Dear Caroline | Part 2
Caroline
Ray
- Han kände inte igen mig! skrek jag och fick Stephen att nästa ramla av stolen. - Visst det har varigt sju år men va fan han kan väl känna igen mig lite? fortsatte jag att skrika.
- Va? sa Stephen och fattade ingenting tydligen.
- Justin, det där v-var Justin! skrek jag åt honom och han spärrade upp ögonen som han först fattade men slog sen ut med armarna.
- Vilken Justin, jag känner ingen Justin, fortsatte han med samma förvirrade ansiktuttryck.
- Justin... Stratford
- Den Justin!? Men.. det där var ju, Bieber... är det samma? Stephen var hur förvirrad som helst, det kunde man lätt se.
- Jaa! skrek jag igen och blev först glad för stephen äntligen fattade men sen arg igen för Justin inte kände igen mig. Jag skrek och sparkade till soffan så det kändes som foten blev bruten men jag höll inne skriket och haltade upp för trappan där jag slängde mig på sängen igen.
Dom sista dagarna av sommaren var över och äntligen var mitt sista år av High School här. Jag hatade inte skolan, men jag gillade den inte presis så mycket heller. Antagligen hatade jag mest att gå upp så tidigt på morgonen. Men det skulle bli hur skönt som helst att äntligen få se min bästa vän Ray igen efter ett halt sommarlov med bara smsande och skypande med henne hela dagar och nätterna. Jag vaknade en timme innan skolan skulle börja och sprang in till dushen och tog en snabb dusch. Efter torkade jag mig och tog på mig kläder. Ett par svarat skinny jeans, ett grått löst sittande linne och en brun kofta över. Som skor tog jag bara ett par låga kängor och sen hade jag på mascrara och eyeliner. Jag sprang ner för trapporna och satte mig vid bordet. Stephen hade lovat att han kunde fixa fruksot idag och vid min plats stog en tallrik med ägg och bacon bredvid en rostad macka med smör och ost. Jag åt upp äggen och baconen och kollade på klockan fort. Tvjugo minuter kvar, bästa att jag skulle gå nu om jag skulle hinna träffa Ray innan fösta lektionen.
Jag ropade hejdå åt Stephen, var inte säker på var han var men jag ropade alltid hejdå av en vana fast jag visste att ingen var där. Jag tog hissen ner och ignorerade den jobbiga musiken som alltid spelades.
Jag sprang in i skolan och fick några blickar som jag gled runt på det hala ny golvet för att komma fram till Rays skåp. Jag såg henne i slutet av korridoren och ropade hennes namn glatt.
- Ray! hon såg upp och slog ihop händerna. Hon sprang emot mig och gled in i en kram och vi hoppade upp och ner som alltid. Vi var nära att halka båda två men höll som tur var upp varandra. Vi gick till Rays skpå igen och sen gick vi mot mitt en korridor bort. vi började genast att återuppta med var vi var sist vi pratade, vilket var igår natt via skype.
- Så hur går det med Blake? frågade jag henne och hon rodnade. Blake var hennes nära inpå pojkvän som hon hade känt sen han flyttade hit några år sedan. Hon hade fått en enorm crush på honom på en gång och så hade han på henne. Men eftersom båda av dom var så himla blyga så hade inget hänt än.
Vi kom fram till mitt skåp och jag fick tänka en stund innan jag kom ihog koden igen. Skåpet var som vanligt, täckt med teckningar som antigen jag eller Ray hade gjort, ltå texter och lite små bilder på mig, Ray och Blake. Jag behövde inte nå mer vänner än Ray och Blake, dom var perfekta. På alla bilder hade något nytt hänt med Rays hår, hon hade vanan att aldrig bli nöjd med sitt hår och alltid färga det om och om igen.
Klockan rang och vi blev tvungna att skiljas år bara för att några timmar senare igen få ses vid lunch. Vi satte oss ner bredvid några andra vi kände lite i skolan. Små pratet började igen och jag drömde mig bort som alltid. Det var inte fören Ray knuffade till mig som jag forstof lunchen var över. Vi gick med våra brickor och sen gick vi tillsammans till våran Matte lektion som vi hade tillsammans. Vi satte oss vid våra platser och pratade om vad vi kunde göra efter skolan. Vi kom fram till att vi kunde gå till Gallerian och sen bowla. Just då kom våran lärare in och vi fick börja jobba istället.
Klockan rang och vi blev tvungna att skiljas år bara för att några timmar senare igen få ses vid lunch. Vi satte oss ner bredvid några andra vi kände lite i skolan. Små pratet började igen och jag drömde mig bort som alltid. Det var inte fören Ray knuffade till mig som jag forstof lunchen var över. Vi gick med våra brickor och sen gick vi tillsammans till våran Matte lektion som vi hade tillsammans. Vi satte oss vid våra platser och pratade om vad vi kunde göra efter skolan. Vi kom fram till att vi kunde gå till Gallerian och sen bowla. Just då kom våran lärare in och vi fick börja jobba istället.
*
Dagen gick snabbt till sitt slut och vi kom äntligen fram till bowlingen efter att gått runt lite i affärerna. Jag köpte ingen men Ray köpte en ny tröja, det var allt. Det var fortfarande sommar i luften men snart skulle det bli mycket kallare och jag skulle nog vara tvungen att löpa lite varmare kläder. Någon kofta eller så, det blev inte iskallt i Atlanta men inte kokhett hela året ju så shorts och linnen kan man inte ha på sig hela tiden tyvär. Hela bowlinghallen var full när vi kom dit och vi fick vänta i fem minuter innan en bana blev tom. Vi betalade för två timmar och gick för att hämta skor och klot.
vi hade kommigt en timme in i matchen och jag ledde men bara med två poäng. Vi var inte prffs men båda hade fått varsin strike men även totala missar. Vi hade mest roligt men vi belv båda tävlingsinriktade halft in i spelet. Det hade börjat bli sent nu så folk omkring på banorna försvann bana för bana. När vi hade en halv timme kvar så var vi ensamma. Vi kom fram till att vi skulle spela en till halv timme och sen åka hem. Ray gick och betalade för en till halvtimme och vi började igen.
När en till halvtimme hade gått så ledde Ray istället. Jag tog upp mitt klot och var presic på väg att skjuta iväg det när ägaren till bowling hallen fram och tog tag i oss båda.
- Tiden är slut, vi stänger, sa han och förde oss mot dörren.
- Men vi har en halvtimme kvar, ni stänger vid midnatt det är tre timmar kvar! började jag och Ray protestera.
- Ändrade planer, svarade han bara med
- Men våra skor! skrek Ray. Vi var båd i någon svag shock eftersom vi hade varit här så många gånger och det här aldrig hade hänt.
- Hämta dom fort då, sa han och släppte oss. Vi sprang bakom banorna där alla låne skorna stog, bredvid stog några skåp där man låste in sina saker som man hade. jag tog fram nyckeln och låste upp skåpet med våra jackor och skor. Jag vände mig om för att kasta Rays skor och jacka till henne men jag såg henne inte först. Hon håll på att smyga mot en dörr längre bort där jag kunde höra röster.
- Ray! viskropade jag och hon höll fram ena fingret för att tysta mig. Jag tystnade och lyssnade. Det var flera personer där hörde man. Ray vinkade mif till henne och jag smög fram till henne och lyssnade. Jag kände tydligt igen en av rösterna, men kunde inte plasera ut var jag hört den. Just då ropade ägaren på oss och vi flög båda upp och sprang till utgången där han låste dörren bakom oss och drog igen gardinerna som aldrig hade varit för innan. Vi såg på varandra och började gå mot tunnelbanan som ledde oss hem.
Så, I'm back. Har varit lite mycket i skolan senaste veckan så har inte hunnit fören nu, hoppas ni gillar det och fortsätt att kommentera, gör oss glada! :)
Så, I'm back. Har varit lite mycket i skolan senaste veckan så har inte hunnit fören nu, hoppas ni gillar det och fortsätt att kommentera, gör oss glada! :)
Dear Caroline | Part 1
tänk er henne som Caroline
- Glad att vara tillbaka? frågade min bror Stephen mig när jag hoppade in i hans Jeep efter ha lagt i min väska i bakluckan. - Verkligen, mormor och morfar hälslar föresten, sa jag och blickade ut Stephen.
- Jag hade jobb, jag har ju ringt dom flera gånger i sommar... och ja jag ska och hälsa tillbaka, sa han och himlade med ögonen.
- Bra, då kan du lägga till att jag kom hem säkert och inte blev rånad som morfar tjatade om jag skulle bli, jag suckade och Stephen skrattade skadeglatt. När han startade bilen igen så började Jimmy Eat World spela och vi sjöng båda med i dom åh så överspelade låtarna medan vi körde hemmåt.
- Fan va brun du är, kommenterade Stephen när vi kom till höghuset där vi bodde. Bara vi två och våran andra bror John, mamma bor i Australien med hennes man och pappa jobbar i flottan så han är bara hemma drygt en gång på fem år. Men jag är snart arton och Stephen tjugoen och John nitton så vi är inte helt hjälplösa. Vi klarar oss lätt med pengarna som pappa har tjänat tidigare innan flottan som vi andvänder till hyran, mat, och annat viktigt. Lägenheterna är inte så små utan två våningare. Vi bor så högt upp man kan komma och då ingår vinden i priset till lägenheten. Så det har vi gjort till mitt rum och jag väldigt nöjd med det.
- Jag har varit i Mexico i två månader, va tror du?
Stephen tog väskan som jag hade som handbagage underflyget och jag fick ta den stora gym väskan och så gick vi in och blev glatt välkomnade av dörrvakten som alltid finns där om det skulle vara något problem i lägenheten. Vi fick vänta på hissen i någon minut och när den ätligen kom så tröck Stephen på 14 knappen och vi lutade oss mot hiss väggen. Jag blundade för någon sekund och röck till när det plingade till. Det hade gått kanske två minuter i hissen och jag hade somnat. Jag hade inte sovigt under plan resan och var Jetlagged så det kan ju vara fårståeligt. Vi klev ur hissen in i våran koridor som bara hade två dörrar. Den mitt emot var en tom lägenhet och ingen hade hyrt den över fem år.
Stephen och jag har inte alltid bott i Atlanta, faktiskt inte alltid i USA. Vi kommer från Kanada men flyttade hit när jag var omkring tio tror jag, Det tråkigaste var att jag var tvungen att lämmna min bästa vän där, Justin. Det otroliga var att den lilla killen som hade varigt min bästa vän sen vi var ett halv år var nu en av världens mest kända personer. Stephen låste upp dörren och jag stapplade in med väskan och andades in hemma lukten blandat med stor stad frå ett öppet fönster. Jag hade bara blivigt tröttare av den minimala sömnen i hissen och började gäspa ljudligt nu.
- Fan va brun du är, kommenterade Stephen när vi kom till höghuset där vi bodde. Bara vi två och våran andra bror John, mamma bor i Australien med hennes man och pappa jobbar i flottan så han är bara hemma drygt en gång på fem år. Men jag är snart arton och Stephen tjugoen och John nitton så vi är inte helt hjälplösa. Vi klarar oss lätt med pengarna som pappa har tjänat tidigare innan flottan som vi andvänder till hyran, mat, och annat viktigt. Lägenheterna är inte så små utan två våningare. Vi bor så högt upp man kan komma och då ingår vinden i priset till lägenheten. Så det har vi gjort till mitt rum och jag väldigt nöjd med det.
- Jag har varit i Mexico i två månader, va tror du?
Stephen tog väskan som jag hade som handbagage underflyget och jag fick ta den stora gym väskan och så gick vi in och blev glatt välkomnade av dörrvakten som alltid finns där om det skulle vara något problem i lägenheten. Vi fick vänta på hissen i någon minut och när den ätligen kom så tröck Stephen på 14 knappen och vi lutade oss mot hiss väggen. Jag blundade för någon sekund och röck till när det plingade till. Det hade gått kanske två minuter i hissen och jag hade somnat. Jag hade inte sovigt under plan resan och var Jetlagged så det kan ju vara fårståeligt. Vi klev ur hissen in i våran koridor som bara hade två dörrar. Den mitt emot var en tom lägenhet och ingen hade hyrt den över fem år.
Stephen och jag har inte alltid bott i Atlanta, faktiskt inte alltid i USA. Vi kommer från Kanada men flyttade hit när jag var omkring tio tror jag, Det tråkigaste var att jag var tvungen att lämmna min bästa vän där, Justin. Det otroliga var att den lilla killen som hade varigt min bästa vän sen vi var ett halv år var nu en av världens mest kända personer. Stephen låste upp dörren och jag stapplade in med väskan och andades in hemma lukten blandat med stor stad frå ett öppet fönster. Jag hade bara blivigt tröttare av den minimala sömnen i hissen och började gäspa ljudligt nu.
- Var är John? frågade jag efter att ha konstaterat att ingen John var i lägenheten
- Campar, kommer hem i övermorgon, svarade Stephen och gick till kylskåpet, så klart. Alla vi tre syskon äter mycket.
- Jag är jet-lagged så jag går upp och lägger mig, go natt eller vad fan jag nu ska säga, sa jag och släpade mig upp för trä trapporna som irriterat alltid knarrade fast dom var av tjocka stammar och som inte skulle gå sönder om en elefant klev på dom. Jag slängde mig på sängen och struntade i att byta om oc somnade innan jag ens tänk på vad jag först skulle göra när jag var hemma.
*
Jag vaknade upp mitt i natten, sju timmar sen jag somnade. Jag kände mig irriterat nog inte ett dugg trött längre och släpade mig till väskan och drog upp min dator och laddare som jag pluggade in i väggen och sen i datorn. Jag tog ett par stora hörlurar och hade in dom så jag kunde lyssna på musik utan att väcka Stephen. Jag hade igång iTunes och startade The Prayer med Kid Kudi, en låt jag alltid lyssnar på om jag är vaken sent, orsak okänd. Det är bara en skön chill låt antar jag.
Efter en timmes, Tumblande, Twittrande och lite YouTube up checkning så hörde jag min mage ljudligt kurra så jag gled ner från sängen och smög ner för trappan och in i köket som också var vardags rummet. Medans jag värmde en skål nudlar med wokkade grönsaker hörde jag buller och skrapande utanför dörren. Jag sprang tyst fram till dörren och tittade ut igenom kikhålet. Allt jag kunde se var en lila fram sida av en keps, vilket betydde att killen som hade på sig den hade den bakofram. Jag såg neråt så gott jag kunde. Killen hade jeans, svart tjock tröja på sig och höll i två stora väskor. Han tog upp en nyckel och låste faktiskt upp lägenheten mitt emot. Jag såg aldrig hans ansikte men det var något om honom som jag tycktest känna igen. Pipet från micron skrämde livet ur mig när den helt plögsligt sa att nudlarna var klara. Jag sprang tillbaka och smög tillbaka upp till mitt rum med ett par matpinnar och började äta och gick sen och tog en dush. Jag böt om till mina sov kläder vilket var ett par korta, svarta mjukis shorts och en stor, MGMT T-Shirt som Stephen hade gett mig när jag senast fyllde. Vilket var snart ett år sedan. Jag såg på klockan, 0:35. Vem flyttar in klockan 0:35 på natten... eller morgonen. Jag kan aldrig avgöra det heller. Jag kände mig trött igen efter dushen och gled ner under täcket. Jag somnade ovanligt fort nu också och vaknade inte fören tio senare samma dag.
- Jag är jet-lagged så jag går upp och lägger mig, go natt eller vad fan jag nu ska säga, sa jag och släpade mig upp för trä trapporna som irriterat alltid knarrade fast dom var av tjocka stammar och som inte skulle gå sönder om en elefant klev på dom. Jag slängde mig på sängen och struntade i att byta om oc somnade innan jag ens tänk på vad jag först skulle göra när jag var hemma.
*
Jag vaknade upp mitt i natten, sju timmar sen jag somnade. Jag kände mig irriterat nog inte ett dugg trött längre och släpade mig till väskan och drog upp min dator och laddare som jag pluggade in i väggen och sen i datorn. Jag tog ett par stora hörlurar och hade in dom så jag kunde lyssna på musik utan att väcka Stephen. Jag hade igång iTunes och startade The Prayer med Kid Kudi, en låt jag alltid lyssnar på om jag är vaken sent, orsak okänd. Det är bara en skön chill låt antar jag.
Efter en timmes, Tumblande, Twittrande och lite YouTube up checkning så hörde jag min mage ljudligt kurra så jag gled ner från sängen och smög ner för trappan och in i köket som också var vardags rummet. Medans jag värmde en skål nudlar med wokkade grönsaker hörde jag buller och skrapande utanför dörren. Jag sprang tyst fram till dörren och tittade ut igenom kikhålet. Allt jag kunde se var en lila fram sida av en keps, vilket betydde att killen som hade på sig den hade den bakofram. Jag såg neråt så gott jag kunde. Killen hade jeans, svart tjock tröja på sig och höll i två stora väskor. Han tog upp en nyckel och låste faktiskt upp lägenheten mitt emot. Jag såg aldrig hans ansikte men det var något om honom som jag tycktest känna igen. Pipet från micron skrämde livet ur mig när den helt plögsligt sa att nudlarna var klara. Jag sprang tillbaka och smög tillbaka upp till mitt rum med ett par matpinnar och började äta och gick sen och tog en dush. Jag böt om till mina sov kläder vilket var ett par korta, svarta mjukis shorts och en stor, MGMT T-Shirt som Stephen hade gett mig när jag senast fyllde. Vilket var snart ett år sedan. Jag såg på klockan, 0:35. Vem flyttar in klockan 0:35 på natten... eller morgonen. Jag kan aldrig avgöra det heller. Jag kände mig trött igen efter dushen och gled ner under täcket. Jag somnade ovanligt fort nu också och vaknade inte fören tio senare samma dag.
Stephen sov under tiden jag gjorde frukost med kom upp med hans onormalt, ruffsiga hår som han får varje gång han sover länge.
- Hörde du också något utanför igår natt? frågade han after att ha hämtat en skål och flingor. Jag nickade medan jag tuggade ivrigt på mina Cheerios för att kunna svara med ord.
- Mm, en kille i min ålder tror jag, sa jag och stephen höjde frågande ett ögonbryn. - Jag fixade något att äta för jag vaknade och kollade ut
Stephen höll kvar sitt ögonbryn uppe och jag kunffade till honom och han skrattade. - Varför bryr du dig så mycket, jag är arton, jag kan skaffa pojkvän om det är det du tänker på
- Du är inte arton, svarade han och började hälla i mjölk och dränkte sedan flingorna i socker.
- Hur kan du äta det där, så äcklig... och jag är arton om en måndad så ha! Staphen hostade till och började slå sig i bröstkorgen för att få det att sluta - Hade du glömt min födelsedag! nästan skrek jag och Stephen började hosta mer och mer. Tillslut slutade han och med tårar i ögonen skakade han på huvudet och hostade en sista gång.
- Nej, nej jag satte ärligt bara i halsen, sa han och torkade tårarna och började sen äta igen med enorma tuggor. - Och det är inte äckligt med socker bara för du överdosade på godis när du var liten
- Öh, om du har så mycket är det inte ens flingor längre, det är dödligt ju
- Men lägg av är du mamma eller? Vårat lilla frukost bråk fick ett plötsligt slut när det knackade på dörren. Båda flög upp för det brukar inte presic vara vanligt med "besök" hos oss. Jag lipade åt Stephen och sprang fram till dörren. Jag öppnade utan och kolla och blev stånde öga mot öga mot någon jag aldrig trott jag skulle se i verkliga livet någonsin mer.
- Öm, hej jag skulle bara... hans blick fångade min och det var som han sett ett spöke, men det försvann fort och han undvek min blick men log endå. - Ja, jag skulel väl bara säga hej och säga att jag är er nya granne, sa han och jag kunde höra Stephen muttra något om "vi hörde det" bakom mig vid bar disken som vi hade som bord i den stora och ljusa lägenheten.
- Öhh, visste välkomen... antar jag
- Ja, vi ses väl senare kanske då, hej. Jag sa inte hej tillbaka utan stängde bara dörren. Jag väntade tills jag hörde hiss dörrarna stängas och började gapa.
- Han kände inte igen mig! skrek jag och fick Stephen att nästa ramla av stolen. - Visst det har varigt sju år men va fan han kan väl känna igen mig lite? fortsatte jag att skrika.
- Va? sa Stephen och fattade ingenting tydligen.
- Justin, det där v-var Justin! skrek jag åt honom och han spärrade upp ögonen som han först fattade men slog sen ut med armarna.
- Vilken Justin, jag känner ingen Justin, fortsatte han med samma förvirrade ansiktuttryck.
- Justin... Stratford
- Den Justin!? Men.. det där var ju, Bieber... är det samma? Stephen var hur förvirrad som helst, det kunde man lätt se.
- Jaa! skrek jag igen och blev först glad för stephen äntligen fattade men sen arg igen för Justin inte kände igen mig. Jag skrek och sparkade till soffan så det kändes som foten blev bruten men jag höll inne skriket och haltade upp för trappan där jag slängde mig på sängen igen.
Plötsligt började min telefon ringa, jag muttrade och sträckte mig till huvudgaveln som jag använde till sängbord. Nummret var okänt för mig men jag tröck endå på den gröna luren och hörde John.
Plötsligt började min telefon ringa, jag muttrade och sträckte mig till huvudgaveln som jag använde till sängbord. Nummret var okänt för mig men jag tröck endå på den gröna luren och hörde John.
- Hej, är du hemma eller? frågade han.
- Nej, jag hamnade i Bahamas, ja jag är hemma!
- Åh, jaha men bra. Öm, kan du säga till Stephen att jag inte kommer hem på några dagar. Tack Carloline!
- Vänta va? Varför kommer inte du hem på några dagar? frågade jag honom innan han la på.
- Men vad du är sur då, svarade han men bara och jag gnislade tänder, fanns några orsaker.
- Fuck off John, varför?
- Ja, för jag är i Vegas
- VEGAS? nästan skrek jag och John tystnade mig.
- Men käften, vill du att Stephen ska höra eller?
- Nej men, va i helvete gör du där?
- Det hinner jag inte förklara till, pengarna håller på och ta slut nu och...
- Var är din mobil John?
- Öm, skulle du tro mig om jag sa hemma i mitt rum?
- Tappa du den?
- Nej! sen tystnade han lite och sa nästan ohörbart fram - Någon vann den från mig...
- VANN! JOHN ÄR DU HELT JÄVLA DUM I, han avbröt mig mitt i utbrottet och jag räknade tyst till tio för att inte börja skrika ännu mer på honom. Utan våra föräldrar omkring oss och med et faktumet att mina två bröder är praktiskt taget totalt pantade så har jag blivigt som en mamma för dom, fats jag är yngst.
- Nej men, va i helvete gör du där?
- Det hinner jag inte förklara till, pengarna håller på och ta slut nu och...
- Var är din mobil John?
- Öm, skulle du tro mig om jag sa hemma i mitt rum?
- Tappa du den?
- Nej! sen tystnade han lite och sa nästan ohörbart fram - Någon vann den från mig...
- VANN! JOHN ÄR DU HELT JÄVLA DUM I, han avbröt mig mitt i utbrottet och jag räknade tyst till tio för att inte börja skrika ännu mer på honom. Utan våra föräldrar omkring oss och med et faktumet att mina två bröder är praktiskt taget totalt pantade så har jag blivigt som en mamma för dom, fats jag är yngst.
- TYST! Ja vet jag är en idiot! Sa han och suckade högt.
- Inte lite heller! Muttrade jag fast jag var tvungen att känna lite sympati för honom. Han har väl inte haft det så lätt på den senaste tiden. Hans flickvän på tre år gjorde slut med honom. jag hatade henne så mcyket för det skulle igentligen ha varigt John som gjorde slut med henne förra året när han kom på henna med att vara otrogen. Men han hade gett henne en andra chans, något jag inte skulle gjort. Jag hade inte litat en sekund på henne efter det och när än hon var här hemma ignorerade jag henne och gav henne inte ens en blick när hon sa något till mig. Jag blev kallad bitch så många gånger av henne när det igentligen var hon som var det.
- När kommer du hem igen? frågade jag honom tyst. Han suckade igen och jag hörde folk gå förbi var han än var.
- Vet inte, måste skaffa ett jobb eller något så jag kan ta bussen tillbaka, svarade jag. Jag räknade till tio igen och suckade.
- Gör det bara snabbt så
- När kommer du hem igen? frågade jag honom tyst. Han suckade igen och jag hörde folk gå förbi var han än var.
- Vet inte, måste skaffa ett jobb eller något så jag kan ta bussen tillbaka, svarade jag. Jag räknade till tio igen och suckade.
- Gör det bara snabbt så
- Försöker redan
- Älskar dig
- Älskar dig med, hej
- Hej, vi la på och jag la telefonen på huvudgaveln igen. Jag blundade och knuffade undan det faktum mig storebror var fast i vegas och att jag för allt i livet inte fick nämna det för Stephen. Varför måste det alltid vara så att John får mig att gömma saker från Stephen. Om jag är mamman, är Stephen pappan som kanske festar lite för hårt ibland och John är den oresonliga barnet som alrid lyckas få reda på något.
GODA NYHETER!
Efter att inte bloggat på 5 månader kan vi nu meddela en rolig sak - vi vill komma tillbaka! Jag (Anna) och Matilda ska redan idag börja skriva på en varsin alldeles ny story och vi hoppas verkligen att ni gillar dom här. Tycker det är kul för er som stannat och förhoppningsvis kommer vi få igång bloggen igen. Länka, sprid - allt! Och kommentera, det gör oss jätteglada. Hoppas ni är glad över vårt beslut och att ni börjar läsa, puss!
Meddelande
Vi tänker ta en paus i skrivandet och så. Jag (Anna) har börjat gymnasiet och Matilda har börjar nian, så vi vill liksom satsa på skolan. Men nu vet ni i alla fall det, så ni vet varför vi inte uppdaterar.
WMYB | Chapter 2 |
- Vadå, i sånt här mörkrum? sa han lite efter. Hannah nickade och ställde sig bredvid honom och tittade på bilderna som föreställde 4 stycken 12 åriga barn med lortiga kläder. Dom hade den dagen varit ute i regnet hela dagen och haft lerkrig, medan dom andra barnen säkert suttit inne och tittat på tv. Justin kände alltid att han var ett vanligt barn varenda gång han umgicks med Chaz, Ryan och Hannah.
Sorry att ni fick vänta, men mitt internet dampar -_-
Ett svagt ljud hördes så att både Justin och Hannah hoppade till. Hannah förstod till slut att det var hennes telefon som vibrerat, så hon gick till sängen och började leta efter telefonen bland hennes två täcken.
- Pojkvännen, aka. våran bääääästis? sa Justin och flinade. Hon gjorde en min mot honom (bilden, ehehe) och suckade. Hannah tittade ner på skärmen och såg att det faktiskt var från Chaz.
- Hur kund.. Äh, det var inget, sa hon och öppnade meddelandet.
Kommer du till Ryan eller? :) ♥ Hannah började le och Justin kände sig genast avundsjuk. Han vet att han borde vara glad över att både Chaz och Hannah var lyckliga, men han kunde inte. Han hade fortfarande tankarna inne på hur han skulle ta med Hannah till massa länder i världen, eftersom hon var den personen som älskade att resa och se nya platser. Han tvingade bort tankarna och började istället tänka på att han ska få umgås med sina allra bästa vänner i hela världen i hela 2 veckor.
- Kommer du då? hörde han en röst säga. Han vände upp huvudet och såg Hannah stå och le. - Vi måste dra nu, sa hon och skrattade.
- Är Chaz och Ryan uppe redan nu? sa Justin och tittade förvånat på henne.
- Ja, dom skulle på en fotboll match och om inte du kommit och väckt mig hade jag sluppit den, sa hon och suckade samtidigt som hon log.
- Jaha, men kom då! sa han glatt och började gå ut från hennes rum och ned för trappan för att ta på sig jacka och skor. Hannah kom skrattandes efter, men istället för att gå till hallen svängde hon in till köket för att plocka på sig ett äpple.
- Är du glad över att han är hemma? sa hennes mamma och log.
- Ja, svarade hon och gav hennes mamma ett bländande leende. - Jag har saknat honom så mycket, fortsatte hon och bet sig i läppen. Det var inte meningen att Justin skulle höra det, men han kunde inte låta bli att smyg lyssna. Hon hade verkligen saknat honom. Han började le och blev alldeles varm i kroppen. Han backade snabbt undan då han hörde hur fotsteg började röra sig mot hallen.
Ut kom Hannah med ett leende, samtidigt som hon gick mot skorna och jackorna. Ett par svarta låga converse och en tjocktröja fick hon på sig på mindre än en minut, och sedan gick dom två på väg mot Ryans hus.
- Hur länge har ni varit tillsammans egentligen? hörde hon Justin säga.
- 2 månader på tisdag, sa hon och tittade på honom.
- Trevligt, sa han och tvingade fram ett leende.
- Du är hans bästa vän, inklusive min, så gör inget dumt, för då blir det inget roligt för dig, sa Hannah och försökte låta seriös då hon sa dom sista orden på meningen. Justin började skratta och Hannah kunde inte längre hålla sig.
Där gick dom och skrattade mitt i gatan.
- Justin? hörde dom sedan en killröst säga. Båda tystnade och tittade upp för att möta en glad Ryan.
- Du skulle ju komma hem i övermorgon?! sa han glatt och sprang mot Justin för att krama honom snabbt. - Vilken överraskning! sa han igen och log. Han vände sig sedan till Hannah och sa ett snabbt hej och kramade henne också - lite längre.
- Ska vi dra då eller? sa Hannah som började bli uttråkad.
- Ah visst, ska bara hämta Chazzi, sa Ryan och började springa mot sitt hus. Justin svalde hårt och tittade på Hannah som stod och log mot huset. Hon hade inte träffat Chaz på snart 3 dagar, så hon längtade efter att få krama honom.
- Vadå, är Justin här? hörde dom Chaz säga långt borta.
- Jaaa! sa en fortfarande glad Ryan. Justin och Hannah hörde steg som närmades och rätt som det var kom Chaz fram och kramade Justin hårt.
- Tja buddie! Jag har saknat dig! sa han och log. Han släppte taget och tittade på honom ett tag.
- Jag har saknat dig med Chaz, jag har saknat er alla! sa Justin och log mot oss. Chaz vände sig snabbt om och gick mot Hannah med ett leende.
- Hey babe, viskade han i hennes öra samtidigt som dom kramades. Chaz backade undan och gav Hannah en varm och vänlig kyss. Hannah började fnittra och tog sina armar om hans nacke.
- Dom håller på så där hela tiden, sa Ryan och tittade åt Justins håll. - Det är bara att vänja sig.
Justin nickade långsamt samtidigt som han kände hur det stack till i hjärtat. Han log ett hastigt leende innan han tittade bort.
- Ska vi gå då? sa han och kollade på Ryan och Chaz, som fortfarande stod och höll om Hannah.
- Gå ni, vi kommer snart, sa Hannah och skrattade samtidigt som Chaz kittlade henne.
Justin och Ryan gjorde som dom blivit tillsagda - dom började gå.
- Dude... började Ryan innan han tystnade igen. - Har du fortfarande känslor för Hannah? fortsatte han långsamt.
Justin suckade. Han visste att den här frågan skulle komma, och att han var tvungen att tala sanning.
- Tyvärr, var hans enda svar.
- Sorry man, det måste vara hårt, sa Ryan och tog sin hand på Justins axel.
- Det är bara att inse läget, hon älskar honom och han älskar henne, men inte på kompis sättet.
- Justin, Chaz är verkligen lycklig nu, snälla gör inget... Bieber-aktigt, sa Ryan och skrattade. Justin började flina och slog till honom lätt på armen.
- Ta det lugnt, jag ska inte göra något, sa Justin klart och tydligt. - Än, fortsatte han sen, men endast han själv kunde höra ordet.
- DU SKA DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ.
Ryan och Justin vände sig om och såg Chaz komma springades med Hannah på axeln.
- Släpp ner mig Chaz! sa Hannah och försökte vara seriös. - Jag visar hela mitt ass! sa hon och skrattade.
- Jag tror vi alla njuter av utsikten, sa Chaz och fortsatte springa.
- Men du kommer ramla Chaz, sa Hannah förtvivlat. Chaz saktade ner och gick tillslut i samma takt som Justin och Ryan. - Tack, lite bättre i alla fall, kan du släppa ner mig nu? fortsatte Hannah helt normalt som om det var något hon gjorde varje dag.
- Okej då, sa Chaz och börja luta sig bakåt.
- NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ, SKÄRP DIG, OKEJ, JAG LIGGER KVAR, JAG KOMMER DÖ OM DU SLÄPPER, skrek Hannah ut och kollade förtvivlat mot marken.
- Jag skojade bara, sa Chaz och ställde tillslut ner henne på marken med fötterna först. - Men lite roligt var det, sa han och flinade.
- Idiot, sa Hannah och suckade. Hon började sedan le och kysste honom varmt. Gah, hon älskade känslan. Hans läppar var så mjuka och alldeles... alldeles underbara.
Hon började tänka på deras första kyss. Hemma hos Ryan i källaren där dom hade xbox-lan. Dom hade druckit och var lite halv fulla när Chaz plötsligt kysste Hannah. Ryan var uppe för att hämta lite cola, så dom var alldeles ensamma. Chaz hade mest blivit förvånad över att hon ens besvarat kyssen. Efter det hade det varit med varandra lite själva, och sen tillslut blivit tillsammans. Hon ångrar det inte en enda gång, för Chaz är hennes alldeles egna gullegris. (AHAHAHAHHA, förlåt xD).
- Äeöh, eh, va?! sa hon snabbt.
- Vad tänker du på?
Hon tittade åt vänster och såg Justin stå och titta konstigt på henne. Hon började skratta åt hans ansiktsuttryck och slog honom lätt på armen.
- Det vill du gärna veta va? sa hon och skrattade. - Kom nu, först den till fotbollsplanen är bäst! skrek hon ut och började springa allt hon kunde.
- Vad tänker du på?
Hon tittade åt vänster och såg Justin stå och titta konstigt på henne. Hon började skratta åt hans ansiktsuttryck och slog honom lätt på armen.
- Det vill du gärna veta va? sa hon och skrattade. - Kom nu, först den till fotbollsplanen är bäst! skrek hon ut och började springa allt hon kunde.
Sorry att ni fick vänta, men mitt internet dampar -_-
What makes you beautiful | Chapter 1 | Pilot
- Hannah! Vakna nu då, jag är hemma!
Hannah öppnade sakta ögonen och kisade för att kunna se gestalten som stod framför henne. Han hade mörka ögon och kortkl...
- JUSTIN!?
Hon satte mig sprikrakt upp i sängen och slängde sig runt halsen på honom. Som hon hade saknat honom. Hans röst, skratt och... hela honom.
- Du skulle ju komma först i övermorgon? sa hon glatt samtidigt som hon släppte taget om honom.
- Ändrade planer, Scooter lät mig åka hem redan idag, sa han glatt och log åt tanken att han äntligen lyckats överraska henne.
- Det var helt ärligt härliga nyheter! sa Hannah, som verkligen var överraskad, och slängde sig ännu en gång runt halsen på
honom. - Har du pratat med Ryan och Chaz än?
- Nej, jag tänkte jag skulle hälsa på dig först, eftersom du inte haft möjlighet att hälsa på mig, sa han och log.
- Åh, gulligt av dig. Men jag ska vara med dom idag, så du kan ju hänga på? sa hon glatt samtidigt som hon reste sig från sängen. - Vem släppte in
dig egentligen?
- Din mamma, vem annars? sa Justin samtidigt som han skrattade.
- Tja, hon har ju skaffat en ny, sa hon och ryckte på axlarna.
- Va? Skämtar du? frågade Justin förvånat. - Har Mary Hastings, efter 4 år, hittat en annan man?
- Sluta låta så dramatisk, skrattade hon fram. - Dom har varit tillsammans i snart ett halvår.
- Varför har du inte sagt något då? sa han förtvivlat. Justin var verkligen förvånad. De brukade alltid berätta allting för varandra.
Hon stannade upp i klädletandet och tänkte en stund. Varför hade hon inte hört av sig till honom? Hon ville inte störa... Den ursäkten hade han hört
ett antal gånger, men den var oftas sann. Eller så var det för att hon inte ville prata med honom och totalt göra bort sig genom att säga något
angående henne och Chaz, som säkert skulle såra honom och göra så att han gjorde mindre bra ifrån sig.
Tanken av att berätta för honom om hennes förhållande med Chaz kändes... plågsam. Hon visste att Justin en gång varit kär i henne, men...
han måste väl ha släppt den känslan? Hon ruskade på huvudet och återgick till samtalet.
- Jag ville inte störa dig i ditt arbete, sa hon och ryckte på axlarna.
- Varför tog det sådan tid att berätta det? sa han intresserat.
- Justin... jag vet inte om Chaz har berättat det men...
- Jag vet att ni är tillsammans, avbröt han henne. Hon tittade upp och in i hans ögon. Dom tittade plågsamt tillbaka. Han led verkligen över det här.
- Wow, många positiva tankar där, sa hon och tittade ner i golvet. - Förlåt Justin... Jag vet vad du känner, eller, ja, kände för mig, men jag...
Du vet hur jag kä-
- Det är lugnt Hannah, sa han med sin trygga, vänliga röst. - Jag ser på dig att du är kär, du behöver inte bry dig om vad jag känner.
- Ja, för det där får ju mig inte alls att verka hemsk, sa hon och släppte ner bh:n på golvet. Justin tittade intresserat ner på golvet och såg på
färgen. Lila. Han började le och tittade sedan upp.
- Förlåt, det var inte meningen att låta så... dramatisk, sa han ursäktande.
- Det är väl okej, sa hon samtidigt som hon vände sig om med ansiktet in mot väggen.
Justin tittade nyfiket hur hon tog av sig sin stora t-shirt som hon hade sovit i. Hon hade minst 5 stycken, alla med samma tryck - I ♥ NY på.
Han hade köpt en tröja till henne varenda gång han hade varit i New York. Samt ett par converse i samma färg som passade tröjans färg.
Han log åt alla minnen, lika roliga, då tampert kämpat för att betala sakerna, men då han glatt sagt nej och sagt att det var en gåva. Hotet, från
Hannahs sida, hade varit ett enkelt: "då tänker jag inte använda sakerna tills jag får betala". Men en enkel axelryckning hade han enkels svarat
att det var hennes fel, och inte hans, och att det var hon som förlorade på det.
Han tittade upp igen och såg hur Hannah stod och tittade på honom, i endast sovshorts och bh:n. Han hade svårt att släppa blicken ifrån henne,
men tvingade sig till att tittade upp.
- Vad ler du åt? sa hon vänligt och gick och satte sig i sängen mitt emot honom.
- Nej, inget, sa han och log, samtidigt som han bet sig i läppen. Hannah nickade långsamt samtidigt som hon höjde handen till hans hår.
- Känns det konstigt att inte kunna... ruska på huvudet eller hur jag ska säga? sa hon och skrattade. Hennes skratt var som musik för Justins öron.
Han blev lugn av det, och kände genast att det inte stod rätt till. Hannah och han hörde ihop, det hade varit hans tanke enda sedan hon flyttade
till Starford.
- Juuuuuustin?
- Va? Eller, jaha, började han nervöst. - Jo, det känns konstigt.
Han tittade runt i hennes rum och mindes så många kvällar han spenderat här med Chaz och Ryan innan han flyttade till Atlanta och påbörjade sitt
nya liv. Hannah hade flyttat hit året innan han blev upptäckt. Hon hade kommit in i deras "gäng" på nästan en gång, och var inte som andra
tjejer. Hon var speciell. Justin började ännu en gång le.
- Var ler du åt nu då? sa Hannah intresserat. Hon ville så gärna veta vad han tänkte på när han "svävade" iväg sådär.
- Minnen, från ditt rum, svarade han och tittade in i hennes ögon.
- Jaså, vad för minnen? Alla kväller med "gänget" eller? sa hon och tog upp sina fingrar samtidigt som hon betonade gänget. Justin började skratta
och nickade ivrigt.
- Hur kunde du veta? sa han glatt. - Gaaah, vad jag har saknat att vara hemma, sa han och började le för sig själv igen.
- Vi är glad över att ha dig hemma, sa Hannah glatt samtidigt som hon pussade Justin på kinden. Efter det reste hon sig upp och gick åter igen mot
garderoben, för att välja ut några passande kläder för dagen. - Hur mycket är klockan egentligen? frågade hon då hon var mitt uppe i att leta
efter ett sött linne.
- Halv nio, sa Justin försiktigt och tittade åt Hannahs håll. Hon stannade hastigt upp och tittade ilsket på Justin.
- VÄCKTE DU MIN HALV NIO PÅ EN LÖRDAG?!
Justin började skratta över hennes reaktion.
- Ja, jag kunde inte vänta längre. Jag har inte sett dig på 1 år, det är som att du har undvikit mig, sa han lätt och flinade.
- Det kanske jag har, viskade Hannah tyst för sig själv. - Men fuck you ändå, payback inom en snar framtid, sa hon och lipade.
- Det ser jag fram emot! sa Justin och började hoppa upp och ner i sängen.
Hannah ruskade på huvudet och började skratta. Hon hade hittat en söt topp och ett par jeans, så det var bara att ta på sig det. Hon tog av sig sina
pyjamasbyxor och tog på sig jeansen. Hon kände sig iaktagen och vände huvudet mot sängen, där Justin satt med öppen mun och tittade på henne.
- Något du vill eller..? sa hon och höll sig för skratt. Justin vaknade ur sin dröm och började rodna. Att han alltid ska göra bort sig med henne.
Han hade fortfarande svårt att inse att Chaz och Hannah nu var tillsammans, och ännu svårare att inse att Hannah inte hade känslor för honom.
- Du vet att jag tycker du är vacker, sa han och tittade upp. Hannah gav honom ett bländande leende och fortsatte sedan att ta på sig kläderna.
Generad som hon av, vände hon sig till sist om och såg Justin stå vid hennes fotovägg.
- Otroligt... mumlade han för sig själv. - Var hittade du dom här bildern?! sa han och vände sig om.
- Mamma hade dom på en kamerarulle, så hon lät mig fixa iordning dom och så, sa hon och gick mot Justin.
- Vadå, i sånt här mörkrum? sa han lite efter. Hannah nickade och ställde sig bredvid honom och tittade på bilderna som föreställde 4 stycken 12
åriga barn med lortiga kläder. Dom hade den dagen varit ute i regnet hela dagen och lekt med lera, medan dom andra barnen säkert suttit inne och
tittat på tv. Justin kände alltid att han var ett vanligt barn varenda gång han umgicks med Chaz, Ryan och Hannah.
- Hannah! Vakna nu då, jag är hemma!
Hannah öppnade sakta ögonen och kisade för att kunna se gestalten som stod framför henne. Han hade mörka ögon och kortkl...
- JUSTIN!?
Hon satte mig sprikrakt upp i sängen och slängde sig runt halsen på honom. Som hon hade saknat honom. Hans röst, skratt och... hela honom.
- Du skulle ju komma först i övermorgon? sa hon glatt samtidigt som hon släppte taget om honom.
- Ändrade planer, Scooter lät mig åka hem redan idag, sa han glatt och log åt tanken att han äntligen lyckats överraska henne.
- Det var helt ärligt härliga nyheter! sa Hannah, som verkligen var överraskad, och slängde sig ännu en gång runt halsen på honom. - Har du pratat med Ryan och Chaz än?
- Nej, jag tänkte jag skulle hälsa på dig först, eftersom du inte haft möjlighet att hälsa på mig, sa han och log.
- Åh, gulligt av dig. Men jag ska vara med dom idag, så du kan ju hänga på? sa hon glatt samtidigt som hon reste sig från sängen. - Vem släppte in dig egentligen?
- Din mamma, vem annars? sa Justin samtidigt som han skrattade.
- Tja, hon har ju skaffat en ny, sa hon och ryckte på axlarna.
- Va? Skämtar du? frågade Justin förvånat. - Har Mary Hastings, efter 4 år, hittat en annan man?
- Sluta låta så dramatisk, skrattade hon fram. - Dom har varit tillsammans i snart ett halvår.
- Varför har du inte sagt något då? sa han förtvivlat. Justin var verkligen förvånad. De brukade alltid berätta allting för varandra.
Hon stannade upp i klädletandet och tänkte en stund. Varför hade hon inte hört av sig till honom? Hon ville inte störa... Den ursäkten hade han hört ett antal gånger, men den var oftas sann. Eller så var det för att hon inte ville prata med honom och totalt göra bort sig genom att säga något angående henne och Chaz, som säkert skulle såra honom och göra så att han gjorde mindre bra ifrån sig.
Tanken av att berätta för honom om hennes förhållande med Chaz kändes... plågsam. Hon visste att Justin en gång varit kär i henne, men... han måste väl ha släppt den känslan? Hon ruskade på huvudet och återgick till samtalet.
Tanken av att berätta för honom om hennes förhållande med Chaz kändes... plågsam. Hon visste att Justin en gång varit kär i henne, men... han måste väl ha släppt den känslan? Hon ruskade på huvudet och återgick till samtalet.
- Jag ville inte störa dig i ditt arbete, sa hon och ryckte på axlarna.
- Varför tog det sådan tid att berätta det? sa han intresserat.
- Justin... jag vet inte om Chaz har berättat det men...
- Jag vet att ni är tillsammans, avbröt han henne. Hon tittade upp och in i hans ögon. Dom tittade plågsamt tillbaka. Han led verkligen över det här.
- Wow, många positiva tankar där, sa hon och tittade ner i golvet. - Förlåt Justin... Jag vet vad du känner, eller, ja, kände för mig, men jag... Du vet hur jag kä-
- Det är lugnt Hannah, sa han med sin trygga, vänliga röst. - Jag ser på dig att du är kär, du behöver inte bry dig om vad jag känner.
- Ja, för det där får ju mig inte alls att verka hemsk, sa hon och släppte ner bh:n på golvet. Justin tittade intresserat ner på golvet och såg på färgen. Lila. Han började le och tittade sedan upp.
- Förlåt, det var inte meningen att låta så... dramatisk, sa han ursäktande.
- Det är väl okej, sa hon samtidigt som hon vände sig om med ansiktet in mot väggen.
Justin tittade nyfiket hur hon tog av sig sin stora t-shirt som hon hade sovit i. Hon hade minst 5 stycken, alla med samma tryck - I ♥ NY på. Han hade köpt en tröja till henne varenda gång han hade varit i New York. Samt ett par converse i samma färg som passade tröjans färg.
Han log åt alla minnen, lika roliga, då Hannah tampert kämpat för att betala sakerna, men då han glatt sagt nej och sagt att det var en gåva. Hotet, från Hannahs sida, hade varit ett enkelt: "då tänker jag inte använda sakerna tills jag får betala". Men en enkel axelryckning hade han enkels svarat att det var hennes fel, och inte hans, och att det var hon som förlorade på det.
Han tittade upp igen och såg hur Hannah stod och tittade på honom, i endast sovshorts och bh:n. Han hade svårt att släppa blicken ifrån henne, men tvingade sig till att tittade upp.
- Vad ler du åt? sa hon vänligt och gick och satte sig i sängen mitt emot honom.
- Nej, inget, sa han och log, samtidigt som han bet sig i läppen. Hannah nickade långsamt samtidigt som hon höjde handen till hans hår.
- Känns det konstigt att inte kunna... ruska på huvudet eller hur jag ska säga? sa hon och skrattade. Hennes skratt var som musik för Justins öron.
Han blev lugn av det, och kände genast att det inte stod rätt till. Hannah och han hörde ihop, det hade varit hans tanke enda sedan hon flyttade till Starford.
- Juuuuuustin?
- Va? Eller, jaha, började han nervöst. - Jo, det känns konstigt.
Han tittade runt i hennes rum och mindes så många kvällar han spenderat här med Chaz och Ryan innan han flyttade till Atlanta och påbörjade sitt nya liv. Hannah hade flyttat hit året innan han blev upptäckt. Hon hade kommit in i deras "gäng" på nästan en gång, och var inte som andra tjejer. Hon var speciell. Justin började ännu en gång le.
- Var ler du åt nu då? sa Hannah intresserat. Hon ville så gärna veta vad han tänkte på när han "svävade" iväg sådär.
- Minnen, från ditt rum, svarade han och tittade in i hennes ögon.
- Jaså, vad för minnen? Alla kväller med "gänget" eller? sa hon och tog upp sina fingrar samtidigt som hon betonade gänget. Justin började skratta och nickade ivrigt.
- Hur kunde du veta? sa han glatt. - Gaaah, vad jag har saknat att vara hemma, sa han och började le för sig själv igen.
- Vi är glad över att ha dig hemma, sa Hannah glatt samtidigt som hon pussade Justin på kinden. Efter det reste hon sig upp och gick åter igen mot garderoben, för att välja ut några passande kläder för dagen. - Hur mycket är klockan egentligen? frågade hon då hon var mitt uppe i att leta efter en sött topp.
- Halv nio, sa Justin försiktigt och tittade åt Hannahs håll. Hon stannade hastigt upp och tittade ilsket på Justin.
- VÄCKTE DU MIN HALV NIO PÅ EN LÖRDAG?!
Justin började skratta över hennes reaktion.
- Ja, jag kunde inte vänta längre. Jag har inte sett dig på 1 år, det är som att du har undvikit mig, sa han lätt och flinade.
- Det kanske jag har, viskade Hannah tyst för sig själv. - Men fuck you, payback inom en snar framtid, sa hon och lipade.
- Det ser jag fram emot! sa Justin och började hoppa upp och ner i sängen.
Hannah ruskade på huvudet och började skratta. Hon hade hittat en söt topp och ett par jeans, så det var bara att ta på sig det. Hon tog av sig sina pyjamasshorts och tog på sig jeansen. Hon kände sig iaktagen och vände huvudet mot sängen, där Justin satt med öppen mun och tittade på henne.
- Något du vill eller..? sa hon och höll sig för skratt. Justin vaknade ur sin dröm och började rodna. Att han alltid ska göra bort sig med henne. Han hade fortfarande svårt att inse att Chaz och Hannah nu var tillsammans, och ännu svårare att inse att Hannah inte hade känslor för honom.
- Du vet att jag tycker du är vacker, sa han och tittade upp. Hannah gav honom ett bländande leende och fortsatte sedan att ta på sig kläderna.
Generad som hon av, vände hon sig till sist om och såg Justin stå vid hennes fotovägg.
- Otroligt... mumlade han för sig själv. - Var hittade du dom här bilderna?! sa han och vände sig om.
- Mamma hade dom på en kamerarulle, så hon lät mig fixa iordning dom och så, sa hon och gick mot Justin.
- Vadå, i sånt här mörkrum? sa han lite efter. Hannah nickade och ställde sig bredvid honom och tittade på bilderna som föreställde 4 stycken 12 åriga barn med lortiga kläder. Dom hade den dagen varit ute i regnet hela dagen och haft lerkrig, medan dom andra barnen säkert suttit inne och tittat på tv. Justin kände alltid att han var ett vanligt barn varenda gång han umgicks med Chaz, Ryan och Hannah.
Vad tycker niiiiiii? Jag vill ha mååånga kommentarer eftersom att jag skrev den så pass fort. Eller, ja, jag kunde inte sluta skriva när jag väl börjat. x) Som ni ser så är det inte ur någons perspektiv än, utan att jag skriver vad båda känner/säger/tycker i samma. Det är mycket enklare att skriva så. Hoppas ni gillar det! Puss
Vad tycker niiiiiii? Jag vill ha mååånga kommentarer eftersom att jag skrev den så pass fort. Eller, ja, jag kunde inte sluta skriva när jag väl börjat. x) Som ni ser så är det inte ur någons perspektiv än, utan att jag skriver vad båda känner/säger/tycker i samma. Det är mycket enklare att skriva så. Hoppas ni gillar det! Puss
Tjenis!
Jag vill inte fortsätta skriva på Perfect, för den suger och jag har redan slut på idéer... x) Och Matilda vill inte skriva på Right Girl heller, så jag tror båda ska börja om. Jag vet att uppdateringen suger, men seriöst. Det är sommarlov. Förväntar ni er att vi ska sitta inne? Hehe, men vill ni att jag (Anna) ska fortsätta skriva på Perfect så får ni KOMMENTERA DET HÄR INLÄGGET. Och om ni vill att jag ska börja på en ny får ni ge lite idéer, typ vad hon ska heta och så. :) HA DET SÅ BRA, PUSS :) ♥
Perfect - 9 - The talk
- Vem? hörde jag två tjej-röster säga. Jag vände mig om och såg Selena på ena sidan och Serena på den andra.
- Ööh, Beyoncé, sa jag snabbt. Båda började skratta och jag flinade lätt för mig själv.
___________
- Vi kanske borde dra oss hemåt nu, sa pappa försiktigt. Vi hade varit ute i mer än 2 timmar, så Jaxon och Jazzy började nog bli lite trötta. - Och du
ska endå åka hem till mamma ikväll, så vi ska nog laga mat och sånt innan jag låter dig åka hem, sa pappa och skrattade.
- Det låter som en bra idé! sa jag och log. - Och du måste lova mig att du kommer och hälsar på, sa jag och vände mig mot Serena. Hon började rodna lite
lätt innan hon långsamt började nicka med huvudet.
- Vi får helt enkelt se, sa hon sen och log. Jag började automatiskt le när hon log. Att hon fortfarande kunde ha ett minsta leende på läpparna efter
allt hon varit med om. Jag skulle inte le det minsta lilla om jag hade förlorat mina föräldrar PLUS min bror i en bilolycka.
- Jag ska allt se till att du kommer, sa jag och blinkade med ögat. - Tills dess får jag helt enkelt nöja mig med en kram, sa jag och började gå
emot henne. Hon blev lite stel men tog sedan sina armar om mig.
- Hej då, sa hon tyst.
Jag fortsatte med att säga hej då till Liz och Michael, innan jag sen begav mig bort mot pappa och Selena. Pappa gick lite i förväg medan Selena saktade
in.
- Varför beter du dig sådär? sa hon helt plötsligt.
- Hur då menar du?
- Ja... Liksom... Du tittar på henne hela tiden, och ler varenda gång hon ler, började hon försiktigt. - Sen att du vill att hon ska komma till
Stratford, liksom... Gillar du henne? sa hon långsamt och tittade ner i backen.
Jag blev stum. Det är helt omöjligt att jag gillar henne, jag menar... Jag känner henne knappt. Jag vet att hon är snäll, och hon är inte som alla
andra, men... Var det kärlek vid första ögonkastet? Om jag nu gillar henne, så är jag 1000% säker på att hon inte känner lika som jag. Jag röck
till och kom sedan på att det hade varit en allt för lång tystnad.
- Det kanske är bäst att... vi tar en liten paus. Det har varit lite hektiskt nu, och det kommer bli allt värre när ditt "sommarlov" slutar.
Vi kommer aldrig kunna träffas, sa hon och suckade. Jag hade inte ens hunnit svara innan hon börjat prata. Men orden ekade inom mig. Jag
hade känslor för Selena, det hade jag verkligen. Jag älskar henne, men... Hon har rätt. Vi kommer aldrig hinna träffas.
- Du... Du har rätt, sa jag tyst. - Men det här beror inte på Serena, okej? Utan... Jag håller med dig om våra scheman i höst. Vi kommer inte hinna
träffas. Båda har världsturneér och... Förlåt, sa jag och stannade upp. Jag vände mig mot henne så att vi stod och tittade in i varandras ögon.
Hon tittade ner i backen och jag såg några tårar komma från hennes ögon. Jag flyttade upp mina fingrar till mina kinder och kände att dom var fuktiga. Nu - efter 9 månader
ska mina fans äntligen få deras högsta önskan uppfylld - "Jelena is officially over". Jag höjde mina armar och la dom försiktigt på hennes axlar.
- Förlåt, sa jag om och om igen.
- Justin, det är lugnt, det är sånt här so-
*KLICK KLICK KLIASJHSHJAJHÖWKAHSFJAKSFHAÖFASÖJHGASHG ÖASKJDKLSICKALS* (Paparazzis, hehehhehehehehhe)
- Varför gråter ni Justin?
- Vad har hänt?
- Är Jelena över?
- Varför?
- Har du träffat en annan Justin? Tjejen som vi såg dig med förra veckan?
- Är du med barn Selena?
Jag stod alldeles blixtstilla. Jag tog sen Selenas hand och sprang därifrån. Fan. Fan fan fan.
Serenas perspektiv:
När Justin och dom andra gått vände jag mig mot Michael som stod och flinade mot mig.
- Vad? sa jag och rynkade mina ögonbryn.
- Killen är såld på dig! sa han och log.
- Verkligen inte, sa jag bestämt. - Dessutom har han en tjej, yah know? Du mötte henne, sa jag och flinade.
- Du gillar honom, eller hur?! sa han och blev ännu mer... glad.
- Michael, han är min vän, inget mer. Det kommer inte hända något mer heller, sa jag och blinkade med ögat.
- Varför? Ni skulle passa jättebra med varandra!
- Nej, sa jag och log. - Han är inte min typ, sa jag och bet mig i läppen.
- Jaså, och när fick du en "typ?" sa han och började skratta.
- Ja, alldeles nyss när du hittade på något om att Justin Bieber skulle kunna vara min kille?
- Jag säger bara sanningen cousi, sa han sedan och höjde händerna som om att han gav sig.
- Sure, sa jag och slog honom på armen. - Men... vart tog Liz vägen?
Jag vände mig om och tittade runt omkring, men jag kunde inte se henne någonstans.
- Liz? ropade jag lågt. - Liiiiiiiiz, forsatte jag, denna gången högre.
- LIIIZ? hörde jag Michael skrika. Fan, nu blev jag orolig. Var kan hon ha tagit vägen?
Vi sprang åt varsitt håll - jag mot gungorna och Michael mot rutchkanorna (lol, hur fan stavas det?). Vi hade sagt att vi skulle skrika när vi hittade
henne, så att vi inte skulle ta bort varandra senare. Jag sprang på lite snabbare och precis när jag stannat framför staketet ni till gungorna ser jag
en person. En liten person som... Liz!
- Liz? Är det du? frågade jag lagom högt för att hon skulle förstå.
- Sejena? hörde jag en ljus röst säga. Jag kände hur oroligheten genast försvann och jag fylldes med glädje. Sen började jag skratta, eftersom hon
fortfarande inte kan säga r.
- Ja, det är jag, kom fram nu, sa jag och sträckte fram min hand mot henne. Men jag fick inte hennes söta lilla halvbruna hand i min - jag fick en
stor hand med långa fingrar. Jag drog genast bort handen och letade snabbt efter min pepparspray i väskan. Personen reste sig upp så jag sprutade snabbt
pepparspray i hans ögon.
- AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ.
- Vem? hörde jag två tjej-röster säga. Jag vände mig om och såg Selena på ena sidan och Serena på den andra.
- Ööh, Beyoncé, sa jag snabbt. Båda började skratta och jag flinade lätt för mig själv.
- Vi kanske borde dra oss hemåt nu, sa pappa försiktigt. Vi hade varit ute i mer än 2 timmar, så Jaxon och Jazzy började nog bli lite trötta. - Och du ska endå åka hem till mamma ikväll, så vi ska nog laga mat och sånt innan jag låter dig åka hem, sa pappa och skrattade.
- Det låter som en bra idé! sa jag och log. - Och du måste lova mig att du kommer och hälsar på, sa jag och vände mig mot Serena.
Hon började rodna lite lätt innan hon långsamt började nicka med huvudet.
Hon började rodna lite lätt innan hon långsamt började nicka med huvudet.
- Vi får helt enkelt se, sa hon sen och log. Jag började automatiskt le när hon log. Att hon fortfarande kunde ha ett minsta leende på läpparna efter allt hon varit med om. Jag skulle inte le det minsta lilla om jag hade förlorat mina föräldrar PLUS min bror i en bilolycka.
- Jag ska allt se till att du kommer, sa jag och blinkade med ögat. - Tills dess får jag helt enkelt nöja mig med en kram, sa jag och började gå emot henne. Hon blev lite stel men tog sedan sina armar om mig.
- Hej då, sa hon tyst.
Jag fortsatte med att säga hej då till Liz och Michael, innan jag sen begav mig bort mot pappa och Selena. Pappa gick lite i förväg medan Selena saktade in.
- Varför beter du dig sådär? sa hon helt plötsligt.
- Hur då menar du?
- Ja... Liksom... Du tittar på henne hela tiden, och ler varenda gång hon ler, började hon försiktigt. - Sen att du vill att hon ska komma till Stratford, liksom... Gillar du henne? sa hon långsamt och tittade ner i backen.
Jag blev stum. Det är helt omöjligt att jag gillar henne, jag menar... Jag känner henne knappt. Jag vet att hon är snäll, och hon är inte som alla andra, men... Var det kärlek vid första ögonkastet? Om jag nu gillar henne, så är jag 1000% säker på att hon inte känner lika som jag. Jag röck till och kom sedan på att det hade varit en allt för lång tystnad.
- Det kanske är bäst att... vi tar en liten paus. Det har varit lite hektiskt nu, och det kommer bli allt värre när ditt "sommarlov" slutar. Vi kommer aldrig kunna träffas, sa hon och suckade.
Jag hade inte ens hunnit svara innan hon börjat prata. Men orden ekade inom mig. Jag hade känslor för Selena, det hade jag verkligen. Jag älskar henne, men... Hon har rätt. Vi kommer aldrig hinna träffas.
Jag hade inte ens hunnit svara innan hon börjat prata. Men orden ekade inom mig. Jag hade känslor för Selena, det hade jag verkligen. Jag älskar henne, men... Hon har rätt. Vi kommer aldrig hinna träffas.
- Du... Du har rätt, sa jag tyst. - Men det här beror inte på Serena, okej? Utan... Jag håller med dig om våra scheman i höst. Vi kommer inte hinna träffas. Båda har världsturneér och... förlåt, sa jag och stannade upp. Jag vände mig mot henne så att vi stod och tittade in i varandras ögon.
Hon tittade ner i backen och jag såg några tårar komma från hennes ögon. Jag flyttade upp mina fingrar till mina kinder och kände att dom var fuktiga. Nu - efter 9 månader ska mina fans äntligen få deras högsta önskan uppfylld - "Jelena is officially over". Jag höjde mina armar och la dom försiktigt på hennes axlar.
- Förlåt, sa jag om och om igen.
- Justin, det är lugnt, det är sånt här so-
*KLICK KLICK KLIASJHSHJAJHÖWKAHSFJAKSFHAÖFASÖJHGASHG ÖASKJDKLSICKALS* (Paparazzis, hehehhehehehehhe)
- Varför gråter ni Justin?
- Vad har hänt?
- Är Jelena över?
- Varför?
- Har du träffat en annan Justin? Tjejen som vi såg dig med förra veckan?
- Är du med barn Selena?
Jag stod alldeles blixtstilla. Jag tog sen Selenas hand och sprang därifrån. Fan. Fan fan fan.
Serenas perspektiv:
När Justin och dom andra gått vände jag mig mot Michael som stod och flinade mot mig.
- Vad? sa jag och rynkade mina ögonbryn.
- Killen är såld på dig! sa han och log.
- Verkligen inte, sa jag bestämt. - Dessutom har han en tjej, yah know? Du mötte henne, sa jag och flinade.
- Du gillar honom, eller hur?! sa han och blev ännu mer... glad.
- Michael, han är min vän, inget mer. Det kommer inte hända något mer heller, sa jag och blinkade med ögat.
- Varför? Ni skulle passa jättebra med varandra!
- Nej, sa jag och log. - Han är inte min typ, sa jag och bet mig i läppen.
- Jaså, och när fick du en "typ?" sa han och började skratta.
- Ja, alldeles nyss när du hittade på något om att Justin Bieber skulle kunna vara min kille?
- Jag säger bara sanningen cousi, sa han sedan och höjde händerna som om att han gav sig.
- Sure, sa jag och slog honom på armen. - Men... vart tog Liz vägen?
Jag vände mig om och tittade runt omkring, men jag kunde inte se henne någonstans.
- Liz? ropade jag lågt. - Liiiiiiiiz, forsatte jag, denna gången högre.
- LIIIZ? hörde jag Michael skrika. Fan, nu blev jag orolig. Var kan hon ha tagit vägen?
Vi sprang åt varsitt håll - jag mot gungorna och Michael mot rutchkanorna (lol, hur fan stavas det?). Vi hade sagt att vi skulle skrika när vi hittade henne, så att vi inte skulle ta bort varandra senare. Jag sprang på lite snabbare och precis när jag stannat framför staketet ni till gungorna ser jag en person. En liten person som... Liz!
- Liz? Är det du? frågade jag lagom högt för att hon skulle förstå.
- Sejena? hörde jag en ljus röst säga. Jag kände hur oroligheten genast försvann och jag fylldes med glädje. Sen började jag skratta, eftersom hon fortfarande inte kan säga r.
- Ja, det är jag, kom fram nu, sa jag och sträckte fram min hand mot henne.
Hon tog sin hand i min och jag började skrika till Michael att jag hittat henne. Han kom snabbt fram till oss och sen började vi gå hemåt.
- Så, började Michael. - Ska du åka till Justin?
- Nej, sa jag och skrattade.
- Varför inte?! sa han förtvivlat. - Du blir inbjuden att komma till självaste Justin Bieber och du tackar nej!? Vad är det för fasoner? fortsatte han.
- Jag känner inte honom, sa jag enkelt och ryckte på axlarna.
- Sluta säga så, du känner honom visst och jag er på dig att du vill åka dit! sa han och stannade upp.
Jag började flina och fortsatte gå med Liz. Efter några sekunder hörde jag honom komma bakom mig igen.
- Kom igen Serena, du kommer ångra dig annars, sa han för den här gången lugnt.
- Vi får väl se, jag kanske inte får för Claire heller, sa jag och log mot honom.
- Skit i henne, sa han snabbt. - Kom igen nu, spring tävling Liz! sa han och Liz släppte genast min hand och började springa iväg - så snabbt hon kunde. Michael vann men Liz var lika glad ändå.
This one sucks.
- Så, började Michael. - Ska du åka till Justin?
- Nej, sa jag och skrattade.
- Varför inte?! sa han förtvivlat. - Du blir inbjuden att komma till självaste Justin Bieber och du tackar nej!? Vad är det för fasoner? fortsatte han.
- Jag känner inte honom, sa jag enkelt och ryckte på axlarna.
- Sluta säga så, du känner honom visst och jag er på dig att du vill åka dit! sa han och stannade upp.
Jag började flina och fortsatte gå med Liz. Efter några sekunder hörde jag honom komma bakom mig igen.
- Kom igen Serena, du kommer ångra dig annars, sa han för den här gången lugnt.
- Vi får väl se, jag kanske inte får för Claire heller, sa jag och log mot honom.
- Skit i henne, sa han snabbt. - Kom igen nu, spring tävling Liz! sa han och Liz släppte genast min hand och började springa iväg - så snabbt hon kunde. Michael vann men Liz var lika glad ändå.
This one sucks.
Right Girl | Part 13 | Nothing
- Wow, mycket. Men okej, snälla säg vad du mena med inte vara här, sa han och såg djupt in i mina ögon.
- Okej, men döm inte för... ja, döm bara inte
- Lovar, sa han och jag började berätta allt.
- Okej, jag har haft en tid tidigare i mitt liv, typ två år sen, då jag var verkligt nere. Det var som jag inte kunde komma ur sängen vissa dagar. Folk märkte tillslut det och det gick inte så långt som, jag hostade och såg sen på Justin. Han hade en alvarlig blivk i ögonen och värgrade släppa min blick. - Jag kom över det i alla fall, dom skickade mig till någon som jag kunde prata med och saker blev bättre. Det var ingen stor grej igentligen så jag vet inte varför jag ens drog upp det nu, sa jag och såg bort mot andra sidan stranden. Justin la sin hand ovanpåmin och jag såg tillbaka in i hans ögon.
- Jag är i alla fall glad att du är okej nu, sa han och log svagt. Jag lät ett litet skratt komma och såg sen bort igen. Allt det här var bara så.. cheesy. Så fejkat kändes det som, men endå var det inte det. Jag vet inte hur jag ska känna mig runt Justin, jag vill båda vara med honom på liksom flickväns sättet men också vänn sättet. Ugh, kompliserat.
- Asså det är ganska sent så jag måste hem, men vi kan väl ses snart igen? frågade jag menas jag klev upp och gick baklängest bort från Justin. Han hade rest sig upp nu också och vinkade bara lite med ett gulligt leened.
- Ses väl, kanske ska hem också snart... öm, kan du bara vänta lite? sa han blygt och gick sakta fram några steg och lutade sig fram och kysste min kind lätt. Jag rodnade och snurrade runt för att sen säfa hejdå igen. Jag hade alltid problem med att säga hej så det slutade minst med att jag säger hejdå två gånger.
* Nyårs afton *
Jag drog på en lite tjockare tjöra över det lila linnet som jag hade på mig och ett par svarta skinny jeans med ljusgrått skärp.
Chaz dök upp i min dörr och frågade om jag var redo att åka. Jag tog på mig ett par svarta skor med vit snörning och gav honom tummen upp. Vi klev ner för trapporna, sa hejdå till Brian och klev sen in i Chaz bil. Justin skulle tydligen ha någon liten fest för bara hans vänner där vi kunde antagligen spela spel, kolla filemr och sen fyrverkerier på stranden. Det lät mycket bättre än dom andra fester som skulle vara inatt.
Vi kom fram tillslut och vi klev ur bilen och blev mötna av Ryan, Justion och någon tjej med blont hår. Ryan som jag nästan aldrig träffat mer än då i köket och några andra gånger med Chaz eller Justin, sa att tjejen var hans flickvän och vi gjorde dom vanliga 'hej kul att träffas' sakerna. Medans vi gick in viskade Chaz något om Ryan säkert snart skulle byta flickvän till mig och sen var vi nere i Justins källare där skålar med chips, ostkrokar och annat stog redo. Vi gick igenom alla filmer och det slutade med Hajen. En film alla utom jag verkade hata. Jag vet inte varför men jag älskar hajar. Dom är så, låter töntigt nu men, häftiga djur.
Fyra timmar sen så gick alla ut och vi satte oss på samma gång ute i vattnet som jag suttigt vid då när, ja dom från skolan kom. Allt det här låter så konstigt i mitt huvud, konstigt, töntigt och bara onödigt.
Jag satt bredvid Chaz och Justin, Ryan och Olivia som tjejen hette satt och sidaokramades och kysstes kanske någon gång. Fyrverkerierna började och alla höll för öronen utom jag och Justin som satt och apploderade och ropade i glädje. Visade sig båda gillade fyrverkerier också.
__________________________________________________________
Har skrivigt 13 delarn nu, alla typ askorta och jag hatar den här novellen! Hatar, hatar, hatar den så mycket. Men jag kommer inte sluta den men jag hatar den. Den kommer nog dock bli kort och ganska konstig verkar det som. Jag har ideer till nya så det komemr väl en ny efter den här tar slut.
Jag är slö så jag orkar inte kolla igenom stavning för 1, jag är latast i Sverige. Och 2 jag är trött och måste sova nu
- Okej, men döm inte för... ja, döm bara inte
- Lovar, sa han och jag började berätta allt.
- Okej, jag har haft en tid tidigare i mitt liv, typ två år sen, då jag var verkligt nere. Det var som jag inte kunde komma ur sängen vissa dagar. Folk märkte tillslut det och det gick inte så långt som, jag hostade och såg sen på Justin. Han hade en alvarlig blivk i ögonen och värgrade släppa min blick. - Jag kom över det i alla fall, dom skickade mig till någon som jag kunde prata med och saker blev bättre. Det var ingen stor grej igentligen så jag vet inte varför jag ens drog upp det nu, sa jag och såg bort mot andra sidan stranden. Justin la sin hand ovanpåmin och jag såg tillbaka in i hans ögon.
- Jag är i alla fall glad att du är okej nu, sa han och log svagt. Jag lät ett litet skratt komma och såg sen bort igen. Allt det här var bara så.. cheesy. Så fejkat kändes det som, men endå var det inte det. Jag vet inte hur jag ska känna mig runt Justin, jag vill båda vara med honom på liksom flickväns sättet men också vänn sättet. Ugh, kompliserat.
- Asså det är ganska sent så jag måste hem, men vi kan väl ses snart igen? frågade jag menas jag klev upp och gick baklängest bort från Justin. Han hade rest sig upp nu också och vinkade bara lite med ett gulligt leened.
- Ses väl, kanske ska hem också snart... öm, kan du bara vänta lite? sa han blygt och gick sakta fram några steg och lutade sig fram och kysste min kind lätt. Jag rodnade och snurrade runt för att sen säfa hejdå igen. Jag hade alltid problem med att säga hej så det slutade minst med att jag säger hejdå två gånger.
* Nyårs afton *
Jag drog på en lite tjockare tjöra över det lila linnet som jag hade på mig och ett par svarta skinny jeans med ljusgrått skärp.
Chaz dök upp i min dörr och frågade om jag var redo att åka. Jag tog på mig ett par svarta skor med vit snörning och gav honom tummen upp. Vi klev ner för trapporna, sa hejdå till Brian och klev sen in i Chaz bil. Justin skulle tydligen ha någon liten fest för bara hans vänner där vi kunde antagligen spela spel, kolla filemr och sen fyrverkerier på stranden. Det lät mycket bättre än dom andra fester som skulle vara inatt.
Vi kom fram tillslut och vi klev ur bilen och blev mötna av Ryan, Justion och någon tjej med blont hår. Ryan som jag nästan aldrig träffat mer än då i köket och några andra gånger med Chaz eller Justin, sa att tjejen var hans flickvän och vi gjorde dom vanliga 'hej kul att träffas' sakerna. Medans vi gick in viskade Chaz något om Ryan säkert snart skulle byta flickvän till mig och sen var vi nere i Justins källare där skålar med chips, ostkrokar och annat stog redo. Vi gick igenom alla filmer och det slutade med Hajen. En film alla utom jag verkade hata. Jag vet inte varför men jag älskar hajar. Dom är så, låter töntigt nu men, häftiga djur.
Fyra timmar sen så gick alla ut och vi satte oss på samma gång ute i vattnet som jag suttigt vid då när, ja dom från skolan kom. Allt det här låter så konstigt i mitt huvud, konstigt, töntigt och bara onödigt.
Jag satt bredvid Chaz och Justin, Ryan och Olivia som tjejen hette satt och sidaokramades och kysstes kanske någon gång. Fyrverkerierna började och alla höll för öronen utom jag och Justin som satt och apploderade och ropade i glädje. Visade sig båda gillade fyrverkerier också.
__________________________________________________________
Har skrivigt 13 delarn nu, alla typ askorta och jag hatar den här novellen! Hatar, hatar, hatar den så mycket. Men jag kommer inte sluta den men jag hatar den. Den kommer nog dock bli kort och ganska konstig verkar det som. Jag har ideer till nya så det komemr väl en ny efter den här tar slut.
Jag är slö så jag orkar inte kolla igenom stavning för 1, jag är latast i Sverige. Och 2 jag är trött och måste sova nu
Perfect - 8 - She's just so beautiful
- Serena! skrek jag glatt innan jag satte ner Jaxon på marken och sprang mot henne, men jag saktade genast ner farten när jag såg att hon hade en kille med sig. Jag gick fram den sista biten och log falskt. Vem var han?
- Hej Justin, sa Serena blygt. - Det här är min kustin Michael, sa hon och pekade på killen. Alltså var det en släkting, härligt, tänkte jag snabbt innan jag återgick till att le på riktigt.
-Jag låter er prata själv, sa Michael och gick iväg med Liz. Jag tittade efter dom innan jag vände blicken mot Serena.
- Jag åker hem idag, sa jag ledset.
- Jag vet, sa hon och tittade ner i marken. - Jag kommer sakna dig, sa hon tittade upp från marken, på mina ögon.
- Kan du inte följa med då? sa jag och flinade.
- Jag har träffat dig 3 gånger, jag känner inte dig, sa hon och log.
- Jag är ingen mördare, jag lovar! Plus att Selena ska åka till Florida idag, så då kan vi hänga mycket, sa jag igen.
- Jag skulle inte tro det Justin, sa hon sen.
- Varför? sa jag snabbt.
- För Michael kom idag, och jag har inte träffat honom på jättelänge, och jag vill spendera så mycket tid som möjligt med honom innan han åker, sa hon.
Jag suckade och tittade bak mot pappa och Selena. Selena satt med Jazzy i knät och skrattade, medan pappa stod och tittade mot vårat håll och log. När han såg att jag tittade på honom vinkade han och satte sig sedan ner på marken med Jaxon i knät.
- Kan du inte komma när han har åkt hem då? Jag kan komma och hämta dig, sa jag och log.
- Ska du åka 2 timmar i en bil, enbart för att hämta mig, och sen åka tillbaka? Nej Justin, sa hon bestämt.
- Varför inte?! Jag vill ju lära känna dig! sa jag och log.
- Men varför? Varför mig? Det finns massor av andra tjejer som skulle kunna döda för att få vara din vän, varför mig?
- Just för att du inte skulle döda någon för att vara med mig, sa jag och slutade le. - Du är dig själv och har en så länge inte utnyttjat min status.
Hon öppnade munnen och var påväg att säga något, men stängde den lika snabbt.
- Vi får väl se helt enkelt, men jag ska gå till Michael nu, sa hon och gick förbi mig. Jag vände mig om och sprang snabbt ifatt henne.
- Ni kan väl komma och vara med oss? sa jag och log.
- Visst, sa hon och fortsatte och gå. Jag slutade att springa, och gick sen tillbaka mot pappa. Selena hade gått iväg en bit och pratade i telefon.
- Du kanske inte ska flörta så mycket när din tjej är nära, sa pappa och kollade allvarligt på mig, innan han brast ut i skratt.
- Ha-ha-ha, sa jag irriterat.
- Gillar du henne? sa han sen intresserat.
- Pappa, jag har flickvän, sa jag och kollade på honom. - Dessutom har jag bara träffat henne 3 gånger, sa jag och ryckte på axlarna.
- Hm, det ser ut som att du gillar henne, sa han.
- Hon är vacker i alla fall, riktigt vacker, sa jag och började le.
- Vem? hörde jag två tjej-röster säga. Jag vände mig om och såg Selena på ena sidan och Serena på den andra.
- Ööh, Beyoncé, sa jag snabbt. Båda började skratta och jag flinade lätt för mig själv.
Kommer inte på nå mer..
- Hej Justin, sa Serena blygt. - Det här är min kustin Michael, sa hon och pekade på killen. Alltså var det en släkting, härligt, tänkte jag snabbt innan jag återgick till att le på riktigt.
-Jag låter er prata själv, sa Michael och gick iväg med Liz. Jag tittade efter dom innan jag vände blicken mot Serena.
- Jag åker hem idag, sa jag ledset.
- Jag vet, sa hon och tittade ner i marken. - Jag kommer sakna dig, sa hon tittade upp från marken, på mina ögon.
- Kan du inte följa med då? sa jag och flinade.
- Jag har träffat dig 3 gånger, jag känner inte dig, sa hon och log.
- Jag är ingen mördare, jag lovar! Plus att Selena ska åka till Florida idag, så då kan vi hänga mycket, sa jag igen.
- Jag skulle inte tro det Justin, sa hon sen.
- Varför? sa jag snabbt.
- För Michael kom idag, och jag har inte träffat honom på jättelänge, och jag vill spendera så mycket tid som möjligt med honom innan han åker, sa hon.
Jag suckade och tittade bak mot pappa och Selena. Selena satt med Jazzy i knät och skrattade, medan pappa stod och tittade mot vårat håll och log. När han såg att jag tittade på honom vinkade han och satte sig sedan ner på marken med Jaxon i knät.
- Kan du inte komma när han har åkt hem då? Jag kan komma och hämta dig, sa jag och log.
- Ska du åka 2 timmar i en bil, enbart för att hämta mig, och sen åka tillbaka? Nej Justin, sa hon bestämt.
- Varför inte?! Jag vill ju lära känna dig! sa jag och log.
- Men varför? Varför mig? Det finns massor av andra tjejer som skulle kunna döda för att få vara din vän, varför mig?
- Just för att du inte skulle döda någon för att vara med mig, sa jag och slutade le. - Du är dig själv och har en så länge inte utnyttjat min status.
Hon öppnade munnen och var påväg att säga något, men stängde den lika snabbt.
- Vi får väl se helt enkelt, men jag ska gå till Michael nu, sa hon och gick förbi mig. Jag vände mig om och sprang snabbt ifatt henne.
- Ni kan väl komma och vara med oss? sa jag och log.
- Visst, sa hon och fortsatte och gå. Jag slutade att springa, och gick sen tillbaka mot pappa. Selena hade gått iväg en bit och pratade i telefon.
- Du kanske inte ska flörta så mycket när din tjej är nära, sa pappa och kollade allvarligt på mig, innan han brast ut i skratt.
- Ha-ha-ha, sa jag irriterat.
- Gillar du henne? sa han sen intresserat.
- Pappa, jag har flickvän, sa jag och kollade på honom. - Dessutom har jag bara träffat henne 3 gånger, sa jag och ryckte på axlarna.
- Hm, det ser ut som att du gillar henne, sa han.
- Hon är vacker i alla fall, riktigt vacker, sa jag och började le.
- Vem? hörde jag två tjej-röster säga. Jag vände mig om och såg Selena på ena sidan och Serena på den andra.
- Ööh, Beyoncé, sa jag snabbt. Båda började skratta och jag flinade lätt för mig själv.
Kommer inte på nå mer..
Uppdatering kommer!
Håller på att skriva kapitel 8a på Perfect just nu! Kommer väl upp om någon halvtimme eller så. Först tänkte jag svara på några kommentarer :)
Anonym om Perfect - 7 - Guess who's coming:
Anonym om Perfect - 7 - Guess who's coming:
Anonym om Perfect - 7 - Guess who's coming:
Btw ni har nt skrivit på läääänge , nästan en hel vecka :o
Jag vet... Men vi har sommarlov x)
Anonym om Perfect - 7 - Guess who's coming:
vilka jb noveller brukar du läsa? sjukt bra! älSKAR :D
Dom jag läser finns som länkar här åt vänster :) Där kan ni kika in!
Anonym om Perfect - 7 - Guess who's coming:det har varit ett tag sen du bloggade nu. Har väntat lite, men såklart. Den som väntar på nått bra väntar aldrig förlänge. Ja tycker du/ni gör ett skit bra jobb. För de är svårt att hitta folk som bloggar och gör ett bra och spännande verk. Dom flästa har ingen fantasi och går allt för fort fram. Men inte ni/du. Så keep going!
Tack så mycket! Såna här kommentarer blir jag jätteglad över! :)
Perfect - 7 - Guess who's coming
- Du vet tjejen vi träffade i parken? Det är hon, sa jag och log slängde mig i soffan.
- Jaså, tjejen. Hon var ju riktigt söt! sa pappa och flinade åt mig. Jag lipade som svar och reste mig sedan upp. - Öh, du Justin? sa pappa sen.
- Ah?
- Selena är uppe på ditt rum, sa han kort. Där rök intresset att vara med Serena resten av veckan...
Serenas perspektiv:
Jag suckade och drog långsamt fram kläder att ha på mig. Idag skulle Justin åka tillbaka till Stratford, och jag har bara hunnit träffa honom en enda gång, och då var hans flickvän, Selena, med. Det var inte samma sak, men alltid något. Efter att jag klätt på mig tog jag fram mobilen och tröck fram 'Skriva nytt'. Jag skrev ett kort meddelande och öppnade sedan kontakerna.
Jag bläddrade snabbt ner till J, och tröck på hans namn. Jag var så nervös. Tänk om han bara hade gett sitt nummer till mig för att jag inte skulle känna mig totalt mobbad? Jag skakade på huvudet och tröck på den röda luren. 'Är du säker på att du vill avsluta utan att spara?' Ett pop-up fönster kom. Jag tröck enkelt i 'Ja' och slängde sedan telefonen på sängen.
Jag kunde i alla fall trösta mig med att Justin var den som hade tagit kontakt den gången vi skulle ses. Jag suckade och reste mig upp från sängen. Jag tog mobilen ännu en gång och var påväg att gå ut från mitt rum när Claire öppnade dörren.
- Michael kommer att komma och hälsa på idag, sa hon och log. - Du vet, din mammas systers son?
- Ska han? Ååååh, va glad jag blir! TACK CLAIRE! sa jag snabbt och kramade henne. Jag började le. Michael. Fina, snälla, gulliga Michael. Min mammas syster (min moster dårå) har alltid varit så snäll mot mig, men när dom flyttade till Miami för 2 år sen tappade vi kontakten.
Dom kom till begravningen och då var det första gången jag såg dom på 1½ år. Michael och jag hade såklart pratat genom internet, men det var inte samma sak. Det var inte många som trodde på att vi var kusiner, eftersom att han var... vit och jag var mer mörk. Min pappa kommer från Mexico, så det är därför jag har det latinska utseendet, medan min mamma kom... härifrån. Från Kanada.
----------------------------------------------------------------------------
- Serena, han är här nu! ropade Clair glatt från köket. Jag hoppade upp från soffan i vardagsrummet och sprang till hallen, där Liz redan stod och hoppade för att nå upp till dörrhandtaget. Jag började skratta och lyfte bort henne från dörren. Jag sprang sen fram och öppnade dörren snabbt. Och där stod han, Micheal och log som han alltid gör.
Jag slängde mig runt halsen på honom och sa hej minst 10 gånger. Han skrattade och besvarade både kramen och alla min välkommnande ord.
Jag flyttade mig sedan så att han kunde lyfta upp Liz och kramade henne. Det var något speciellt med min mammas släkte. Tyvärr var min morfar och mormor, samt farmor och farfar, döda - men vi andra höll alltid ihop. Ibland undrade jag varför vi inte fick flytta till Miami istället för att bo här, men det var något jag snabbt struntade i att fortsätta tänka på.
- Va roligt att se er igen! sa han glatt och kramade mig ännu en gång.
- Jag håller helt klart med dig! sa jag och log med hela ansiktet.
- Michael, så länge sen! hörde jag Claire säga. Hon kom fram och kramade honom innan hon gick in igen och fortsatte med maten.
- Så, Serena, Justin Bieber? sa han och blinkade med ögat.
- Va? sa jag chockat. - Hur v-
- Internet Serena, internet, sa han och skrattade. - Jag tyckte ni passade riktigt bra ihop, men han har ju redan flickvän... sa han och började fundera.
- Skärp dig, sa jag och rodnade. - Men kom in! Du ska sova i mitt rum och jag har redan bäddat där, så du behöver bara ställa in din väska! sa jag glatt och gick in i lägenheten.
Liz satt i vardagsrummet och tittade på... Ahh, Fairly Odd Parents. Jag älskade det programmet, men jag var för glad för att sitta och titta på det.
Precis när jag skulle säga något plingade det till på dörren och jag suckade.
- Jag kommer snart, sa jag och log mot Michael.
Jag gick ut till hallen och öppnade dörren. Där stod en man och log.
- Kan jag hjälpa dig? sa jag osäkert.
- Är Clair här? Hon glömde det här på jobbet, sa han och sträckte fram en tröja.
- Åh, vill du tala med henne? sa jag och tittade på tröjan innan jag tveksamt tog emot den.
- Nej, det är lugnt, sa han och log. - Men jag ska bege mig vidare nu, hej då! sa han och vinkade. Jag vinkade tillbaka och gick sen tillbaka in och slängde tröjan på Claires säng.
Jag gick tillbaka till mitt rum och såg Michael stå och titta på familje-porträttet, det som även Justin fastnat på.
- Jag saknar dom så mycket, sa Michael och drog händerna under hans ögon - han grät.
- Jag med, sa jag och la mitt huvud mot hans axel.
---------------------------------------------------------------------
- Så vad ska ni hitta på nu då? sa Claire och log mot oss.
- Jaså, tjejen. Hon var ju riktigt söt! sa pappa och flinade åt mig. Jag lipade som svar och reste mig sedan upp. - Öh, du Justin? sa pappa sen.
- Ah?
- Selena är uppe på ditt rum, sa han kort. Där rök intresset att vara med Serena resten av veckan...
Serenas perspektiv:
Jag suckade och drog långsamt fram kläder att ha på mig. Idag skulle Justin åka tillbaka till Stratford, och jag har bara hunnit träffa honom en enda gång, och då var hans flickvän, Selena, med. Det var inte samma sak, men alltid något. Efter att jag klätt på mig tog jag fram mobilen och tröck fram 'Skriva nytt'. Jag skrev ett kort meddelande och öppnade sedan kontakerna.
Jag bläddrade snabbt ner till J, och tröck på hans namn. Jag var så nervös. Tänk om han bara hade gett sitt nummer till mig för att jag inte skulle känna mig totalt mobbad? Jag skakade på huvudet och tröck på den röda luren. 'Är du säker på att du vill avsluta utan att spara?' Ett pop-up fönster kom. Jag tröck enkelt i 'Ja' och slängde sedan telefonen på sängen.
Jag kunde i alla fall trösta mig med att Justin var den som hade tagit kontakt den gången vi skulle ses. Jag suckade och reste mig upp från sängen. Jag tog mobilen ännu en gång och var påväg att gå ut från mitt rum när Claire öppnade dörren.
- Michael kommer att komma och hälsa på idag, sa hon och log. - Du vet, din mammas systers son?
- Ska han? Ååååh, va glad jag blir! TACK CLAIRE! sa jag snabbt och kramade henne. Jag började le. Michael. Fina, snälla, gulliga Michael. Min mammas syster (min moster dårå) har alltid varit så snäll mot mig, men när dom flyttade till Miami för 2 år sen tappade vi kontakten.
Dom kom till begravningen och då var det första gången jag såg dom på 1½ år. Michael och jag hade såklart pratat genom internet, men det var inte samma sak. Det var inte många som trodde på att vi var kusiner, eftersom att han var... vit och jag var mer mörk. Min pappa kommer från Mexico, så det är därför jag har det latinska utseendet, medan min mamma kom... härifrån. Från Kanada.
----------------------------------------------------------------------------
- Serena, han är här nu! ropade Clair glatt från köket. Jag hoppade upp från soffan i vardagsrummet och sprang till hallen, där Liz redan stod och hoppade för att nå upp till dörrhandtaget. Jag började skratta och lyfte bort henne från dörren. Jag sprang sen fram och öppnade dörren snabbt. Och där stod han, Micheal och log som han alltid gör.
Jag slängde mig runt halsen på honom och sa hej minst 10 gånger. Han skrattade och besvarade både kramen och alla min välkommnande ord.
Jag flyttade mig sedan så att han kunde lyfta upp Liz och kramade henne. Det var något speciellt med min mammas släkte. Tyvärr var min morfar och mormor, samt farmor och farfar, döda - men vi andra höll alltid ihop. Ibland undrade jag varför vi inte fick flytta till Miami istället för att bo här, men det var något jag snabbt struntade i att fortsätta tänka på.
- Va roligt att se er igen! sa han glatt och kramade mig ännu en gång.
- Jag håller helt klart med dig! sa jag och log med hela ansiktet.
- Michael, så länge sen! hörde jag Claire säga. Hon kom fram och kramade honom innan hon gick in igen och fortsatte med maten.
- Så, Serena, Justin Bieber? sa han och blinkade med ögat.
- Va? sa jag chockat. - Hur v-
- Internet Serena, internet, sa han och skrattade. - Jag tyckte ni passade riktigt bra ihop, men han har ju redan flickvän... sa han och började fundera.
- Skärp dig, sa jag och rodnade. - Men kom in! Du ska sova i mitt rum och jag har redan bäddat där, så du behöver bara ställa in din väska! sa jag glatt och gick in i lägenheten.
Liz satt i vardagsrummet och tittade på... Ahh, Fairly Odd Parents. Jag älskade det programmet, men jag var för glad för att sitta och titta på det.
Precis när jag skulle säga något plingade det till på dörren och jag suckade.
- Jag kommer snart, sa jag och log mot Michael.
Jag gick ut till hallen och öppnade dörren. Där stod en man och log.
- Kan jag hjälpa dig? sa jag osäkert.
- Är Clair här? Hon glömde det här på jobbet, sa han och sträckte fram en tröja.
- Åh, vill du tala med henne? sa jag och tittade på tröjan innan jag tveksamt tog emot den.
- Nej, det är lugnt, sa han och log. - Men jag ska bege mig vidare nu, hej då! sa han och vinkade. Jag vinkade tillbaka och gick sen tillbaka in och slängde tröjan på Claires säng.
Jag gick tillbaka till mitt rum och såg Michael stå och titta på familje-porträttet, det som även Justin fastnat på.
- Jag saknar dom så mycket, sa Michael och drog händerna under hans ögon - han grät.
- Jag med, sa jag och la mitt huvud mot hans axel.
---------------------------------------------------------------------
- Så vad ska ni hitta på nu då? sa Claire och log mot oss.
- Gå ut en stund? sa Micheal och tittade på mig. Jag nickade intresserat, eftersom att jag hade mat i munnen.
- Jaj vill me! hörde jag Liz säga.
- Nej, du får stanna hemma, sa Claire bestämt.
- Men jaj vill föja med! sa hon tillbaka.
- Nej sa j-
- Vi kan gå till lekparken med henne, sa Michael snabbt.
- Nja... Okej då, sa Claire och reste sig från bordet. - Ni bör nog gå nu, det kommer bli mörkt snart.
Jag reste mig från bordet och ställde min tallrik på diskbänken, sen lyfta jag ur Liz från hennes stol och gick ut i hallen. Michael kom snabbt efter och tog på sig sina skor. När vi var klara skrek vi hej då till Claire och gick sen ut.
När vi var framme vid lekparken såg jag några personer jag kände igen. Det var Justin, Selena, Jaxon, Jazmyn och Jeremy. (Jävla många namn på J där :') Jag hörde hur Liz skrek till så att alla vände sig om mot vårt håll, toppen...
Justins perspektiv:
- Serena! skrek jag glatt innan jag satte ner Jaxon på marken och sprang mot henne, men jag saktade genast ner farten när jag såg att hon hade en kille med sig. Jag gick fram den sista biten och log falskt. Vem var han?
- Hej Justin, sa Serena blygt. - Det här är min kustin Michael, sa hon och pekade på killen. Alltså var det en släkting, härligt, tänkte jag snabbt innan jag återgick till att le på riktigt.
Förlåt för dålig update men jag har varit borta och inte orkat uppdatera x)
- Jaj vill me! hörde jag Liz säga.
- Nej, du får stanna hemma, sa Claire bestämt.
- Men jaj vill föja med! sa hon tillbaka.
- Nej sa j-
- Vi kan gå till lekparken med henne, sa Michael snabbt.
- Nja... Okej då, sa Claire och reste sig från bordet. - Ni bör nog gå nu, det kommer bli mörkt snart.
Jag reste mig från bordet och ställde min tallrik på diskbänken, sen lyfta jag ur Liz från hennes stol och gick ut i hallen. Michael kom snabbt efter och tog på sig sina skor. När vi var klara skrek vi hej då till Claire och gick sen ut.
När vi var framme vid lekparken såg jag några personer jag kände igen. Det var Justin, Selena, Jaxon, Jazmyn och Jeremy. (Jävla många namn på J där :') Jag hörde hur Liz skrek till så att alla vände sig om mot vårt håll, toppen...
Justins perspektiv:
- Serena! skrek jag glatt innan jag satte ner Jaxon på marken och sprang mot henne, men jag saktade genast ner farten när jag såg att hon hade en kille med sig. Jag gick fram den sista biten och log falskt. Vem var han?
- Hej Justin, sa Serena blygt. - Det här är min kustin Michael, sa hon och pekade på killen. Alltså var det en släkting, härligt, tänkte jag snabbt innan jag återgick till att le på riktigt.
Förlåt för dålig update men jag har varit borta och inte orkat uppdatera x)
Right Girl | Part 12 | Beach
- Hejdå Justin, sa jag och la på och la mobilen bredvid mig. En hostning bakom mig fick mig att rycka till och jag vände mig om. Gruppen från skolan stog bakom mig och hånlog.
- Prata du med din älskade lilla bäver? sa en av tjejerna. Jag reste mig, tog upp min longboard och gickförbi dom men dom följde efter och jag blev på en gång irriterad på dom. Dom fortsatte följa efter mig och fällde den andra kommentaren efter den andra. Jag kom till sanden och ökade takten tills jag kom till parkeringen och började sparka så jag fick lite fart. Plötsligt kom det en stor Jeep framför mig och blockerade vägen.
- Men kom igen... nästan skrek jag och gick med brädan istället runt men den som satt i bilen gick efter mig. Jag vände mig om och såg att det var en av killarna. Jag åkte igen men han sprang ikapp och drog av mig brädan.
- Men släpp mig ditt jävla pucko! skrek jag och han såg allvarligt på mig.
- Du, jag gillar inte vad vi gör men jag bryr mig om dig, du känner väl inte han så bra, endå blir ni ihop?
- Vem är du ens, varför bryr du dig om mig? Bara sköt ditt, sa jag och åkte iväg men han hade en poäng, jag kände ju inte Justin så bra.
Väl framme hemma hos mig sprang jag upp och dushade. Efter tog jag på mig mina sovläder och la mig under täcket. Jag kunde inte sova så jag tog upp min MacBook Pro och hade igång SuperNatural men somnade efter tre avsnitt.
Mitt i natten vaknade jag av ett ljud inne i rummet. Jag ska väl aldrig fatta att jag inte ska kolla på "spök-serier" innan jag går och lägger mig. Räcker det inte med att jag är mörkrädd eller? Jags att helt still och kollade i varje hörn från sängen men efter tio minuter så la jag mig igen och blundade. Dpå hörde jag steg, ganska högt nu också. Så jag flög upp igen och Justin såg förvånat på mig.
- Justin, vafan gör du här mitt i natten du skrämmer ju livet ur mig!
- Förlåt, jag ville bara... se dig, sa han och satte sig leened på mig säng.
- Åh gud, suckade jag och satte mig i skräddar ställning bredvid honom.
- Vadå åh gud? Har det hänt något? frågade han oroligt.
- Ja och nej, men Justin... varför gillade du mig först?
- Öm, jag vet inte... för du var, snäll?
- Jätte, varför på riktigt?
- Okej, jag tyckte du var... söt, sa han och log snett.
- Söt?
- Okej, snygg. Jag tyckte du var snygg. Bra? sa han och slog ut med armarna.
- Neeej, det är inte bra. Vi känner inte es varandra!
Han såg bara frågande på mig.
- Vad ska du göra åt det? Måste man känna varandra hela tiden?
- Om man ska vara... ew, ihop så ja, sa jag och suckade. Det låter alltid så töntigt med att säga att man är ihop elelr så. Så, ugh.
- Så du vill?
- Lära känna dig och sen se dom det nu skulle fungera
- Aja, stranden? Imorrn kväll? Jag har mat med, sa han och log sen.
- Visst, svarade jag ch Justin log ännu större. - Justin!
- Ja?
- Jag vill sova
- Åh visst, gonatt och, förlåt för jag skrämde dig...
- Gonatt, sa jag och suckade.
Nästa dag, kväll
Jag tog på mig ett linne med en drömfångare på, ett par väldigt slitna jeans shorts och ett par bruna flip-floops. Jag har aldrig varigt så mycket för skor. Nere i hallen så stannade jag och undrade om jag skulle ta Longboarden eller gå. Jag tog mig iPod som laddade i köket och struntade i Longboarden istället. Luften var varmare nu än för någon vecka sen. Jag hade igång Augustana och blundade för någon stund. Det var nästan nio för Justin hade ringt före och sagt han inte kunde tidigare. Jag brydde mig inte så mycket så det var ingen fara.
Någon bil åkte förbi men annars var det en väldigt ling kväll. Eller mer natt kanske. Tillslut kom jag fram till stranden där jag såg en person på hela sand sträckan. Jag tog av mig flip-floppen and gick lite fortare fram till Justin som just la några kyckling klubbor på två tallrikar.
- Jess! sa hälsade han glatt när han såg mig.
- Hej, du.. jag skulle nog ha sagt det men...
- Vad? sa han och såg först glad ut men fick sen ett oroat uttryck på sitt ganska söta ansikte.
- Jag äter inte kyckling, jag är pesketarian, sa jag och log lite år hans reaktion.
- Öm, okej. Och det betyder? sa han. Jag var van vid den frågan.
- Jag äter bara djur från havet, fast aldrig val, delefin, haj eller sköldpaddor! sa jag och höll upp händerna som jag försökte stoppa honom.
- Förlåt, sa han och satte sig lite ledsamt ner.
- Jag skulle ha sagt, du kunde ju inte veta, sa jag och la en hand på hans axel.
- Tja, jag har majs också
- Tur för dig jag älskar majs
- Verkligen?
- Nej, men jag gillar det
Vi skrattad lite och sen började prata och skulle lära känna varran.
- Okej, vilken musik gillar du då? frågade Justin mig sen efter han svarat mig.
- Åhh, där har du mycket att ta. Jag skulle aldrig vara här utan musiken.
- Inte vara här? sa Jsutin och jag förstog precis vad jag sagt.
- Åh, kan jag få förklara det senare? Det är.. jobbigt, sa jag och såg ner. Jag ville verkligen inte prata om det.
- Okej, förlåt. Så band?
- Okej, The Maine är mitt älsklings band men jag älskar så många så det komemr nu. Every Avenue, A Rocket To The Moon, Hey Monday, All Time Low, VersaEmerge, A Day To Remember, This Providece, Never Shout Never skulle inte vara samma person utan honom, This Century ännu ett band som verkligen ändrat mig, The Summer Set, Forever The Sickest Kids, Thirving Ivory, Augustana, Snow Patrol, The Downtown Fiction, Go Radio, The Ready Set, The Cab, He Is We, We The Kings,Owl City, Allstar Weekend, Hedley dom är från Kanada, Simple Plan också Kanada, och... det finns mer men jag glömmer, åh Third Eye Blind så klart, avlustade jag och andades ut.
- Wow, mycket. Men okej, snälla säg vad du mena med inte vara här, sa han och såg djupt in i mina ögon.
- Okej, men döm inte för... ja, döm bara inte
- Lovar, sa han och jag började berätta allt.
Gud, förlåt jag inte har skrivigt. Har inte kommigt på något och ja. Förlåt!
Men nu är det här och mer kommer imorrn. Hoppas Jag. Har kommigt på ganska bra grejer nu och så.
Man kan se jag har mycket musik i mina Noveller. Jag lyssnar och älskar varje band som jag har skrivigt om och i det här delen så räknar jag typ upp alla, lyssna gärna och låt mig höra vad ni tycker ;)
- Prata du med din älskade lilla bäver? sa en av tjejerna. Jag reste mig, tog upp min longboard och gickförbi dom men dom följde efter och jag blev på en gång irriterad på dom. Dom fortsatte följa efter mig och fällde den andra kommentaren efter den andra. Jag kom till sanden och ökade takten tills jag kom till parkeringen och började sparka så jag fick lite fart. Plötsligt kom det en stor Jeep framför mig och blockerade vägen.
- Men kom igen... nästan skrek jag och gick med brädan istället runt men den som satt i bilen gick efter mig. Jag vände mig om och såg att det var en av killarna. Jag åkte igen men han sprang ikapp och drog av mig brädan.
- Men släpp mig ditt jävla pucko! skrek jag och han såg allvarligt på mig.
- Du, jag gillar inte vad vi gör men jag bryr mig om dig, du känner väl inte han så bra, endå blir ni ihop?
- Vem är du ens, varför bryr du dig om mig? Bara sköt ditt, sa jag och åkte iväg men han hade en poäng, jag kände ju inte Justin så bra.
Väl framme hemma hos mig sprang jag upp och dushade. Efter tog jag på mig mina sovläder och la mig under täcket. Jag kunde inte sova så jag tog upp min MacBook Pro och hade igång SuperNatural men somnade efter tre avsnitt.
Mitt i natten vaknade jag av ett ljud inne i rummet. Jag ska väl aldrig fatta att jag inte ska kolla på "spök-serier" innan jag går och lägger mig. Räcker det inte med att jag är mörkrädd eller? Jags att helt still och kollade i varje hörn från sängen men efter tio minuter så la jag mig igen och blundade. Dpå hörde jag steg, ganska högt nu också. Så jag flög upp igen och Justin såg förvånat på mig.
- Justin, vafan gör du här mitt i natten du skrämmer ju livet ur mig!
- Förlåt, jag ville bara... se dig, sa han och satte sig leened på mig säng.
- Åh gud, suckade jag och satte mig i skräddar ställning bredvid honom.
- Vadå åh gud? Har det hänt något? frågade han oroligt.
- Ja och nej, men Justin... varför gillade du mig först?
- Öm, jag vet inte... för du var, snäll?
- Jätte, varför på riktigt?
- Okej, jag tyckte du var... söt, sa han och log snett.
- Söt?
- Okej, snygg. Jag tyckte du var snygg. Bra? sa han och slog ut med armarna.
- Neeej, det är inte bra. Vi känner inte es varandra!
Han såg bara frågande på mig.
- Vad ska du göra åt det? Måste man känna varandra hela tiden?
- Om man ska vara... ew, ihop så ja, sa jag och suckade. Det låter alltid så töntigt med att säga att man är ihop elelr så. Så, ugh.
- Så du vill?
- Lära känna dig och sen se dom det nu skulle fungera
- Aja, stranden? Imorrn kväll? Jag har mat med, sa han och log sen.
- Visst, svarade jag ch Justin log ännu större. - Justin!
- Ja?
- Jag vill sova
- Åh visst, gonatt och, förlåt för jag skrämde dig...
- Gonatt, sa jag och suckade.
Nästa dag, kväll
Jag tog på mig ett linne med en drömfångare på, ett par väldigt slitna jeans shorts och ett par bruna flip-floops. Jag har aldrig varigt så mycket för skor. Nere i hallen så stannade jag och undrade om jag skulle ta Longboarden eller gå. Jag tog mig iPod som laddade i köket och struntade i Longboarden istället. Luften var varmare nu än för någon vecka sen. Jag hade igång Augustana och blundade för någon stund. Det var nästan nio för Justin hade ringt före och sagt han inte kunde tidigare. Jag brydde mig inte så mycket så det var ingen fara.
Någon bil åkte förbi men annars var det en väldigt ling kväll. Eller mer natt kanske. Tillslut kom jag fram till stranden där jag såg en person på hela sand sträckan. Jag tog av mig flip-floppen and gick lite fortare fram till Justin som just la några kyckling klubbor på två tallrikar.
- Jess! sa hälsade han glatt när han såg mig.
- Hej, du.. jag skulle nog ha sagt det men...
- Vad? sa han och såg först glad ut men fick sen ett oroat uttryck på sitt ganska söta ansikte.
- Jag äter inte kyckling, jag är pesketarian, sa jag och log lite år hans reaktion.
- Öm, okej. Och det betyder? sa han. Jag var van vid den frågan.
- Jag äter bara djur från havet, fast aldrig val, delefin, haj eller sköldpaddor! sa jag och höll upp händerna som jag försökte stoppa honom.
- Förlåt, sa han och satte sig lite ledsamt ner.
- Jag skulle ha sagt, du kunde ju inte veta, sa jag och la en hand på hans axel.
- Tja, jag har majs också
- Tur för dig jag älskar majs
- Verkligen?
- Nej, men jag gillar det
Vi skrattad lite och sen började prata och skulle lära känna varran.
- Okej, vilken musik gillar du då? frågade Justin mig sen efter han svarat mig.
- Åhh, där har du mycket att ta. Jag skulle aldrig vara här utan musiken.
- Inte vara här? sa Jsutin och jag förstog precis vad jag sagt.
- Åh, kan jag få förklara det senare? Det är.. jobbigt, sa jag och såg ner. Jag ville verkligen inte prata om det.
- Okej, förlåt. Så band?
- Okej, The Maine är mitt älsklings band men jag älskar så många så det komemr nu. Every Avenue, A Rocket To The Moon, Hey Monday, All Time Low, VersaEmerge, A Day To Remember, This Providece, Never Shout Never skulle inte vara samma person utan honom, This Century ännu ett band som verkligen ändrat mig, The Summer Set, Forever The Sickest Kids, Thirving Ivory, Augustana, Snow Patrol, The Downtown Fiction, Go Radio, The Ready Set, The Cab, He Is We, We The Kings,Owl City, Allstar Weekend, Hedley dom är från Kanada, Simple Plan också Kanada, och... det finns mer men jag glömmer, åh Third Eye Blind så klart, avlustade jag och andades ut.
- Wow, mycket. Men okej, snälla säg vad du mena med inte vara här, sa han och såg djupt in i mina ögon.
- Okej, men döm inte för... ja, döm bara inte
- Lovar, sa han och jag började berätta allt.
Gud, förlåt jag inte har skrivigt. Har inte kommigt på något och ja. Förlåt!
Men nu är det här och mer kommer imorrn. Hoppas Jag. Har kommigt på ganska bra grejer nu och så.
Man kan se jag har mycket musik i mina Noveller. Jag lyssnar och älskar varje band som jag har skrivigt om och i det här delen så räknar jag typ upp alla, lyssna gärna och låt mig höra vad ni tycker ;)
Ny design!
Det kan vi ta och tacka Malin för! Hur som helst. Imorgon kommer jag nog lägga upp ett kapitel på Perfect, sen ska jag iväg till Norge och jag blir borta i ungefär 5 dagar. Sen när jag kommer hem kommer jag kunna lägga upp några delar under veckan, sen kommer mina släktingar från Kanada hit och då ska jag vara med dom och så, sen efter det ska vi ner till vår stuga i Stockholms skärgård, så vi får se hur uppdateringen blir senare. Matilda däremot, hon vet jag inte när hon ska uppdatera på Right Girl. Vi får väl se. Imorgon kommer som sagt nog ett kapitel upp på Perfect, puss!
Perfect - 6 - Hot chocolate and some talk
Farten ökade och inom någon minut var min port synlig.
- Du kan stanna här, sa jag när vi var alldeles framför.
- Bor du här? sa han och tittade upp på höghuset.
- Ja, fast jag bodde i en villa förut, i andra delen av stan, sa jag och suckade.
- Varför flyttade ni? sa han och vände huvudet mot mig.
- Lång historia, sa jag och tittade ner.
- Jag har all tid i världen, sa han och lyfte upp mitt ansikte med pekfingret.
- Följ med upp då? sa jag och log lite smått.
- Gärna, sa han och knäppte loss bältet.
- Här bor jag, sa jag och klev in i mitt rum. - Om du väntar här ska jag bara gå och ta på mig torra kläder, sa jag snabbt innan jag öppnade garderobsdörren och tog ut en grå mjukis tröja och ett par svarta korta shorts. För att piffa till det lite tog jag fram några halsband.
Jag tog med mig kläderna in till badrummet, där jag snabbt bytte om innan jag hängde upp dom blöta kläderna på torkräcket. Jag tog fram två handdukar - en till mig och en till Justin. Jag drog snabbt handduken i håret i hopp om att det skulle torka snabbt - vilket det gjorde. En av fördelarna med mitt hår. Jag hängde sen upp handduken tillsammans med kläderna och gick sedan till mitt rum.
När jag öppnade dörren såg jag att Justin stod och tittade på bilderna som satt på min vägg. Han tittade på ett foto. Det som betyder mest för mig. Det senaste familjefotot. Där alla log och var glada. Hela famliljen hade spenderat dagen tillsammans då, lekt, tittat på film, badat och sen lagat mat tillsammans. Jag hade fått en idé om att fota oss, så vi ställde upp oss mot min vägg och gjorde roliga minen. Jag kommer ihåg dagen som om den var igår, och jag kände hur mina ögon började fuktas. Jag blinkade för att inte tårarna skulle falla, men det var försent. Jag grät.
När jag snyftade till vände sig Justin om och tittade oroligt på mig. Jag skakade på huvudet och slängde handduken mot honom.
- Jag ska berätta, sa jag. - Torka dig lite först, fortsatte jag innan han sa något. Han nickade och log lite.
När han var klar tog jag handduken och hängde upp den på min dörr.
- Vill du ha varm choklad? sa jag och log.
- Gärna! sa han och besvarade mitt leende. - Marsmallows? sa han sedan.
- Såklart, vad är varm choklad utan det? sa jag och skrattade.
- Ingenting, sa han och log och tittade på mig och log. Jag slutade skratta och tittade in i hans ögon. När det gått ett tag avbröt jag ögonkontakten och harklade mig. - Förlåt, sa jag.
- Vad ska du säga förlåt för? Du har otroligt vackra ögon, sa han och log.
- Du med, sa jag innan jag gick ut från rummet bort mot köket.
Han följde tyst efter mig. När vi kom ut till köket tog jag fram mjölk, kakao, socker, grädde och marshmallows.
- Är det inte bäst att vi gör chokladen på o'boy istället? sa han osäkert.
- Ta det lugnt, jag är mästare på det här! sa jag självsäkert och tog fram en kastrull.
------------------------------------------------------------------
- Okej, det var verkligen gott, sa Justin och klappade sig på magen samtidigt som han lutade sig bakåt mot soffan.
- Sa ju det, sa jag belåtet och flinade.
- Men Serena, berätta nu, sa han. Hans ansikte blev genast allvarligt. Jag suckade högt och tog ett djupt andetag.
- Min... asså... Min familj är död. Min mamma, min pappa och min bror. Liz är den enda jag har kvar, sa jag och kände en klump i halsen.
- Oj... Hur dog dom? sa han försiktigt.
- Bilolycka... sa jag och blundade. - För några månader sen. Jag och Liz var också med, och vi var dom enda som överlevde, sa jag och torkade tårarna som börjat rinna ner från mina kinder.
Jag hörde hur stolen mittemot mig skjutes ut, och efter några sekunder kände jag hans armar runt mig - igen.
- Jag är ledsen, sa han och la sitt huvud mot mitt. Vi satt så en stund, innan jag ryckte till och gick ur hans famn.
- Du... Jag känner inte dig, sa jag och satte mig på andra sidan soffan. - Och har inte du flickvän? fortsatte jag.
- Jo, men bara för det får jag väl trösta andra människor som behöver en? sa han och log lite.
- Jo, i och för sig, sa jag och bet mig i läppen. - Men jag känner ändå inte dig, och du kommer säkert åka snart, sa jag och tittade ut genom fönstret. Regnet öste ner.
- Jag ska vara kvar i en vecka till, sa han. - Sen ska jag hem till Stratford igen, sa han. Jag tittade upp och möttes av hans ögon.
- Stratford? Bor du där? sa jag och log sen.
- Ja, svarade han och log. - Älskar att vara där, så jag måste passa på när jag väl är ledig, sa han och log.
- Hur länge är du ledig då? sa jag sen. - Och vad gör du här egentligen?
- Jag är ledig tills september, då ska jag ha några konserter, började han. - Min pappa bor här, fortsatte han sedan.
Jag nickade och vände sedan huvudet mot fönstret igen.
- Vad hände med dina kompisar? frågade jag utan att släppa blicken från regndroppen som hamnat precis vid mina ögon på rutan.
- Dom åkte hem igårkväll. Dom hälsade bara på snabbt, och sen var dom med på min konsert här, sa han. Återigen nickade jag.
Vi satt tysta ett tag, innan jag öppnade munnen.
- Inte för att verka otrevlig, men du kanske ska gå hem nu. Min fostermamma och lillasyster kommer nog hem snart, sa jag och bet mig i läppen. Jag var tvungen att sluta med det! Det ser bara tönti- Justin avbröt mina tankar.
- Du har nog rätt, sa han och log. - Jag gillar när du biter dig i läppen, fortsatte han sen och skrattade. Jag flinade och reste mig sedan upp. - Det var trevligt att träffa dig i alla fall, sa jag och hjälpte honom upp. - Du var inte som jag trodde du skulle vara, sa jag sen.
- Jasså? sa han och log. - Hur trodde du jag skulle vara då?
- Snobbig, töntig, larvig, allt det, sa jag och ryckte på axlarna. - Men det var en positiv överrasskning! sa jag och log.
- Tur det, sa han och skrattade.
Vi gick in till mitt rum, eftersom att han lämnat sin tjocktröja där. Vi gick in i rummet och hörde ett tyst kurrande - Picko låg och sov i min säng, på Justins tröja.
- Oj, förlåt, jag ska flytta honom, sa jag snabbt och gick framt till sängen.
- Nej vänta! sa Justin snabbt och sprang fram och hoppade till min säng. Han satt och kollade på Picko som sött sov vidare utan några vidare störningar från oss. Han la sen huvudet på hans magen och skrattade. - Jag älskar ljudet dom gör när dom spinner, även fast jag inte gillar katter så mycket, sa han och fortsatte skratta.
Jag log lite och satte mig sedan i sängen och kliade honom under hakan. Katten alltså, inte Justin. Efter några minuter satte sig Justin upp och tittade sig runt om i rummet.
- Jag gillar ditt rum, sa han efter ett tag. - Det är så... dig liksom, fortsatte han. - Mysigt och personligt, sånt som jag älskar, sa han och tittade på mig och log. Jag började genast rodna och tittade bort. Sen reste han sig upp och tittade än en gång på fotot på väggen.
- Ni ser väldigt glada ut på den här fotot, sa han.
- Det var det sista familjefotot, sa jag och ställde mig bredvid honom. - Den näst sista dagen vi spenderade tillsammans, sa jag och drog min hand över mamma och pappas ansikten.
- Kom här, sa han och öppande sin famn. Jag "kröp in" och la min händer på hans axlar. - Ibland måste man krama någin, även fast man inte känner personen så bra, sa han. Jag log lite. Han var verkligen snäll.
Jag backade sen ut och log lite.
- Tack. Tack för att du skjutsade hem mig, hjälpte mig och tröstade mig. Det var längesen jag kände att någon åtminstone brydde sig lite om mig, sa jag och suckade.
- Har du inga vänner? sa han chockat.
- Tyvärr, sa jag och bet mig i läppen. - Dom få jag hade slutade prata med mig när jag flyttade hit.
- Då var dom inte riktiga vänner, sa han och surt. - Förlåt, men jag hatar sånt, sa han sen. - Du kommer få riktiga vänner sen, jag lovar, sa han och log.
- Förhoppningsvis, sa jag.
Vi skrattade lite och gick sen ut till hallen. Han tog på sig sina skor och gick sedan mot dörren.
- Hej då då, sa han sen. - Det var otroligt roligt att lära känna dig! sa han sen. - Och bara så du vet, så har du mig som vän, och det är bara att ringa om du vill prata, sa han och gav mig en lapp. Jag tog tveksamt emot den men log sedan och tittade upp.
- Tack, sa jag och log. Jag kramade sedan om honom innan han slank ut genom dörren. Inom beloppet på 4 minuter var han nere vid sin bil och åkte sedan iväg. Det kändes tomt...
Justins perspektiv:
Jag ville inte åka hem. Hon var så snäll och rolig. Jag stängde dörren, startade bilen och åkte snabbt därifrån, utifall någon paparazzi skulle se mig och sedan sprida ut allt över internet, var hon bor och allt.
När jag väl kom hem öppnade jag dörren och möttes av Jazmyn.
- Hey sweeeetie! sa jag och lyfte upp henne i min famn.
- Bieber, Bieber Bieber Bieber! sa hon och skrattade. Jag flinade och satte ner henne på golvet. Hon sprang snabbt iväg in till köket.
- Hej Justin, var har du varit idag? sa pappa när jag kom till vardagsrummet.
- Hängde med en kompis, sa jag kort.
- Jaså, vem då? sa han av ren nyfikenhet. - Jag visste inte att du kände någon här? fortsatte han sen förvånat.
- Du vet tjejen vi träffade i parken? Det är hon, sa jag och log slängde mig i soffan.
- Jaså, tjejen. Hon var ju riktigt söt! sa pappa och flinade åt mig. Jag lipade som svar och reste mig sedan upp. - Öh, du Justin? sa pappa sen.
- Ah?
- Selena är uppe på ditt rum, sa han kort. Där rök intresset att vara med Serena resten av veckan...
Kommentera! :) 5:an hittar ni under Matildas kapitel :)
- Du kan stanna här, sa jag när vi var alldeles framför.
- Bor du här? sa han och tittade upp på höghuset.
- Ja, fast jag bodde i en villa förut, i andra delen av stan, sa jag och suckade.
- Varför flyttade ni? sa han och vände huvudet mot mig.
- Lång historia, sa jag och tittade ner.
- Jag har all tid i världen, sa han och lyfte upp mitt ansikte med pekfingret.
- Följ med upp då? sa jag och log lite smått.
- Gärna, sa han och knäppte loss bältet.
- Här bor jag, sa jag och klev in i mitt rum. - Om du väntar här ska jag bara gå och ta på mig torra kläder, sa jag snabbt innan jag öppnade garderobsdörren och tog ut en grå mjukis tröja och ett par svarta korta shorts. För att piffa till det lite tog jag fram några halsband.
Jag tog med mig kläderna in till badrummet, där jag snabbt bytte om innan jag hängde upp dom blöta kläderna på torkräcket. Jag tog fram två handdukar - en till mig och en till Justin. Jag drog snabbt handduken i håret i hopp om att det skulle torka snabbt - vilket det gjorde. En av fördelarna med mitt hår. Jag hängde sen upp handduken tillsammans med kläderna och gick sedan till mitt rum.
När jag öppnade dörren såg jag att Justin stod och tittade på bilderna som satt på min vägg. Han tittade på ett foto. Det som betyder mest för mig. Det senaste familjefotot. Där alla log och var glada. Hela famliljen hade spenderat dagen tillsammans då, lekt, tittat på film, badat och sen lagat mat tillsammans. Jag hade fått en idé om att fota oss, så vi ställde upp oss mot min vägg och gjorde roliga minen. Jag kommer ihåg dagen som om den var igår, och jag kände hur mina ögon började fuktas. Jag blinkade för att inte tårarna skulle falla, men det var försent. Jag grät.
När jag snyftade till vände sig Justin om och tittade oroligt på mig. Jag skakade på huvudet och slängde handduken mot honom.
- Jag ska berätta, sa jag. - Torka dig lite först, fortsatte jag innan han sa något. Han nickade och log lite.
När han var klar tog jag handduken och hängde upp den på min dörr.
- Vill du ha varm choklad? sa jag och log.
- Gärna! sa han och besvarade mitt leende. - Marsmallows? sa han sedan.
- Såklart, vad är varm choklad utan det? sa jag och skrattade.
- Ingenting, sa han och log och tittade på mig och log. Jag slutade skratta och tittade in i hans ögon. När det gått ett tag avbröt jag ögonkontakten och harklade mig. - Förlåt, sa jag.
- Vad ska du säga förlåt för? Du har otroligt vackra ögon, sa han och log.
- Du med, sa jag innan jag gick ut från rummet bort mot köket.
Han följde tyst efter mig. När vi kom ut till köket tog jag fram mjölk, kakao, socker, grädde och marshmallows.
- Är det inte bäst att vi gör chokladen på o'boy istället? sa han osäkert.
- Ta det lugnt, jag är mästare på det här! sa jag självsäkert och tog fram en kastrull.
------------------------------------------------------------------
- Okej, det var verkligen gott, sa Justin och klappade sig på magen samtidigt som han lutade sig bakåt mot soffan.
- Sa ju det, sa jag belåtet och flinade.
- Men Serena, berätta nu, sa han. Hans ansikte blev genast allvarligt. Jag suckade högt och tog ett djupt andetag.
- Min... asså... Min familj är död. Min mamma, min pappa och min bror. Liz är den enda jag har kvar, sa jag och kände en klump i halsen.
- Oj... Hur dog dom? sa han försiktigt.
- Bilolycka... sa jag och blundade. - För några månader sen. Jag och Liz var också med, och vi var dom enda som överlevde, sa jag och torkade tårarna som börjat rinna ner från mina kinder.
Jag hörde hur stolen mittemot mig skjutes ut, och efter några sekunder kände jag hans armar runt mig - igen.
- Jag är ledsen, sa han och la sitt huvud mot mitt. Vi satt så en stund, innan jag ryckte till och gick ur hans famn.
- Du... Jag känner inte dig, sa jag och satte mig på andra sidan soffan. - Och har inte du flickvän? fortsatte jag.
- Jo, men bara för det får jag väl trösta andra människor som behöver en? sa han och log lite.
- Jo, i och för sig, sa jag och bet mig i läppen. - Men jag känner ändå inte dig, och du kommer säkert åka snart, sa jag och tittade ut genom fönstret. Regnet öste ner.
- Jag ska vara kvar i en vecka till, sa han. - Sen ska jag hem till Stratford igen, sa han. Jag tittade upp och möttes av hans ögon.
- Stratford? Bor du där? sa jag och log sen.
- Ja, svarade han och log. - Älskar att vara där, så jag måste passa på när jag väl är ledig, sa han och log.
- Hur länge är du ledig då? sa jag sen. - Och vad gör du här egentligen?
- Jag är ledig tills september, då ska jag ha några konserter, började han. - Min pappa bor här, fortsatte han sedan.
Jag nickade och vände sedan huvudet mot fönstret igen.
- Vad hände med dina kompisar? frågade jag utan att släppa blicken från regndroppen som hamnat precis vid mina ögon på rutan.
- Dom åkte hem igårkväll. Dom hälsade bara på snabbt, och sen var dom med på min konsert här, sa han. Återigen nickade jag.
Vi satt tysta ett tag, innan jag öppnade munnen.
- Inte för att verka otrevlig, men du kanske ska gå hem nu. Min fostermamma och lillasyster kommer nog hem snart, sa jag och bet mig i läppen. Jag var tvungen att sluta med det! Det ser bara tönti- Justin avbröt mina tankar.
- Du har nog rätt, sa han och log. - Jag gillar när du biter dig i läppen, fortsatte han sen och skrattade. Jag flinade och reste mig sedan upp. - Det var trevligt att träffa dig i alla fall, sa jag och hjälpte honom upp. - Du var inte som jag trodde du skulle vara, sa jag sen.
- Jasså? sa han och log. - Hur trodde du jag skulle vara då?
- Snobbig, töntig, larvig, allt det, sa jag och ryckte på axlarna. - Men det var en positiv överrasskning! sa jag och log.
- Tur det, sa han och skrattade.
Vi gick in till mitt rum, eftersom att han lämnat sin tjocktröja där. Vi gick in i rummet och hörde ett tyst kurrande - Picko låg och sov i min säng, på Justins tröja.
- Oj, förlåt, jag ska flytta honom, sa jag snabbt och gick framt till sängen.
- Nej vänta! sa Justin snabbt och sprang fram och hoppade till min säng. Han satt och kollade på Picko som sött sov vidare utan några vidare störningar från oss. Han la sen huvudet på hans magen och skrattade. - Jag älskar ljudet dom gör när dom spinner, även fast jag inte gillar katter så mycket, sa han och fortsatte skratta.
Jag log lite och satte mig sedan i sängen och kliade honom under hakan. Katten alltså, inte Justin. Efter några minuter satte sig Justin upp och tittade sig runt om i rummet.
- Jag gillar ditt rum, sa han efter ett tag. - Det är så... dig liksom, fortsatte han. - Mysigt och personligt, sånt som jag älskar, sa han och tittade på mig och log. Jag började genast rodna och tittade bort. Sen reste han sig upp och tittade än en gång på fotot på väggen.
- Ni ser väldigt glada ut på den här fotot, sa han.
- Det var det sista familjefotot, sa jag och ställde mig bredvid honom. - Den näst sista dagen vi spenderade tillsammans, sa jag och drog min hand över mamma och pappas ansikten.
- Kom här, sa han och öppande sin famn. Jag "kröp in" och la min händer på hans axlar. - Ibland måste man krama någin, även fast man inte känner personen så bra, sa han. Jag log lite. Han var verkligen snäll.
Jag backade sen ut och log lite.
- Tack. Tack för att du skjutsade hem mig, hjälpte mig och tröstade mig. Det var längesen jag kände att någon åtminstone brydde sig lite om mig, sa jag och suckade.
- Har du inga vänner? sa han chockat.
- Tyvärr, sa jag och bet mig i läppen. - Dom få jag hade slutade prata med mig när jag flyttade hit.
- Då var dom inte riktiga vänner, sa han och surt. - Förlåt, men jag hatar sånt, sa han sen. - Du kommer få riktiga vänner sen, jag lovar, sa han och log.
- Förhoppningsvis, sa jag.
Vi skrattade lite och gick sen ut till hallen. Han tog på sig sina skor och gick sedan mot dörren.
- Hej då då, sa han sen. - Det var otroligt roligt att lära känna dig! sa han sen. - Och bara så du vet, så har du mig som vän, och det är bara att ringa om du vill prata, sa han och gav mig en lapp. Jag tog tveksamt emot den men log sedan och tittade upp.
- Tack, sa jag och log. Jag kramade sedan om honom innan han slank ut genom dörren. Inom beloppet på 4 minuter var han nere vid sin bil och åkte sedan iväg. Det kändes tomt...
Justins perspektiv:
Jag ville inte åka hem. Hon var så snäll och rolig. Jag stängde dörren, startade bilen och åkte snabbt därifrån, utifall någon paparazzi skulle se mig och sedan sprida ut allt över internet, var hon bor och allt.
När jag väl kom hem öppnade jag dörren och möttes av Jazmyn.
- Hey sweeeetie! sa jag och lyfte upp henne i min famn.
- Bieber, Bieber Bieber Bieber! sa hon och skrattade. Jag flinade och satte ner henne på golvet. Hon sprang snabbt iväg in till köket.
- Hej Justin, var har du varit idag? sa pappa när jag kom till vardagsrummet.
- Hängde med en kompis, sa jag kort.
- Jaså, vem då? sa han av ren nyfikenhet. - Jag visste inte att du kände någon här? fortsatte han sen förvånat.
- Du vet tjejen vi träffade i parken? Det är hon, sa jag och log slängde mig i soffan.
- Jaså, tjejen. Hon var ju riktigt söt! sa pappa och flinade åt mig. Jag lipade som svar och reste mig sedan upp. - Öh, du Justin? sa pappa sen.
- Ah?
- Selena är uppe på ditt rum, sa han kort. Där rök intresset att vara med Serena resten av veckan...
Kommentera! :) 5:an hittar ni under Matildas kapitel :)
