The Sun Shines When Your Not Around 6

Hon hade varigt med i en biloclycka och nästan brutigt alla ben och låg i koma. Jag hade inte vågat följa med Kyle när han hälsade på henne för jag hade en fobi för sjukhus. Jag hatade verkligen att vara där och som tur hade jag aldrig brutigt något eller fått någon allvarlig sjukdom.

- Kyle jag vill inte vara kvar här i två hela månader! Jag vill bort! sa jag och kände tårarna komma.

- Ta det lungt, dom två sista veckorna är ju lugna så.. du klarar det, vi klarar det, sa han i ett försök att lugna mig. Men det där i slutet fick mig allt annat än lugn. Vi klarar det. Jag älskade Kyle men vi visste båda två att vi inte skulle hålla ihop hela livet. Kyle skulle ju börja på Collage i höst. Jag skulle sticka så fort som möjlgt.

 


 



Jag sa hejdå till Kyle och gick in till mitt rum igen. Jag böt om till långa, grå jeans med hål i och en svart munkjacka och kollade ut i hallen och resten av rummen. Mamma och pappa var inte där så jag smög ut från hotellet och halv sprang till arenen så jag inte skulle missa något.

När jag kom dit så hade allt redan börjat. Jag kom på ågot sätt in backstage så jag gick mot scenen. Jag kikade ut från ett litet hål så man såg publiken. Det var fullt på alla pltser och jag log stort för mig själv. En biljett kostade omkring 200 kr så det skulle bli mycket pengar till motståndet för djurförskö och plågeri. Jag hörde ett par högklackade komma och jag gled in bland skuggorna utifal det var mamma. Det var det, hon och pappa och någon kille/man med keps och kaki shorts gick till andra sidan scenen och pratade ivrigt om något.


Jag hade ingen annan plats att gå om mamma och pappa innte skulle se mig än åt det håll dom kommugt från. Jag drog upp min huva igen och sprang tyst ditåt. Massa dörrar med olika namn sken förbi men jag sprang till den sista dörren i koridåren. Jag hade varigt här många gånger så jag visste den ledd upp till taket och vånigen över. Jag unvek publikens ingång och gick in där det stog "endast personal". Bara folk jag kände var där så det var lugnt. En kvinna som var omkring 25 kom upp till mig och log stort.

- Din mamma sa att det var du som ordnat allt det här, sa hon och log.

- Jepp, djur betyder mycket för mig 

Justins perspektiv

Konserten slutade och vi gick alla upp en våning för att fixa allt. Eller alla utom jag och dansarna, vi gick och duschade. Det tog kanske tio minuter för mig att bli helt klar. Jag tog på mig ett par slappa mjukisbyxor och en tråkig svart munkjacka. jag gick för att leta redan på mamma, Scooter eller Kenny. Jag hittade ingen så jag gick upp till taket, tror jag. det stog iallafall taket på skylten. 

Det var verkligen taket där uppe. Staket runt hela byggnade så man kunde gå runt utan att råka ramla ner. Jag trodde jag var helt själv men några meter bort i ett av hörnen som var mot alla stadens ljus satt någon, tjej tror jag. Jag såg inte vem det kunde vara men dörren hade varigt ganska högljud så hon visste att någon mer var där.

- Hallå? ropade jag och hon ryckte faktiskt till och reste sig upp. Hon var som en liten svart figur bara för det var så mörkt och ljuset lystet inte upp eftersom hon hade ryggen mot de.

- Ja? sa hon och hennes hår blåste i vinden. Lite klyshe aktigt men jag kunde inte undvika att hon verkade... fin?

 

Jag gick upp till henne och när jag var tillräckligt nära kände jag igen henne.

- Brook? sa jag och höll tillbaka det stora leendet.

- J-Justin? sa hon och såg förvånad ut.

- ja, men... va gör du här uppe? frågade jag henne.

- Inget, undviker mamma och pappa för jag får igentligen inta vara här, du då?

- Undviker folk också på sätt och vis, sa jag helt ärligt. Man blev ganska trött på att vara kändis och altid vara på gång med något.

 

Vi satte oss ner och började prata lite mer.

- Okej, du verkar ju vara helt... normal, sa hon och skrattade

- Tack och du också

- Tack, antar jag även om det inte är sant

- Vad menar du?

- Jag är inte normal, jag... jag bara inte är det, sa hon och log lite snett medan hon såg på stan.

- Inte jag heller precis, sa jag och hon skrattade igen.

- Nej kanske inte, sa hon tyst och jag tog upp en liten lapp ur munkjackans ficka. Jag skrev ner mitt nummer och jag sträckte fram det till henne.

- Mitt nummer, sa jag och hon tog emot det.

- Tack, jag behöver nog prata av mig med folk och än så långe har jag bara min pojkvän att göra det med och han fårstår inte så verst bra, sa hon och blev båda glad och ledsen samtidigt. Jag blev också lite ledsen, hon hade alltså pojkvän.

 

Brooks perspektiv

Jag la ner lappen i fickan och reste mig upp. Justin gjorde lika.

- Jag måste nog försöka komma hem innan mamma och pappa så dom inte fattar jag stack hit, sa jag och gick mot branstegen.

- Är du säker på att den håller? sa Justin oroligt efter mig.

- Ja, jag sitter här uppe efter sklan och allt när jag har mycket att tänka på, sa jag och skrattade.

- Hejdå, vi sms:as väl snart

- Lovar, hej, sa jag och klättrade ner. väl nere log jag tyst för mig själv och sprang hemåt så fort jag kunde.

 

Justins perspektiv

Hon sprang runt arenen och var sen borta. Men hon hade mitt nummer ochjag kunde bara hoppas på att hon skulle ta det där med att höras senare på allvar. Dörren till taket öppnades och Kenny kom ut.

- Där är du ju lille man! ropade han och jag log oskyldigt till han.

- Sorry! sa jag och gick fram till han och han kramade hon mig löst.

- Aja, gjort är gjort, dagst att dra. Turnen fortsätter, sa han och gick ner. Jag stannade till och såg mot stan och sen brandtrappan.

- Hej då Arizona, hej då Brook

 

 

The Sun Shines When Your Not Around 5

- Vänta! Ropade han och sprang efter mig, jag stannade vid hissarna och han stannade bredvid mig.

- Justin, sa han och log igen. Jag såg på honom och sen tillbaka på de gyllene hissdörrarna.

- Brook, sa jag tyst och något brakade till bakom oss. Vi såg båda mot ingången och såg massa fans, fotografer och vakterna komma in i lobbyn. Fansen skrek som dom blev jagad av en mördare och fotograferna knäppte så mycket kort vi blev helt blinda. Hissarna öppnades och Justin sprang in. Jag ville inte vara i samma hiss som han men jag hade inget val när jag gick in med Justins hand om min arm för han drog in mig samtidig som jag gick.



Justins perspektiv:

Jag suckade och bakkade huvudet i hissväggen. Tjejen, Brook tror jag, skulle alla tro vara min flickvän nu.

- Varför kunde du inte bara gå? sa jag och såg på henne. Hon stog på andra sidan hissen och kollade bort från mig.

Hon svarade inte så jag sa det igen.

- Hallå, hör du mig? Varför gick du inte in?

- För jag blev stoppad idiot! nästan skrek hon och såg bort igen.

- Förlåt... sa jag tyst och hon verkade mjukna lite.

- Förlåt mig också, jag skulle inte ha skrikigt så, du gjorde inget fel, sa hon och jag såg bort men såg henne fortfarande i ögonvrån. Jag bodde näst högts upp, dom som ägde hotellet bodde tydligen på hela över vånigen.

- Vilken våning? frågade jag henne för jag märkte att hon inte tryckt in något.

 

- Toppen... sa hon och vi hörde båda ett pling, jag var framme och jag gick ut men ågade inte vända mig om utifall jag skulle missa att se henne igen innan dörrarna stängdes. Jag var nära att backa in i väggen och såg hur de guldiga dörrarna stängdes och det sista jag såg var dom där gråa ögonen.

Brooks perspketiv:

Hade jag just träffat den Jusitn Bieber?

Han verkade inte vara en sån... snobb som alla fick honom att se ut. Han verkade mer jordnära än jag trott, och han hade inte slutat kolla på mig efter han gick ur hissen. Jag kom upp til våran våning och gick ur hissen. Mamma och pappa satt vid TV:n och båda vände sig mot mig, pappa såg orolig ut och mamma bara som vanligt arg.

- Vad? sa jag, lite för stöddigt kanske för dom såg redan arga ut.

- Vad gjorde du med den där? frågade hon mig och pekade mot TV:n, det var något nyhetsprogram och jag tyckte jag kände igen platsen. Det tog ett tag att fatta att det var utanför hotellet. JAg gapade och stirrade på TV:n. Plötsligt kom en bild på jag och Justin upp, då han hade dragit in mig till hotellet.

- Men, jag har... började jag men mamma avbröt mig.

- Du kommer inte med till konserten! ropade mamma. Jag tvärstannade.

- VA?! skrek jag tillbaka. - Varför?

- Du ger oss bara dåliga rykten, varför kunde du inte vara mer som din storasyster?

- För jag vill inte vara någon som blir styrd tills man hamnar på Rehab! skrek jag tillbaka och sprang till mitt rum.

Jag slängde mig på sägnen och tog upp min mobil. Jag ringde till den enda som jag kunde prata med nu.

- Kyle? sa jag och höll tillbaka gråten.

- Brook? Vad är det? frågade han oroat. Jag gick ut på balkongen så inte mamma skulle höra. Balkongen var vänd mot hela stan eftersom cantrum här var i kanten av stan. Parken hade fullt med ljus på vissa ställen men det finaste var alla ljus på de andra ställerna. Som torget, den stora fontänen där alla satt samlade och såg ut att ha ur mycsigt osm helst. Så satt jag här ute på min balkong och pratade med min pojkvän som var nästan urfatting och bodde med sin mamma som var inne på sjukhuset.

Hon hade varigt med i en biloclycka och nästan brutigt alla ben och låg i koma. Jag hade inte vågat följa med Kyle när han hälsade på henne för jag hade en fobi för sjukhus. Jag hatade verkligen att vara där och som tur hade jag aldrig brutigt något eller fått någon allvarlig sjukdom.

 

- Kyle jag vill inte vara kvar här i två hela månader! Jag vill bort! sa jag och kände tårarna komma.

- Ta det lungt, dom två sista veckorna är ju lugna så.. du klarar det, vi klarar det, sa han i ett försök att lugna mig. Men det där i slutet fick mig allt annat än lugn. Vi klarar det. Jag älskade Kyle men vi visste båda två att vi inte skulle hålla ihop hela livet. Kyle skulle ju börja på Collage i höst. Jag skulle sticka så fort som möjlgt.

 

 


Jag blir så störd på allt just nu! Jag vet itne varför hela inlägget blir i mitten. Men har iallafall skrivigt nu så, here you go!

 

 

 


The Sun Shines When Your Not Around 4

- Menar du verkligen det?
- Varför skulle jag ljuga?
- Vem vet, varför gör man det?
- Vet inte, men jag lovar, du borde sjunga mer
- Vi får se...
Vi kom tillslut fram och båda var så trötta att vi gick och la oss på en gång. Under natten så la Kyle sin arm runt mig och kramde om mig medan han sov. Jag hade fortfarande inte somnat fast jag var hur trött som helst.
Jag kurade in mitt ansikte i hans gråa T-Shirt och somnade efter kanske en halvtimme.

Tumblr_ljv2dehvmx1qj94yio1_500_large

Jag vaknade tidigt den sista dagen vid sugan. Kyle sov fortfarande och jag kunde bara inte väcka honom, han var så söt när han sov. Jag böt om till ett blommigt linne och ett par jeans shorts. Skåpet med alla måleri grejer som mamma höll på med när hon var.. ung var kvar så jag gick dit och tog ut ett block, penslar och färg. Jag tog vatten i en gammal burk i köket och gick ut till stenkilipporna vid vattnet.

Efter två målningar hörde jag dörren öppnas oh stängas. Jag vände mig om men såg ingen.

- Kyle? sa jag osäkert och la ifrån mig alla grejer. Jag gick mor huset när någon drog mig mot sjön och höll för min mun och ögon.

- Du ska ner i vattnet! ropade Kyle och jag kände trä mot fötterna.

- Nej! skrek jag och skrattade, jag tog tag runt hans hals just som han släppte mig. Vilket gjorde så vi båda hamnade i vattnet.

Justins perspektiv

Jag, mamma och alla andra klev av flyget i Arizona sent på eftermiddagen. Vi skulle spela på någon konsert mot djurmisshandel om en vecka. Jag ville hellre stanna hemma med Selena än komma hit en hel vecka i förväg.

Vi skulle bo på något hotell där ägarna också ägde arenan som höll i det hela. Det va tydligen deras dotter som sagt att om dom skulle ha en konsert kunde pengarna gå till välgörenhet och hon hade valt djuren av alla.

Jaja, nu var vi iallafall här.

Brooks perspektiv

Jag höll på att byta om i mitt gamla rum i stugan. Vi skulle åka tillbaka nu om en halvtimme så vi skulle komma fram ikväll klockan tio, och då skulle jag gå upp på taket och kolla på stjärnorna som jag alltid gör. Det var ingen skola fören i över morgon för det var lördag idag.

Jag drog på mig ett par vanliga jeans och en grå munkjacka med luva och dragkedja. Jag tog ett svart linne under också och hade upp hårt i en vanlig enkel hästsvans.

- Kyle? Är du klar? ropade jag och Kyle kom leende utan tröja in till mig. Han log och kysste mjukt mig på pannan.

- Snart, sa han och kramade om mig. Hans hår var fortfarande lite blött sen vårat bad.

- Måste vi åka? sa jag och la mitt huvud på hans axel.

- Ja, sa han och skrattade. Jag muttrade något och Kyle lyfte upp mig "wedding style"

- Nej släpp ner mig Kyle! skrek jag men skrattade samtidigt. Han gick ut till bilen och släppte ner mig i sätet. Han sprang runt och hoppade ner i sätet och startade bilen.

 

*Arizona igen*


Jag sa hejdå till Kyle och gick hemåt. Jag lyssnade på All Time Low under tiden som jag gick och när jag väl kom fram så stod det en hel hög med folk utanför. Alla skrek som galningar utan dom med kamerorna och allt. Några stora killar, eller mer av "män" med gula jackor höll emot alla för att dom skulle komma in i hotellet. Jag trängde mig förbi men blev stoppad av männen i jackorna.

- Tyvär, ingen kommer förbi

- Men jag bor här!

- Namn?

- Brook St. James, sa jag och killen släppte förbi mig.

- Ursäka missförstånded, sa han och stängde ingen bariären igen. Men en forograf hade smitigt förbi.

- Ursäkta mig, sa ni att du var den Brook St. James, sa han och skrev ivrigt ner något och bändade av bixten. någon öppnade dörrarna bakom mig och drog in mig till Lobbyn.

- Aj släpp mig! ropade jag åt personen och såg att det var han, Justin Bieber. Snälla, när jag menat att mamma skulle ha någon som kunde sjunga menade jag verkligen inte honom. Han av alla i världen, jag hade menat Jason Mraz eller någon. Någon som brydde sig och inte bara gjorde det för PR och allt.

- Trevlig att träffa dig med, sa han och skrattade. jag log inte tillbaka och drog ur min hand ur hans och gick fort mot hissarna.

- Vänta! Ropade han och sprang efter mig, jag stannade vid hissarna och han stannade bredvid mig.

- Justin, sa han och log igen. Jag såg på honom och sen tillbaka på de gyllene hissdörrarna.

- Brook, sa jag tyst och något brakade till bakom oss. Vi såg båda mot ingången och såg massa fans, fotografer och vakterna komma in i lobbyn. Fansen skrek som dom blev jagad av en mördare och fotograferna knäppte så mycket kort vi blev helt blinda. Hissarna öppnades och Justin sprang in. Jag ville inte vara i samma hiss som han men jag hade inget val när jag gick in med Justins hand om min arm för han drog in mig samtidig som jag gick.

 

The Sun Shines When Your Not Around 3

- En rik musik nörd... sa han tyst och såg ner i marken.

- Jag vill inte vara det

- Varför? Det är bättre än att bo i ett skithus som jag, du är ju värsta asrik och får allt du vill

- Tro mig, det är inte så bra

- Inte?

- Nej, jag vill bara sticka efter vi går ut High School och INTE plugga vidare, än

- Varför vill du sticka? Har du inte det bra med allt?

- Igen, mitt liv är ett helvete, mamma och pappa typ hatar mig

- Lägg av, dom kan inte hata dig

- Men nästan, jag gillar inte dom, dom är bara... snobbar, sa jag och suckade djupt.


Tumblr_lhplxo0dw21qdlcx1o1_500_large_large
Brooks perspektiv:
Jag vaknade upp som varje dag, gick in till badrummet. Sköljde mig med vattnet som jag alltid gör. Det var en ledig vecka från skolan och skulle vara med Kyle hela veckan. Vi hade bestämmt vi skulle åka bort till våran stuga vid sjön ända borta i North Carlolina. Det skulle ta en dag att bara åka dit eftersom det var flera stater bort. Jag slängde ner kläder i väskan och stängde den. Jag tog på mig ett par kängor som var bra att gå i också och tog upp håret i en slarvig knut. Jag var redo att åka.
Mamma och pappa sov fortfarande och jag skrev en liten lapp att vi åkt. Dom visste det här som tur var men dom hade inte varigt så säkra eftersom Kyle och jag bara hade varigt ihop i tre veckor. Ända sen bion och den där kyssen hade vi blivigt tillsammans. Det var tre veckor sen imorgon.


Kyle satt i bilen utanför hotellet. Jag hoppade in och kysste honom på kinden. Han log stort tillbaka och såg mot vägen. Han hade fått pengar av mig så vi kunde hyra en bil utan tak. Det skulle bli en varm vecka och vi älsakde båda vinden och solen så inget tak var perfekt. Jag tog upp min iPod och kopplade in den i radion.


*två timmar från stugan*


- Jag älskar den här låten så myyycket! ropade jag när den andra låten hade lagt av.
- Vilken är det, har inte hört den?
- Den är gammal, Still In Love (With You) med The Lantency, sa jag och sjöng med när refrängen äntligen kom.


What do I have to do?
To prove myself to you 
I'm sorry, girl, for disappointing you
I'm still in love, you know, I'm still in love with you
And now we can't go back
I should have known that 
I'm sorry, girl, we need another chance
I'm still in love, you know, I'm still in love with you

Kyle nästan stirrade på mig.
- Vad nu då? frågade jag och skratatde lite. Han skakade på sitt blonda huvud och log mer.
- Du är riktigt bra på att sjunga
- Lägg av, sa jag tyst men jag rodnade faktiskt.
- Jag är seriös, du är jätte bra! fortsatte han och tog min hand.
- Menar du verkligen det?
- Varför skulle jag ljuga?
- Vem vet, vaäför gör man det?
- Vet inte, men jag lovar, du borde sjunga mer
- Vi får se...
Vi kom tillslut fram och båda var så trötta att vi gick och la oss på en gång. Under natten så la Kyle sin arm runt mig och kramde om mig medan han sov. Jag hade fortfarande inte somnat fast jag var hur trött som helst.
Jag kurade in mitt ansikte i hans gråa T-Shirt och somnade efter kanske en halvtimme.

Ja den blev kort men jag kommer nog göra lite små korta inlägg för det är lättare :)
mer ikväll för det är ju påsklov! :)

The Sun Shines When Your Not Around 2

Vi pratade i några minuter tills vi båda var tvugna att gå. Jag gick iväg till gallerian för jag kände för att köpa en ny t-shirt. Jag hade bara typ tio stycken och ville ha någon snygg. Jag gick in i min favorit affär, en där dom sålde band grjer som deras skivor, tröjor och saker dom singerat. Jag letade efter något från The Downtown Fiction. Hittade den! En röd t-shirt där det stog "Thanks For Nothing Kiss My Ass" Jag tog den och en annan vit med The Maine's logga på. Ett stort svart "M" med en cirkel runt.

Brooks perspektiv:

Vänta här nu. Jag stannade upp och såg ner på min mobil. Jag vet inte ens den här killens namn! Men jag vet hans adress. Jag tänkte fort och skrev fort in den på google och vips!

Kyle Winter, 17. Som mig alltså. Det stog inte några föräldrar med, konstigt.

Jag la ner mobilen i jeans fickan igen och gick motvilligt hem igen. Eller hem om man nu kan kalla ett hotell för det. Mamma tvingade typ pappa att flytta in hit för att dels, vi äger hotellet och dels för hon inte trivs i hemlukt. Sån tönt. Jag kan inte vänta tills jag blir 18 och bara kan göra som jag vill. Någon månad kvar bara som tur är. Det är April nu och jag fyller i Juli.

Portvakten öppnade vänlgt dörren till mig och log glatt. Jag log tillbaka och tog hissen up. Jag såg mitt hår i segeln. Det har verkligen blivigt lång under vintern. Det var en enda röra och min läppring fastnade alltid i det. Jag ska beställa en klipptid imorgon så jag kan bli av med allt jobbigt hår. Ingen fara, ska inte snagga mig. Ska bara klippa kanske en decimeter kortare. Det är längre än armbågarna. Fattar ni att det är långt då? Dörrarna öppnades och jag gick igenom korridoren till den svit längst bort vi bodde i. När jag öppnade dörrarna höll mamma och pappa på att bråka igen. Dom älskar inte varran på riktigt. Att dom gifte sig var för pengarna. Alla dessa pengar, kan alla bara lägga ner och sluta vara så girga? Aldrig så klart. Jag hängde upp min jacka och gick igenom hallen, TV-rummet och lien del av ett av vardagsrummen där mamma och pappa var. Mamma såg mig och ropade efter mig. Jag suckade och backade.

- Var har du varigt? ropade hon på mig, mer skrek.
- Ute, jag sa ju det
- Du måste lära dig att ta ansvar unga dam, annars åker du ut på gatan
- Hoppas

- Åh, ser du inte hur din dötter uppför sig? skrek mamma på pappa. Jag slängde igen dörren bakom dom och slängde mig på sängen. Jag är så trött på allt. Och ikväll ska jag ut med den där killen. Jag sprang till garderoben och tog på mig ett Roling Stones linne och en svart skinnjacka över. Jag tvekade över svarta jeans eller vanliga, slitna, blåa. Jag tog dom svarta och tog på mig ett par röda, låga converse. Klar. Jag satte upp håret i en hästsvans också och gick efter min mobil i jackfickan igen.

- Går ut igen! ropade jag till mamma och pappa och stack innan dom han säga nej eller något.

 

Jag stack till Kyles område, slum enligt mamma. Perfekt. Jag ricgde på hos honom och jag log stort när han öppnade. Han hade bara ett par slitna jeans shorts i knä höjd på sig. Oh my fucking god, abs! Tänkte jag och drog efter andan. Han var verkligen as het om jag kan säga så.

-Oj, hej är klockan så mycket? Jag ska bara ta på mig en tröja, sa han och log snett. Jag ville bara säga åt honom att vi kunde gå som han såg ut men... vi skulle på bio så. Awkward.

Han sprang upp för trapporna och kom sen ner med en röd T-Shirt med någon svart text på. Han tog också på sig ett par gråa skejt skor så gick vi.

 

*efter bion*


Vi gick hand i hand längs vägen och kollade på stjärnorna. Min mobil började ringa men jag slog snabbt av den.

- Förlåt för det där, sa jag och strök undan lite hår som bara åkte tillbaka för ögonen. Kyle tog bort sin hand ur min för att ta bort håret igen. Han la den sedan på min kind och såg rakt in i mina ögon.

- Hoppas du inte tycker jag går för fort fram men... viskade han och kysste mig mjukt på mina läppar. Jag kysste tillbaka och allt kändes bara så perfekt just då. Han drog sig bort och skrattade lite. Jag log och han la sin arm runt mina axlar och vi gick in i parken.

- Så... vill du gå ut igen någon gång? frpgade han blygt. Gud han var så söt!

- Jag skulle älska det! sa jag och kramde om honom hårt. Han strök mig över ryggen och kysste sedan mig igen.

- Jag har faktiskt sett dig i skolan förut, men du går typ alttid och lyssnar på musik eller är i bibloteket, sa han och skrattade.

- Äm ja, jag är en musik nörd

- En rik musik nörd... sa han tyst och såg ner i marken.

- Jag vill inte vara det

- Varför? Det är bättre än att bo i ett skithus som jag, du är ju värsta asrik och får allt du vill

- Tro mig, det är inte så bra

- Inte?

- Nej, jag vill bara sticka efter vi går ut High School och INTE plugga vidare, än

- Varför vill du sticka? Har du inte det bra med allt?

- Igen, mitt liv är ett helvete, mamma och pappa typ hatar mig

- Lägg av, dom kan inte hata dig

- Men nästan, jag gillar inte dom, dom är bara... snobbar, sa jag och suckade djupt.

 


The Sun Shines When Your Not Around 1



Brooks perspektiv

Jag öppnade ögonen men stängde dom fort igen. Snälla ge mig tillbaka min dröm! Åh, det går inte. Fuck livet!
Nu tycker ni väl jag är en depp-fall och speciellt för enligt alla andra är mitt liv helt amazing. Yeah right! Jag är sjutton år och helt less på livet. Kul, jätte jätte kul. Jag reste mig från min stora, tre meters breda säng och gick in till mitt - även det - enorma badrum. 

Det var inte belamrat med skönhetsprodukter, bara ett skåp med handukar, några flaskor fortfarande blöta sen min midnatts dusch i går natt i dushen som droppade, hårbosrte och någon snodd och spännen framför den stora, nyligen rengjorda spegeln omringad av glödlampor. Jag såg på mitt trötta ansikte i spegeln och drog ur hårsnodden som jag sovigt i. Mitt ganska så raka, bruna och långa hår stog nästan rakt ut och jag tog upp borsten och kammade det. Jag fyllde handfatet med vatten och tog ett djupt andetag innan jag la ner huvudet i det iskalla vattnet. Jag försökte hålla andan så länge jag kunde, två minuter. Jag gjorde samma sak varje morgon.

Det var lördag, ingen skola som tur var. Jag hatade verkligen skolan fast jag var en av dom bästa i klassen. Ett sista fucking år kvar. Jag ska inte plugga vidare efter. Aldrig! Jag är stenrik, jag behöver inte jobba men jag kommer inte behöva så mycket pengar. Jag är ingen liten snobb som bara brydde sig om killar, pengar, mode och smink. Jag hade inte någon smink alls, jag gick bara runt i mina gammla slitna converse. Jag hade alla färger men använde mest dom svarta. Jag tog upp huvudet ur vattnet igen och flämtade efter luft. Kunde jag bara få stanna där nere någon gång?

Jag gick ut från badrummet och tog på mig en grå, V-Ringad T-Shirt med ett svart Peace märke på, ett par svarta, slitna jeans shorts som det var minnst fem hål i och sprang in till badrummet igen för att ha i ett par nit-örhängen. Nu tänkre väl ni EMO! Men kan jag få se ut som jag vill? Ja, tack. Jag tog på mina, lortiga svarta converse och gick ut från mitt stökiga rum. Mamma och pappa satt utanför deras rum och åt deras lyx frukost. Jag bor på ett hotell, fråga mig inte varför. Jag skulle vara nöjd med ett tält.
Mamma såg på min outfit och skakade på huvudet. Jag stönade högt och såg på henne.

- Vad? Vad är det nu?! sa jag surt och tog en brödbit och hade på amssa smör, allt för att göra mamma arg.
- Kan du inte ha något fint på dig? Vi är en viktigt familj i den här staden.

Åh, den här staden. En liten skit stad i Arizona varst största hus var det här hotelet och arenan vi ägde där någon kändis skulle uppträda om en vecka. Jag brydde mig inte så mycket om det så jag visste inget.

- Men bara lägg av, jag får väl klä mig som jag vill eller hur?!
- Ja men...
- Bra, jag går ut hej!
- Men...

Försent, min iPod var redan på högsta volym och jag hade mina stora svarta hörlurar på som dränkte allt ljud. Jag lyssnade på "The Downtown Fiction - Thanks For Nothing". Bästa "Fuck You" låten om ni frågar mig. 

Solen var uppe som alltid här. Solbrända människor gick runt på stan, vissa hand i hand, vissa ensamma och ledsna. Jag hade inget leende på mina läppar så jag var väl en av dom deppiga. Jag gick in till det enda stället jag gillade i den här stan. Den stora parken med gräsmattorna, de stora ek träden och långa stigar. Plus en liten sjö, men lite är för stort. Mer en pöl.

Jag satte mig ner på en av de många parkbänkarna och drog upp benen till bröstet och såg på alla som gick förbi. Lika så här gick vissa glada och vissa ledsna. En kille fångade min uppmärksamhet, han var en av dom  deppiga. Som mig.

- Hej, sa jag och log lite till honom. Han såg förvånat på mig och log sedan lite till mig, inte osäkert.
- Känner jag dig?
- Antagligen inte för jag känner inte dig
- Så, varför sa du hej?
- Vet inte, varför reagerade du?
- Sant, säger du bara hej till någon random person?
- Nej, men jag kan

Han satte sig ner bredvid mig och gav mig ett större leende. Jag hade åtminstone gjort honom glad.
En gammal tant med en pudel gick förbi och killen viskade fort "säg hej nu då" till mig.

- Hej hej, sa jag och gav tanten ett leende. Hon såg först chockat på mig men sa sedan hej tillbaka och gav mig ett leende. Killen och jag skrattade så fort hon hade gått ur hörhåll.

- Haha! Såg du hennes min!? sa jag och skrattade. Killen bara nickade och torkade bort några tårar lika som jag gjort någon minut sedan.
- Du, jag vet det här kasnke låte lite väl... wow, men skulle du vilja gå på bio ikväll?
- Jag skulle älska det, var bor du?
- Jag tänkte fråga dig det men ok...

Vi pratade i några minuter tills vi båda var tvugna att gå. Jag gick iväg till gallerian för jag kände för att köpa en ny t-shirt. Jag hade bara typ tio stycken och ville ha någon snygg. Jag gick in i min favorit affär, en där dom sålde band grjer som deras skivor, tröjor och saker dom singerat. Jag letade efter något från The Downtown Fiction. Hittade den! En röd t-shirt där det stog "Thanks For Nothing Kiss My Ass" Jag tog den och en annan vit med The Maine's logga på. Ett stort svart "M" med en cirkel runt.


En ny novell! Det är nog mest Matilda som kommer skriva den här, jag kommer fortsätta så mycket som möjligt på The Love Of My Life, men ah, vi hjälps väl åt. ;)
RSS 2.0