Perfect - 9 - The talk
- Vem? hörde jag två tjej-röster säga. Jag vände mig om och såg Selena på ena sidan och Serena på den andra.
- Ööh, Beyoncé, sa jag snabbt. Båda började skratta och jag flinade lätt för mig själv.
___________
- Vi kanske borde dra oss hemåt nu, sa pappa försiktigt. Vi hade varit ute i mer än 2 timmar, så Jaxon och Jazzy började nog bli lite trötta. - Och du
ska endå åka hem till mamma ikväll, så vi ska nog laga mat och sånt innan jag låter dig åka hem, sa pappa och skrattade.
- Det låter som en bra idé! sa jag och log. - Och du måste lova mig att du kommer och hälsar på, sa jag och vände mig mot Serena. Hon började rodna lite
lätt innan hon långsamt började nicka med huvudet.
- Vi får helt enkelt se, sa hon sen och log. Jag började automatiskt le när hon log. Att hon fortfarande kunde ha ett minsta leende på läpparna efter
allt hon varit med om. Jag skulle inte le det minsta lilla om jag hade förlorat mina föräldrar PLUS min bror i en bilolycka.
- Jag ska allt se till att du kommer, sa jag och blinkade med ögat. - Tills dess får jag helt enkelt nöja mig med en kram, sa jag och började gå
emot henne. Hon blev lite stel men tog sedan sina armar om mig.
- Hej då, sa hon tyst.
Jag fortsatte med att säga hej då till Liz och Michael, innan jag sen begav mig bort mot pappa och Selena. Pappa gick lite i förväg medan Selena saktade
in.
- Varför beter du dig sådär? sa hon helt plötsligt.
- Hur då menar du?
- Ja... Liksom... Du tittar på henne hela tiden, och ler varenda gång hon ler, började hon försiktigt. - Sen att du vill att hon ska komma till
Stratford, liksom... Gillar du henne? sa hon långsamt och tittade ner i backen.
Jag blev stum. Det är helt omöjligt att jag gillar henne, jag menar... Jag känner henne knappt. Jag vet att hon är snäll, och hon är inte som alla
andra, men... Var det kärlek vid första ögonkastet? Om jag nu gillar henne, så är jag 1000% säker på att hon inte känner lika som jag. Jag röck
till och kom sedan på att det hade varit en allt för lång tystnad.
- Det kanske är bäst att... vi tar en liten paus. Det har varit lite hektiskt nu, och det kommer bli allt värre när ditt "sommarlov" slutar.
Vi kommer aldrig kunna träffas, sa hon och suckade. Jag hade inte ens hunnit svara innan hon börjat prata. Men orden ekade inom mig. Jag
hade känslor för Selena, det hade jag verkligen. Jag älskar henne, men... Hon har rätt. Vi kommer aldrig hinna träffas.
- Du... Du har rätt, sa jag tyst. - Men det här beror inte på Serena, okej? Utan... Jag håller med dig om våra scheman i höst. Vi kommer inte hinna
träffas. Båda har världsturneér och... Förlåt, sa jag och stannade upp. Jag vände mig mot henne så att vi stod och tittade in i varandras ögon.
Hon tittade ner i backen och jag såg några tårar komma från hennes ögon. Jag flyttade upp mina fingrar till mina kinder och kände att dom var fuktiga. Nu - efter 9 månader
ska mina fans äntligen få deras högsta önskan uppfylld - "Jelena is officially over". Jag höjde mina armar och la dom försiktigt på hennes axlar.
- Förlåt, sa jag om och om igen.
- Justin, det är lugnt, det är sånt här so-
*KLICK KLICK KLIASJHSHJAJHÖWKAHSFJAKSFHAÖFASÖJHGASHG ÖASKJDKLSICKALS* (Paparazzis, hehehhehehehehhe)
- Varför gråter ni Justin?
- Vad har hänt?
- Är Jelena över?
- Varför?
- Har du träffat en annan Justin? Tjejen som vi såg dig med förra veckan?
- Är du med barn Selena?
Jag stod alldeles blixtstilla. Jag tog sen Selenas hand och sprang därifrån. Fan. Fan fan fan.
Serenas perspektiv:
När Justin och dom andra gått vände jag mig mot Michael som stod och flinade mot mig.
- Vad? sa jag och rynkade mina ögonbryn.
- Killen är såld på dig! sa han och log.
- Verkligen inte, sa jag bestämt. - Dessutom har han en tjej, yah know? Du mötte henne, sa jag och flinade.
- Du gillar honom, eller hur?! sa han och blev ännu mer... glad.
- Michael, han är min vän, inget mer. Det kommer inte hända något mer heller, sa jag och blinkade med ögat.
- Varför? Ni skulle passa jättebra med varandra!
- Nej, sa jag och log. - Han är inte min typ, sa jag och bet mig i läppen.
- Jaså, och när fick du en "typ?" sa han och började skratta.
- Ja, alldeles nyss när du hittade på något om att Justin Bieber skulle kunna vara min kille?
- Jag säger bara sanningen cousi, sa han sedan och höjde händerna som om att han gav sig.
- Sure, sa jag och slog honom på armen. - Men... vart tog Liz vägen?
Jag vände mig om och tittade runt omkring, men jag kunde inte se henne någonstans.
- Liz? ropade jag lågt. - Liiiiiiiiz, forsatte jag, denna gången högre.
- LIIIZ? hörde jag Michael skrika. Fan, nu blev jag orolig. Var kan hon ha tagit vägen?
Vi sprang åt varsitt håll - jag mot gungorna och Michael mot rutchkanorna (lol, hur fan stavas det?). Vi hade sagt att vi skulle skrika när vi hittade
henne, så att vi inte skulle ta bort varandra senare. Jag sprang på lite snabbare och precis när jag stannat framför staketet ni till gungorna ser jag
en person. En liten person som... Liz!
- Liz? Är det du? frågade jag lagom högt för att hon skulle förstå.
- Sejena? hörde jag en ljus röst säga. Jag kände hur oroligheten genast försvann och jag fylldes med glädje. Sen började jag skratta, eftersom hon
fortfarande inte kan säga r.
- Ja, det är jag, kom fram nu, sa jag och sträckte fram min hand mot henne. Men jag fick inte hennes söta lilla halvbruna hand i min - jag fick en
stor hand med långa fingrar. Jag drog genast bort handen och letade snabbt efter min pepparspray i väskan. Personen reste sig upp så jag sprutade snabbt
pepparspray i hans ögon.
- AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ.
- Vem? hörde jag två tjej-röster säga. Jag vände mig om och såg Selena på ena sidan och Serena på den andra.
- Ööh, Beyoncé, sa jag snabbt. Båda började skratta och jag flinade lätt för mig själv.
- Vi kanske borde dra oss hemåt nu, sa pappa försiktigt. Vi hade varit ute i mer än 2 timmar, så Jaxon och Jazzy började nog bli lite trötta. - Och du ska endå åka hem till mamma ikväll, så vi ska nog laga mat och sånt innan jag låter dig åka hem, sa pappa och skrattade.
- Det låter som en bra idé! sa jag och log. - Och du måste lova mig att du kommer och hälsar på, sa jag och vände mig mot Serena.
Hon började rodna lite lätt innan hon långsamt började nicka med huvudet.
Hon började rodna lite lätt innan hon långsamt började nicka med huvudet.
- Vi får helt enkelt se, sa hon sen och log. Jag började automatiskt le när hon log. Att hon fortfarande kunde ha ett minsta leende på läpparna efter allt hon varit med om. Jag skulle inte le det minsta lilla om jag hade förlorat mina föräldrar PLUS min bror i en bilolycka.
- Jag ska allt se till att du kommer, sa jag och blinkade med ögat. - Tills dess får jag helt enkelt nöja mig med en kram, sa jag och började gå emot henne. Hon blev lite stel men tog sedan sina armar om mig.
- Hej då, sa hon tyst.
Jag fortsatte med att säga hej då till Liz och Michael, innan jag sen begav mig bort mot pappa och Selena. Pappa gick lite i förväg medan Selena saktade in.
- Varför beter du dig sådär? sa hon helt plötsligt.
- Hur då menar du?
- Ja... Liksom... Du tittar på henne hela tiden, och ler varenda gång hon ler, började hon försiktigt. - Sen att du vill att hon ska komma till Stratford, liksom... Gillar du henne? sa hon långsamt och tittade ner i backen.
Jag blev stum. Det är helt omöjligt att jag gillar henne, jag menar... Jag känner henne knappt. Jag vet att hon är snäll, och hon är inte som alla andra, men... Var det kärlek vid första ögonkastet? Om jag nu gillar henne, så är jag 1000% säker på att hon inte känner lika som jag. Jag röck till och kom sedan på att det hade varit en allt för lång tystnad.
- Det kanske är bäst att... vi tar en liten paus. Det har varit lite hektiskt nu, och det kommer bli allt värre när ditt "sommarlov" slutar. Vi kommer aldrig kunna träffas, sa hon och suckade.
Jag hade inte ens hunnit svara innan hon börjat prata. Men orden ekade inom mig. Jag hade känslor för Selena, det hade jag verkligen. Jag älskar henne, men... Hon har rätt. Vi kommer aldrig hinna träffas.
Jag hade inte ens hunnit svara innan hon börjat prata. Men orden ekade inom mig. Jag hade känslor för Selena, det hade jag verkligen. Jag älskar henne, men... Hon har rätt. Vi kommer aldrig hinna träffas.
- Du... Du har rätt, sa jag tyst. - Men det här beror inte på Serena, okej? Utan... Jag håller med dig om våra scheman i höst. Vi kommer inte hinna träffas. Båda har världsturneér och... förlåt, sa jag och stannade upp. Jag vände mig mot henne så att vi stod och tittade in i varandras ögon.
Hon tittade ner i backen och jag såg några tårar komma från hennes ögon. Jag flyttade upp mina fingrar till mina kinder och kände att dom var fuktiga. Nu - efter 9 månader ska mina fans äntligen få deras högsta önskan uppfylld - "Jelena is officially over". Jag höjde mina armar och la dom försiktigt på hennes axlar.
- Förlåt, sa jag om och om igen.
- Justin, det är lugnt, det är sånt här so-
*KLICK KLICK KLIASJHSHJAJHÖWKAHSFJAKSFHAÖFASÖJHGASHG ÖASKJDKLSICKALS* (Paparazzis, hehehhehehehehhe)
- Varför gråter ni Justin?
- Vad har hänt?
- Är Jelena över?
- Varför?
- Har du träffat en annan Justin? Tjejen som vi såg dig med förra veckan?
- Är du med barn Selena?
Jag stod alldeles blixtstilla. Jag tog sen Selenas hand och sprang därifrån. Fan. Fan fan fan.
Serenas perspektiv:
När Justin och dom andra gått vände jag mig mot Michael som stod och flinade mot mig.
- Vad? sa jag och rynkade mina ögonbryn.
- Killen är såld på dig! sa han och log.
- Verkligen inte, sa jag bestämt. - Dessutom har han en tjej, yah know? Du mötte henne, sa jag och flinade.
- Du gillar honom, eller hur?! sa han och blev ännu mer... glad.
- Michael, han är min vän, inget mer. Det kommer inte hända något mer heller, sa jag och blinkade med ögat.
- Varför? Ni skulle passa jättebra med varandra!
- Nej, sa jag och log. - Han är inte min typ, sa jag och bet mig i läppen.
- Jaså, och när fick du en "typ?" sa han och började skratta.
- Ja, alldeles nyss när du hittade på något om att Justin Bieber skulle kunna vara min kille?
- Jag säger bara sanningen cousi, sa han sedan och höjde händerna som om att han gav sig.
- Sure, sa jag och slog honom på armen. - Men... vart tog Liz vägen?
Jag vände mig om och tittade runt omkring, men jag kunde inte se henne någonstans.
- Liz? ropade jag lågt. - Liiiiiiiiz, forsatte jag, denna gången högre.
- LIIIZ? hörde jag Michael skrika. Fan, nu blev jag orolig. Var kan hon ha tagit vägen?
Vi sprang åt varsitt håll - jag mot gungorna och Michael mot rutchkanorna (lol, hur fan stavas det?). Vi hade sagt att vi skulle skrika när vi hittade henne, så att vi inte skulle ta bort varandra senare. Jag sprang på lite snabbare och precis när jag stannat framför staketet ni till gungorna ser jag en person. En liten person som... Liz!
- Liz? Är det du? frågade jag lagom högt för att hon skulle förstå.
- Sejena? hörde jag en ljus röst säga. Jag kände hur oroligheten genast försvann och jag fylldes med glädje. Sen började jag skratta, eftersom hon fortfarande inte kan säga r.
- Ja, det är jag, kom fram nu, sa jag och sträckte fram min hand mot henne.
Hon tog sin hand i min och jag började skrika till Michael att jag hittat henne. Han kom snabbt fram till oss och sen började vi gå hemåt.
- Så, började Michael. - Ska du åka till Justin?
- Nej, sa jag och skrattade.
- Varför inte?! sa han förtvivlat. - Du blir inbjuden att komma till självaste Justin Bieber och du tackar nej!? Vad är det för fasoner? fortsatte han.
- Jag känner inte honom, sa jag enkelt och ryckte på axlarna.
- Sluta säga så, du känner honom visst och jag er på dig att du vill åka dit! sa han och stannade upp.
Jag började flina och fortsatte gå med Liz. Efter några sekunder hörde jag honom komma bakom mig igen.
- Kom igen Serena, du kommer ångra dig annars, sa han för den här gången lugnt.
- Vi får väl se, jag kanske inte får för Claire heller, sa jag och log mot honom.
- Skit i henne, sa han snabbt. - Kom igen nu, spring tävling Liz! sa han och Liz släppte genast min hand och började springa iväg - så snabbt hon kunde. Michael vann men Liz var lika glad ändå.
This one sucks.
- Så, började Michael. - Ska du åka till Justin?
- Nej, sa jag och skrattade.
- Varför inte?! sa han förtvivlat. - Du blir inbjuden att komma till självaste Justin Bieber och du tackar nej!? Vad är det för fasoner? fortsatte han.
- Jag känner inte honom, sa jag enkelt och ryckte på axlarna.
- Sluta säga så, du känner honom visst och jag er på dig att du vill åka dit! sa han och stannade upp.
Jag började flina och fortsatte gå med Liz. Efter några sekunder hörde jag honom komma bakom mig igen.
- Kom igen Serena, du kommer ångra dig annars, sa han för den här gången lugnt.
- Vi får väl se, jag kanske inte får för Claire heller, sa jag och log mot honom.
- Skit i henne, sa han snabbt. - Kom igen nu, spring tävling Liz! sa han och Liz släppte genast min hand och började springa iväg - så snabbt hon kunde. Michael vann men Liz var lika glad ändå.
This one sucks.
Perfect - 8 - She's just so beautiful
- Serena! skrek jag glatt innan jag satte ner Jaxon på marken och sprang mot henne, men jag saktade genast ner farten när jag såg att hon hade en kille med sig. Jag gick fram den sista biten och log falskt. Vem var han?
- Hej Justin, sa Serena blygt. - Det här är min kustin Michael, sa hon och pekade på killen. Alltså var det en släkting, härligt, tänkte jag snabbt innan jag återgick till att le på riktigt.
-Jag låter er prata själv, sa Michael och gick iväg med Liz. Jag tittade efter dom innan jag vände blicken mot Serena.
- Jag åker hem idag, sa jag ledset.
- Jag vet, sa hon och tittade ner i marken. - Jag kommer sakna dig, sa hon tittade upp från marken, på mina ögon.
- Kan du inte följa med då? sa jag och flinade.
- Jag har träffat dig 3 gånger, jag känner inte dig, sa hon och log.
- Jag är ingen mördare, jag lovar! Plus att Selena ska åka till Florida idag, så då kan vi hänga mycket, sa jag igen.
- Jag skulle inte tro det Justin, sa hon sen.
- Varför? sa jag snabbt.
- För Michael kom idag, och jag har inte träffat honom på jättelänge, och jag vill spendera så mycket tid som möjligt med honom innan han åker, sa hon.
Jag suckade och tittade bak mot pappa och Selena. Selena satt med Jazzy i knät och skrattade, medan pappa stod och tittade mot vårat håll och log. När han såg att jag tittade på honom vinkade han och satte sig sedan ner på marken med Jaxon i knät.
- Kan du inte komma när han har åkt hem då? Jag kan komma och hämta dig, sa jag och log.
- Ska du åka 2 timmar i en bil, enbart för att hämta mig, och sen åka tillbaka? Nej Justin, sa hon bestämt.
- Varför inte?! Jag vill ju lära känna dig! sa jag och log.
- Men varför? Varför mig? Det finns massor av andra tjejer som skulle kunna döda för att få vara din vän, varför mig?
- Just för att du inte skulle döda någon för att vara med mig, sa jag och slutade le. - Du är dig själv och har en så länge inte utnyttjat min status.
Hon öppnade munnen och var påväg att säga något, men stängde den lika snabbt.
- Vi får väl se helt enkelt, men jag ska gå till Michael nu, sa hon och gick förbi mig. Jag vände mig om och sprang snabbt ifatt henne.
- Ni kan väl komma och vara med oss? sa jag och log.
- Visst, sa hon och fortsatte och gå. Jag slutade att springa, och gick sen tillbaka mot pappa. Selena hade gått iväg en bit och pratade i telefon.
- Du kanske inte ska flörta så mycket när din tjej är nära, sa pappa och kollade allvarligt på mig, innan han brast ut i skratt.
- Ha-ha-ha, sa jag irriterat.
- Gillar du henne? sa han sen intresserat.
- Pappa, jag har flickvän, sa jag och kollade på honom. - Dessutom har jag bara träffat henne 3 gånger, sa jag och ryckte på axlarna.
- Hm, det ser ut som att du gillar henne, sa han.
- Hon är vacker i alla fall, riktigt vacker, sa jag och började le.
- Vem? hörde jag två tjej-röster säga. Jag vände mig om och såg Selena på ena sidan och Serena på den andra.
- Ööh, Beyoncé, sa jag snabbt. Båda började skratta och jag flinade lätt för mig själv.
Kommer inte på nå mer..
- Hej Justin, sa Serena blygt. - Det här är min kustin Michael, sa hon och pekade på killen. Alltså var det en släkting, härligt, tänkte jag snabbt innan jag återgick till att le på riktigt.
-Jag låter er prata själv, sa Michael och gick iväg med Liz. Jag tittade efter dom innan jag vände blicken mot Serena.
- Jag åker hem idag, sa jag ledset.
- Jag vet, sa hon och tittade ner i marken. - Jag kommer sakna dig, sa hon tittade upp från marken, på mina ögon.
- Kan du inte följa med då? sa jag och flinade.
- Jag har träffat dig 3 gånger, jag känner inte dig, sa hon och log.
- Jag är ingen mördare, jag lovar! Plus att Selena ska åka till Florida idag, så då kan vi hänga mycket, sa jag igen.
- Jag skulle inte tro det Justin, sa hon sen.
- Varför? sa jag snabbt.
- För Michael kom idag, och jag har inte träffat honom på jättelänge, och jag vill spendera så mycket tid som möjligt med honom innan han åker, sa hon.
Jag suckade och tittade bak mot pappa och Selena. Selena satt med Jazzy i knät och skrattade, medan pappa stod och tittade mot vårat håll och log. När han såg att jag tittade på honom vinkade han och satte sig sedan ner på marken med Jaxon i knät.
- Kan du inte komma när han har åkt hem då? Jag kan komma och hämta dig, sa jag och log.
- Ska du åka 2 timmar i en bil, enbart för att hämta mig, och sen åka tillbaka? Nej Justin, sa hon bestämt.
- Varför inte?! Jag vill ju lära känna dig! sa jag och log.
- Men varför? Varför mig? Det finns massor av andra tjejer som skulle kunna döda för att få vara din vän, varför mig?
- Just för att du inte skulle döda någon för att vara med mig, sa jag och slutade le. - Du är dig själv och har en så länge inte utnyttjat min status.
Hon öppnade munnen och var påväg att säga något, men stängde den lika snabbt.
- Vi får väl se helt enkelt, men jag ska gå till Michael nu, sa hon och gick förbi mig. Jag vände mig om och sprang snabbt ifatt henne.
- Ni kan väl komma och vara med oss? sa jag och log.
- Visst, sa hon och fortsatte och gå. Jag slutade att springa, och gick sen tillbaka mot pappa. Selena hade gått iväg en bit och pratade i telefon.
- Du kanske inte ska flörta så mycket när din tjej är nära, sa pappa och kollade allvarligt på mig, innan han brast ut i skratt.
- Ha-ha-ha, sa jag irriterat.
- Gillar du henne? sa han sen intresserat.
- Pappa, jag har flickvän, sa jag och kollade på honom. - Dessutom har jag bara träffat henne 3 gånger, sa jag och ryckte på axlarna.
- Hm, det ser ut som att du gillar henne, sa han.
- Hon är vacker i alla fall, riktigt vacker, sa jag och började le.
- Vem? hörde jag två tjej-röster säga. Jag vände mig om och såg Selena på ena sidan och Serena på den andra.
- Ööh, Beyoncé, sa jag snabbt. Båda började skratta och jag flinade lätt för mig själv.
Kommer inte på nå mer..
Uppdatering kommer!
Håller på att skriva kapitel 8a på Perfect just nu! Kommer väl upp om någon halvtimme eller så. Först tänkte jag svara på några kommentarer :)
Anonym om Perfect - 7 - Guess who's coming:
Anonym om Perfect - 7 - Guess who's coming:
Anonym om Perfect - 7 - Guess who's coming:
Btw ni har nt skrivit på läääänge , nästan en hel vecka :o
Jag vet... Men vi har sommarlov x)
Anonym om Perfect - 7 - Guess who's coming:
vilka jb noveller brukar du läsa? sjukt bra! älSKAR :D
Dom jag läser finns som länkar här åt vänster :) Där kan ni kika in!
Anonym om Perfect - 7 - Guess who's coming:det har varit ett tag sen du bloggade nu. Har väntat lite, men såklart. Den som väntar på nått bra väntar aldrig förlänge. Ja tycker du/ni gör ett skit bra jobb. För de är svårt att hitta folk som bloggar och gör ett bra och spännande verk. Dom flästa har ingen fantasi och går allt för fort fram. Men inte ni/du. Så keep going!
Tack så mycket! Såna här kommentarer blir jag jätteglad över! :)
Perfect - 7 - Guess who's coming
- Du vet tjejen vi träffade i parken? Det är hon, sa jag och log slängde mig i soffan.
- Jaså, tjejen. Hon var ju riktigt söt! sa pappa och flinade åt mig. Jag lipade som svar och reste mig sedan upp. - Öh, du Justin? sa pappa sen.
- Ah?
- Selena är uppe på ditt rum, sa han kort. Där rök intresset att vara med Serena resten av veckan...
Serenas perspektiv:
Jag suckade och drog långsamt fram kläder att ha på mig. Idag skulle Justin åka tillbaka till Stratford, och jag har bara hunnit träffa honom en enda gång, och då var hans flickvän, Selena, med. Det var inte samma sak, men alltid något. Efter att jag klätt på mig tog jag fram mobilen och tröck fram 'Skriva nytt'. Jag skrev ett kort meddelande och öppnade sedan kontakerna.
Jag bläddrade snabbt ner till J, och tröck på hans namn. Jag var så nervös. Tänk om han bara hade gett sitt nummer till mig för att jag inte skulle känna mig totalt mobbad? Jag skakade på huvudet och tröck på den röda luren. 'Är du säker på att du vill avsluta utan att spara?' Ett pop-up fönster kom. Jag tröck enkelt i 'Ja' och slängde sedan telefonen på sängen.
Jag kunde i alla fall trösta mig med att Justin var den som hade tagit kontakt den gången vi skulle ses. Jag suckade och reste mig upp från sängen. Jag tog mobilen ännu en gång och var påväg att gå ut från mitt rum när Claire öppnade dörren.
- Michael kommer att komma och hälsa på idag, sa hon och log. - Du vet, din mammas systers son?
- Ska han? Ååååh, va glad jag blir! TACK CLAIRE! sa jag snabbt och kramade henne. Jag började le. Michael. Fina, snälla, gulliga Michael. Min mammas syster (min moster dårå) har alltid varit så snäll mot mig, men när dom flyttade till Miami för 2 år sen tappade vi kontakten.
Dom kom till begravningen och då var det första gången jag såg dom på 1½ år. Michael och jag hade såklart pratat genom internet, men det var inte samma sak. Det var inte många som trodde på att vi var kusiner, eftersom att han var... vit och jag var mer mörk. Min pappa kommer från Mexico, så det är därför jag har det latinska utseendet, medan min mamma kom... härifrån. Från Kanada.
----------------------------------------------------------------------------
- Serena, han är här nu! ropade Clair glatt från köket. Jag hoppade upp från soffan i vardagsrummet och sprang till hallen, där Liz redan stod och hoppade för att nå upp till dörrhandtaget. Jag började skratta och lyfte bort henne från dörren. Jag sprang sen fram och öppnade dörren snabbt. Och där stod han, Micheal och log som han alltid gör.
Jag slängde mig runt halsen på honom och sa hej minst 10 gånger. Han skrattade och besvarade både kramen och alla min välkommnande ord.
Jag flyttade mig sedan så att han kunde lyfta upp Liz och kramade henne. Det var något speciellt med min mammas släkte. Tyvärr var min morfar och mormor, samt farmor och farfar, döda - men vi andra höll alltid ihop. Ibland undrade jag varför vi inte fick flytta till Miami istället för att bo här, men det var något jag snabbt struntade i att fortsätta tänka på.
- Va roligt att se er igen! sa han glatt och kramade mig ännu en gång.
- Jag håller helt klart med dig! sa jag och log med hela ansiktet.
- Michael, så länge sen! hörde jag Claire säga. Hon kom fram och kramade honom innan hon gick in igen och fortsatte med maten.
- Så, Serena, Justin Bieber? sa han och blinkade med ögat.
- Va? sa jag chockat. - Hur v-
- Internet Serena, internet, sa han och skrattade. - Jag tyckte ni passade riktigt bra ihop, men han har ju redan flickvän... sa han och började fundera.
- Skärp dig, sa jag och rodnade. - Men kom in! Du ska sova i mitt rum och jag har redan bäddat där, så du behöver bara ställa in din väska! sa jag glatt och gick in i lägenheten.
Liz satt i vardagsrummet och tittade på... Ahh, Fairly Odd Parents. Jag älskade det programmet, men jag var för glad för att sitta och titta på det.
Precis när jag skulle säga något plingade det till på dörren och jag suckade.
- Jag kommer snart, sa jag och log mot Michael.
Jag gick ut till hallen och öppnade dörren. Där stod en man och log.
- Kan jag hjälpa dig? sa jag osäkert.
- Är Clair här? Hon glömde det här på jobbet, sa han och sträckte fram en tröja.
- Åh, vill du tala med henne? sa jag och tittade på tröjan innan jag tveksamt tog emot den.
- Nej, det är lugnt, sa han och log. - Men jag ska bege mig vidare nu, hej då! sa han och vinkade. Jag vinkade tillbaka och gick sen tillbaka in och slängde tröjan på Claires säng.
Jag gick tillbaka till mitt rum och såg Michael stå och titta på familje-porträttet, det som även Justin fastnat på.
- Jag saknar dom så mycket, sa Michael och drog händerna under hans ögon - han grät.
- Jag med, sa jag och la mitt huvud mot hans axel.
---------------------------------------------------------------------
- Så vad ska ni hitta på nu då? sa Claire och log mot oss.
- Jaså, tjejen. Hon var ju riktigt söt! sa pappa och flinade åt mig. Jag lipade som svar och reste mig sedan upp. - Öh, du Justin? sa pappa sen.
- Ah?
- Selena är uppe på ditt rum, sa han kort. Där rök intresset att vara med Serena resten av veckan...
Serenas perspektiv:
Jag suckade och drog långsamt fram kläder att ha på mig. Idag skulle Justin åka tillbaka till Stratford, och jag har bara hunnit träffa honom en enda gång, och då var hans flickvän, Selena, med. Det var inte samma sak, men alltid något. Efter att jag klätt på mig tog jag fram mobilen och tröck fram 'Skriva nytt'. Jag skrev ett kort meddelande och öppnade sedan kontakerna.
Jag bläddrade snabbt ner till J, och tröck på hans namn. Jag var så nervös. Tänk om han bara hade gett sitt nummer till mig för att jag inte skulle känna mig totalt mobbad? Jag skakade på huvudet och tröck på den röda luren. 'Är du säker på att du vill avsluta utan att spara?' Ett pop-up fönster kom. Jag tröck enkelt i 'Ja' och slängde sedan telefonen på sängen.
Jag kunde i alla fall trösta mig med att Justin var den som hade tagit kontakt den gången vi skulle ses. Jag suckade och reste mig upp från sängen. Jag tog mobilen ännu en gång och var påväg att gå ut från mitt rum när Claire öppnade dörren.
- Michael kommer att komma och hälsa på idag, sa hon och log. - Du vet, din mammas systers son?
- Ska han? Ååååh, va glad jag blir! TACK CLAIRE! sa jag snabbt och kramade henne. Jag började le. Michael. Fina, snälla, gulliga Michael. Min mammas syster (min moster dårå) har alltid varit så snäll mot mig, men när dom flyttade till Miami för 2 år sen tappade vi kontakten.
Dom kom till begravningen och då var det första gången jag såg dom på 1½ år. Michael och jag hade såklart pratat genom internet, men det var inte samma sak. Det var inte många som trodde på att vi var kusiner, eftersom att han var... vit och jag var mer mörk. Min pappa kommer från Mexico, så det är därför jag har det latinska utseendet, medan min mamma kom... härifrån. Från Kanada.
----------------------------------------------------------------------------
- Serena, han är här nu! ropade Clair glatt från köket. Jag hoppade upp från soffan i vardagsrummet och sprang till hallen, där Liz redan stod och hoppade för att nå upp till dörrhandtaget. Jag började skratta och lyfte bort henne från dörren. Jag sprang sen fram och öppnade dörren snabbt. Och där stod han, Micheal och log som han alltid gör.
Jag slängde mig runt halsen på honom och sa hej minst 10 gånger. Han skrattade och besvarade både kramen och alla min välkommnande ord.
Jag flyttade mig sedan så att han kunde lyfta upp Liz och kramade henne. Det var något speciellt med min mammas släkte. Tyvärr var min morfar och mormor, samt farmor och farfar, döda - men vi andra höll alltid ihop. Ibland undrade jag varför vi inte fick flytta till Miami istället för att bo här, men det var något jag snabbt struntade i att fortsätta tänka på.
- Va roligt att se er igen! sa han glatt och kramade mig ännu en gång.
- Jag håller helt klart med dig! sa jag och log med hela ansiktet.
- Michael, så länge sen! hörde jag Claire säga. Hon kom fram och kramade honom innan hon gick in igen och fortsatte med maten.
- Så, Serena, Justin Bieber? sa han och blinkade med ögat.
- Va? sa jag chockat. - Hur v-
- Internet Serena, internet, sa han och skrattade. - Jag tyckte ni passade riktigt bra ihop, men han har ju redan flickvän... sa han och började fundera.
- Skärp dig, sa jag och rodnade. - Men kom in! Du ska sova i mitt rum och jag har redan bäddat där, så du behöver bara ställa in din väska! sa jag glatt och gick in i lägenheten.
Liz satt i vardagsrummet och tittade på... Ahh, Fairly Odd Parents. Jag älskade det programmet, men jag var för glad för att sitta och titta på det.
Precis när jag skulle säga något plingade det till på dörren och jag suckade.
- Jag kommer snart, sa jag och log mot Michael.
Jag gick ut till hallen och öppnade dörren. Där stod en man och log.
- Kan jag hjälpa dig? sa jag osäkert.
- Är Clair här? Hon glömde det här på jobbet, sa han och sträckte fram en tröja.
- Åh, vill du tala med henne? sa jag och tittade på tröjan innan jag tveksamt tog emot den.
- Nej, det är lugnt, sa han och log. - Men jag ska bege mig vidare nu, hej då! sa han och vinkade. Jag vinkade tillbaka och gick sen tillbaka in och slängde tröjan på Claires säng.
Jag gick tillbaka till mitt rum och såg Michael stå och titta på familje-porträttet, det som även Justin fastnat på.
- Jag saknar dom så mycket, sa Michael och drog händerna under hans ögon - han grät.
- Jag med, sa jag och la mitt huvud mot hans axel.
---------------------------------------------------------------------
- Så vad ska ni hitta på nu då? sa Claire och log mot oss.
- Gå ut en stund? sa Micheal och tittade på mig. Jag nickade intresserat, eftersom att jag hade mat i munnen.
- Jaj vill me! hörde jag Liz säga.
- Nej, du får stanna hemma, sa Claire bestämt.
- Men jaj vill föja med! sa hon tillbaka.
- Nej sa j-
- Vi kan gå till lekparken med henne, sa Michael snabbt.
- Nja... Okej då, sa Claire och reste sig från bordet. - Ni bör nog gå nu, det kommer bli mörkt snart.
Jag reste mig från bordet och ställde min tallrik på diskbänken, sen lyfta jag ur Liz från hennes stol och gick ut i hallen. Michael kom snabbt efter och tog på sig sina skor. När vi var klara skrek vi hej då till Claire och gick sen ut.
När vi var framme vid lekparken såg jag några personer jag kände igen. Det var Justin, Selena, Jaxon, Jazmyn och Jeremy. (Jävla många namn på J där :') Jag hörde hur Liz skrek till så att alla vände sig om mot vårt håll, toppen...
Justins perspektiv:
- Serena! skrek jag glatt innan jag satte ner Jaxon på marken och sprang mot henne, men jag saktade genast ner farten när jag såg att hon hade en kille med sig. Jag gick fram den sista biten och log falskt. Vem var han?
- Hej Justin, sa Serena blygt. - Det här är min kustin Michael, sa hon och pekade på killen. Alltså var det en släkting, härligt, tänkte jag snabbt innan jag återgick till att le på riktigt.
Förlåt för dålig update men jag har varit borta och inte orkat uppdatera x)
- Jaj vill me! hörde jag Liz säga.
- Nej, du får stanna hemma, sa Claire bestämt.
- Men jaj vill föja med! sa hon tillbaka.
- Nej sa j-
- Vi kan gå till lekparken med henne, sa Michael snabbt.
- Nja... Okej då, sa Claire och reste sig från bordet. - Ni bör nog gå nu, det kommer bli mörkt snart.
Jag reste mig från bordet och ställde min tallrik på diskbänken, sen lyfta jag ur Liz från hennes stol och gick ut i hallen. Michael kom snabbt efter och tog på sig sina skor. När vi var klara skrek vi hej då till Claire och gick sen ut.
När vi var framme vid lekparken såg jag några personer jag kände igen. Det var Justin, Selena, Jaxon, Jazmyn och Jeremy. (Jävla många namn på J där :') Jag hörde hur Liz skrek till så att alla vände sig om mot vårt håll, toppen...
Justins perspektiv:
- Serena! skrek jag glatt innan jag satte ner Jaxon på marken och sprang mot henne, men jag saktade genast ner farten när jag såg att hon hade en kille med sig. Jag gick fram den sista biten och log falskt. Vem var han?
- Hej Justin, sa Serena blygt. - Det här är min kustin Michael, sa hon och pekade på killen. Alltså var det en släkting, härligt, tänkte jag snabbt innan jag återgick till att le på riktigt.
Förlåt för dålig update men jag har varit borta och inte orkat uppdatera x)
Perfect - 6 - Hot chocolate and some talk
Farten ökade och inom någon minut var min port synlig.
- Du kan stanna här, sa jag när vi var alldeles framför.
- Bor du här? sa han och tittade upp på höghuset.
- Ja, fast jag bodde i en villa förut, i andra delen av stan, sa jag och suckade.
- Varför flyttade ni? sa han och vände huvudet mot mig.
- Lång historia, sa jag och tittade ner.
- Jag har all tid i världen, sa han och lyfte upp mitt ansikte med pekfingret.
- Följ med upp då? sa jag och log lite smått.
- Gärna, sa han och knäppte loss bältet.
- Här bor jag, sa jag och klev in i mitt rum. - Om du väntar här ska jag bara gå och ta på mig torra kläder, sa jag snabbt innan jag öppnade garderobsdörren och tog ut en grå mjukis tröja och ett par svarta korta shorts. För att piffa till det lite tog jag fram några halsband.
Jag tog med mig kläderna in till badrummet, där jag snabbt bytte om innan jag hängde upp dom blöta kläderna på torkräcket. Jag tog fram två handdukar - en till mig och en till Justin. Jag drog snabbt handduken i håret i hopp om att det skulle torka snabbt - vilket det gjorde. En av fördelarna med mitt hår. Jag hängde sen upp handduken tillsammans med kläderna och gick sedan till mitt rum.
När jag öppnade dörren såg jag att Justin stod och tittade på bilderna som satt på min vägg. Han tittade på ett foto. Det som betyder mest för mig. Det senaste familjefotot. Där alla log och var glada. Hela famliljen hade spenderat dagen tillsammans då, lekt, tittat på film, badat och sen lagat mat tillsammans. Jag hade fått en idé om att fota oss, så vi ställde upp oss mot min vägg och gjorde roliga minen. Jag kommer ihåg dagen som om den var igår, och jag kände hur mina ögon började fuktas. Jag blinkade för att inte tårarna skulle falla, men det var försent. Jag grät.
När jag snyftade till vände sig Justin om och tittade oroligt på mig. Jag skakade på huvudet och slängde handduken mot honom.
- Jag ska berätta, sa jag. - Torka dig lite först, fortsatte jag innan han sa något. Han nickade och log lite.
När han var klar tog jag handduken och hängde upp den på min dörr.
- Vill du ha varm choklad? sa jag och log.
- Gärna! sa han och besvarade mitt leende. - Marsmallows? sa han sedan.
- Såklart, vad är varm choklad utan det? sa jag och skrattade.
- Ingenting, sa han och log och tittade på mig och log. Jag slutade skratta och tittade in i hans ögon. När det gått ett tag avbröt jag ögonkontakten och harklade mig. - Förlåt, sa jag.
- Vad ska du säga förlåt för? Du har otroligt vackra ögon, sa han och log.
- Du med, sa jag innan jag gick ut från rummet bort mot köket.
Han följde tyst efter mig. När vi kom ut till köket tog jag fram mjölk, kakao, socker, grädde och marshmallows.
- Är det inte bäst att vi gör chokladen på o'boy istället? sa han osäkert.
- Ta det lugnt, jag är mästare på det här! sa jag självsäkert och tog fram en kastrull.
------------------------------------------------------------------
- Okej, det var verkligen gott, sa Justin och klappade sig på magen samtidigt som han lutade sig bakåt mot soffan.
- Sa ju det, sa jag belåtet och flinade.
- Men Serena, berätta nu, sa han. Hans ansikte blev genast allvarligt. Jag suckade högt och tog ett djupt andetag.
- Min... asså... Min familj är död. Min mamma, min pappa och min bror. Liz är den enda jag har kvar, sa jag och kände en klump i halsen.
- Oj... Hur dog dom? sa han försiktigt.
- Bilolycka... sa jag och blundade. - För några månader sen. Jag och Liz var också med, och vi var dom enda som överlevde, sa jag och torkade tårarna som börjat rinna ner från mina kinder.
Jag hörde hur stolen mittemot mig skjutes ut, och efter några sekunder kände jag hans armar runt mig - igen.
- Jag är ledsen, sa han och la sitt huvud mot mitt. Vi satt så en stund, innan jag ryckte till och gick ur hans famn.
- Du... Jag känner inte dig, sa jag och satte mig på andra sidan soffan. - Och har inte du flickvän? fortsatte jag.
- Jo, men bara för det får jag väl trösta andra människor som behöver en? sa han och log lite.
- Jo, i och för sig, sa jag och bet mig i läppen. - Men jag känner ändå inte dig, och du kommer säkert åka snart, sa jag och tittade ut genom fönstret. Regnet öste ner.
- Jag ska vara kvar i en vecka till, sa han. - Sen ska jag hem till Stratford igen, sa han. Jag tittade upp och möttes av hans ögon.
- Stratford? Bor du där? sa jag och log sen.
- Ja, svarade han och log. - Älskar att vara där, så jag måste passa på när jag väl är ledig, sa han och log.
- Hur länge är du ledig då? sa jag sen. - Och vad gör du här egentligen?
- Jag är ledig tills september, då ska jag ha några konserter, började han. - Min pappa bor här, fortsatte han sedan.
Jag nickade och vände sedan huvudet mot fönstret igen.
- Vad hände med dina kompisar? frågade jag utan att släppa blicken från regndroppen som hamnat precis vid mina ögon på rutan.
- Dom åkte hem igårkväll. Dom hälsade bara på snabbt, och sen var dom med på min konsert här, sa han. Återigen nickade jag.
Vi satt tysta ett tag, innan jag öppnade munnen.
- Inte för att verka otrevlig, men du kanske ska gå hem nu. Min fostermamma och lillasyster kommer nog hem snart, sa jag och bet mig i läppen. Jag var tvungen att sluta med det! Det ser bara tönti- Justin avbröt mina tankar.
- Du har nog rätt, sa han och log. - Jag gillar när du biter dig i läppen, fortsatte han sen och skrattade. Jag flinade och reste mig sedan upp. - Det var trevligt att träffa dig i alla fall, sa jag och hjälpte honom upp. - Du var inte som jag trodde du skulle vara, sa jag sen.
- Jasså? sa han och log. - Hur trodde du jag skulle vara då?
- Snobbig, töntig, larvig, allt det, sa jag och ryckte på axlarna. - Men det var en positiv överrasskning! sa jag och log.
- Tur det, sa han och skrattade.
Vi gick in till mitt rum, eftersom att han lämnat sin tjocktröja där. Vi gick in i rummet och hörde ett tyst kurrande - Picko låg och sov i min säng, på Justins tröja.
- Oj, förlåt, jag ska flytta honom, sa jag snabbt och gick framt till sängen.
- Nej vänta! sa Justin snabbt och sprang fram och hoppade till min säng. Han satt och kollade på Picko som sött sov vidare utan några vidare störningar från oss. Han la sen huvudet på hans magen och skrattade. - Jag älskar ljudet dom gör när dom spinner, även fast jag inte gillar katter så mycket, sa han och fortsatte skratta.
Jag log lite och satte mig sedan i sängen och kliade honom under hakan. Katten alltså, inte Justin. Efter några minuter satte sig Justin upp och tittade sig runt om i rummet.
- Jag gillar ditt rum, sa han efter ett tag. - Det är så... dig liksom, fortsatte han. - Mysigt och personligt, sånt som jag älskar, sa han och tittade på mig och log. Jag började genast rodna och tittade bort. Sen reste han sig upp och tittade än en gång på fotot på väggen.
- Ni ser väldigt glada ut på den här fotot, sa han.
- Det var det sista familjefotot, sa jag och ställde mig bredvid honom. - Den näst sista dagen vi spenderade tillsammans, sa jag och drog min hand över mamma och pappas ansikten.
- Kom här, sa han och öppande sin famn. Jag "kröp in" och la min händer på hans axlar. - Ibland måste man krama någin, även fast man inte känner personen så bra, sa han. Jag log lite. Han var verkligen snäll.
Jag backade sen ut och log lite.
- Tack. Tack för att du skjutsade hem mig, hjälpte mig och tröstade mig. Det var längesen jag kände att någon åtminstone brydde sig lite om mig, sa jag och suckade.
- Har du inga vänner? sa han chockat.
- Tyvärr, sa jag och bet mig i läppen. - Dom få jag hade slutade prata med mig när jag flyttade hit.
- Då var dom inte riktiga vänner, sa han och surt. - Förlåt, men jag hatar sånt, sa han sen. - Du kommer få riktiga vänner sen, jag lovar, sa han och log.
- Förhoppningsvis, sa jag.
Vi skrattade lite och gick sen ut till hallen. Han tog på sig sina skor och gick sedan mot dörren.
- Hej då då, sa han sen. - Det var otroligt roligt att lära känna dig! sa han sen. - Och bara så du vet, så har du mig som vän, och det är bara att ringa om du vill prata, sa han och gav mig en lapp. Jag tog tveksamt emot den men log sedan och tittade upp.
- Tack, sa jag och log. Jag kramade sedan om honom innan han slank ut genom dörren. Inom beloppet på 4 minuter var han nere vid sin bil och åkte sedan iväg. Det kändes tomt...
Justins perspektiv:
Jag ville inte åka hem. Hon var så snäll och rolig. Jag stängde dörren, startade bilen och åkte snabbt därifrån, utifall någon paparazzi skulle se mig och sedan sprida ut allt över internet, var hon bor och allt.
När jag väl kom hem öppnade jag dörren och möttes av Jazmyn.
- Hey sweeeetie! sa jag och lyfte upp henne i min famn.
- Bieber, Bieber Bieber Bieber! sa hon och skrattade. Jag flinade och satte ner henne på golvet. Hon sprang snabbt iväg in till köket.
- Hej Justin, var har du varit idag? sa pappa när jag kom till vardagsrummet.
- Hängde med en kompis, sa jag kort.
- Jaså, vem då? sa han av ren nyfikenhet. - Jag visste inte att du kände någon här? fortsatte han sen förvånat.
- Du vet tjejen vi träffade i parken? Det är hon, sa jag och log slängde mig i soffan.
- Jaså, tjejen. Hon var ju riktigt söt! sa pappa och flinade åt mig. Jag lipade som svar och reste mig sedan upp. - Öh, du Justin? sa pappa sen.
- Ah?
- Selena är uppe på ditt rum, sa han kort. Där rök intresset att vara med Serena resten av veckan...
Kommentera! :) 5:an hittar ni under Matildas kapitel :)
- Du kan stanna här, sa jag när vi var alldeles framför.
- Bor du här? sa han och tittade upp på höghuset.
- Ja, fast jag bodde i en villa förut, i andra delen av stan, sa jag och suckade.
- Varför flyttade ni? sa han och vände huvudet mot mig.
- Lång historia, sa jag och tittade ner.
- Jag har all tid i världen, sa han och lyfte upp mitt ansikte med pekfingret.
- Följ med upp då? sa jag och log lite smått.
- Gärna, sa han och knäppte loss bältet.
- Här bor jag, sa jag och klev in i mitt rum. - Om du väntar här ska jag bara gå och ta på mig torra kläder, sa jag snabbt innan jag öppnade garderobsdörren och tog ut en grå mjukis tröja och ett par svarta korta shorts. För att piffa till det lite tog jag fram några halsband.
Jag tog med mig kläderna in till badrummet, där jag snabbt bytte om innan jag hängde upp dom blöta kläderna på torkräcket. Jag tog fram två handdukar - en till mig och en till Justin. Jag drog snabbt handduken i håret i hopp om att det skulle torka snabbt - vilket det gjorde. En av fördelarna med mitt hår. Jag hängde sen upp handduken tillsammans med kläderna och gick sedan till mitt rum.
När jag öppnade dörren såg jag att Justin stod och tittade på bilderna som satt på min vägg. Han tittade på ett foto. Det som betyder mest för mig. Det senaste familjefotot. Där alla log och var glada. Hela famliljen hade spenderat dagen tillsammans då, lekt, tittat på film, badat och sen lagat mat tillsammans. Jag hade fått en idé om att fota oss, så vi ställde upp oss mot min vägg och gjorde roliga minen. Jag kommer ihåg dagen som om den var igår, och jag kände hur mina ögon började fuktas. Jag blinkade för att inte tårarna skulle falla, men det var försent. Jag grät.
När jag snyftade till vände sig Justin om och tittade oroligt på mig. Jag skakade på huvudet och slängde handduken mot honom.
- Jag ska berätta, sa jag. - Torka dig lite först, fortsatte jag innan han sa något. Han nickade och log lite.
När han var klar tog jag handduken och hängde upp den på min dörr.
- Vill du ha varm choklad? sa jag och log.
- Gärna! sa han och besvarade mitt leende. - Marsmallows? sa han sedan.
- Såklart, vad är varm choklad utan det? sa jag och skrattade.
- Ingenting, sa han och log och tittade på mig och log. Jag slutade skratta och tittade in i hans ögon. När det gått ett tag avbröt jag ögonkontakten och harklade mig. - Förlåt, sa jag.
- Vad ska du säga förlåt för? Du har otroligt vackra ögon, sa han och log.
- Du med, sa jag innan jag gick ut från rummet bort mot köket.
Han följde tyst efter mig. När vi kom ut till köket tog jag fram mjölk, kakao, socker, grädde och marshmallows.
- Är det inte bäst att vi gör chokladen på o'boy istället? sa han osäkert.
- Ta det lugnt, jag är mästare på det här! sa jag självsäkert och tog fram en kastrull.
------------------------------------------------------------------
- Okej, det var verkligen gott, sa Justin och klappade sig på magen samtidigt som han lutade sig bakåt mot soffan.
- Sa ju det, sa jag belåtet och flinade.
- Men Serena, berätta nu, sa han. Hans ansikte blev genast allvarligt. Jag suckade högt och tog ett djupt andetag.
- Min... asså... Min familj är död. Min mamma, min pappa och min bror. Liz är den enda jag har kvar, sa jag och kände en klump i halsen.
- Oj... Hur dog dom? sa han försiktigt.
- Bilolycka... sa jag och blundade. - För några månader sen. Jag och Liz var också med, och vi var dom enda som överlevde, sa jag och torkade tårarna som börjat rinna ner från mina kinder.
Jag hörde hur stolen mittemot mig skjutes ut, och efter några sekunder kände jag hans armar runt mig - igen.
- Jag är ledsen, sa han och la sitt huvud mot mitt. Vi satt så en stund, innan jag ryckte till och gick ur hans famn.
- Du... Jag känner inte dig, sa jag och satte mig på andra sidan soffan. - Och har inte du flickvän? fortsatte jag.
- Jo, men bara för det får jag väl trösta andra människor som behöver en? sa han och log lite.
- Jo, i och för sig, sa jag och bet mig i läppen. - Men jag känner ändå inte dig, och du kommer säkert åka snart, sa jag och tittade ut genom fönstret. Regnet öste ner.
- Jag ska vara kvar i en vecka till, sa han. - Sen ska jag hem till Stratford igen, sa han. Jag tittade upp och möttes av hans ögon.
- Stratford? Bor du där? sa jag och log sen.
- Ja, svarade han och log. - Älskar att vara där, så jag måste passa på när jag väl är ledig, sa han och log.
- Hur länge är du ledig då? sa jag sen. - Och vad gör du här egentligen?
- Jag är ledig tills september, då ska jag ha några konserter, började han. - Min pappa bor här, fortsatte han sedan.
Jag nickade och vände sedan huvudet mot fönstret igen.
- Vad hände med dina kompisar? frågade jag utan att släppa blicken från regndroppen som hamnat precis vid mina ögon på rutan.
- Dom åkte hem igårkväll. Dom hälsade bara på snabbt, och sen var dom med på min konsert här, sa han. Återigen nickade jag.
Vi satt tysta ett tag, innan jag öppnade munnen.
- Inte för att verka otrevlig, men du kanske ska gå hem nu. Min fostermamma och lillasyster kommer nog hem snart, sa jag och bet mig i läppen. Jag var tvungen att sluta med det! Det ser bara tönti- Justin avbröt mina tankar.
- Du har nog rätt, sa han och log. - Jag gillar när du biter dig i läppen, fortsatte han sen och skrattade. Jag flinade och reste mig sedan upp. - Det var trevligt att träffa dig i alla fall, sa jag och hjälpte honom upp. - Du var inte som jag trodde du skulle vara, sa jag sen.
- Jasså? sa han och log. - Hur trodde du jag skulle vara då?
- Snobbig, töntig, larvig, allt det, sa jag och ryckte på axlarna. - Men det var en positiv överrasskning! sa jag och log.
- Tur det, sa han och skrattade.
Vi gick in till mitt rum, eftersom att han lämnat sin tjocktröja där. Vi gick in i rummet och hörde ett tyst kurrande - Picko låg och sov i min säng, på Justins tröja.
- Oj, förlåt, jag ska flytta honom, sa jag snabbt och gick framt till sängen.
- Nej vänta! sa Justin snabbt och sprang fram och hoppade till min säng. Han satt och kollade på Picko som sött sov vidare utan några vidare störningar från oss. Han la sen huvudet på hans magen och skrattade. - Jag älskar ljudet dom gör när dom spinner, även fast jag inte gillar katter så mycket, sa han och fortsatte skratta.
Jag log lite och satte mig sedan i sängen och kliade honom under hakan. Katten alltså, inte Justin. Efter några minuter satte sig Justin upp och tittade sig runt om i rummet.
- Jag gillar ditt rum, sa han efter ett tag. - Det är så... dig liksom, fortsatte han. - Mysigt och personligt, sånt som jag älskar, sa han och tittade på mig och log. Jag började genast rodna och tittade bort. Sen reste han sig upp och tittade än en gång på fotot på väggen.
- Ni ser väldigt glada ut på den här fotot, sa han.
- Det var det sista familjefotot, sa jag och ställde mig bredvid honom. - Den näst sista dagen vi spenderade tillsammans, sa jag och drog min hand över mamma och pappas ansikten.
- Kom här, sa han och öppande sin famn. Jag "kröp in" och la min händer på hans axlar. - Ibland måste man krama någin, även fast man inte känner personen så bra, sa han. Jag log lite. Han var verkligen snäll.
Jag backade sen ut och log lite.
- Tack. Tack för att du skjutsade hem mig, hjälpte mig och tröstade mig. Det var längesen jag kände att någon åtminstone brydde sig lite om mig, sa jag och suckade.
- Har du inga vänner? sa han chockat.
- Tyvärr, sa jag och bet mig i läppen. - Dom få jag hade slutade prata med mig när jag flyttade hit.
- Då var dom inte riktiga vänner, sa han och surt. - Förlåt, men jag hatar sånt, sa han sen. - Du kommer få riktiga vänner sen, jag lovar, sa han och log.
- Förhoppningsvis, sa jag.
Vi skrattade lite och gick sen ut till hallen. Han tog på sig sina skor och gick sedan mot dörren.
- Hej då då, sa han sen. - Det var otroligt roligt att lära känna dig! sa han sen. - Och bara så du vet, så har du mig som vän, och det är bara att ringa om du vill prata, sa han och gav mig en lapp. Jag tog tveksamt emot den men log sedan och tittade upp.
- Tack, sa jag och log. Jag kramade sedan om honom innan han slank ut genom dörren. Inom beloppet på 4 minuter var han nere vid sin bil och åkte sedan iväg. Det kändes tomt...
Justins perspektiv:
Jag ville inte åka hem. Hon var så snäll och rolig. Jag stängde dörren, startade bilen och åkte snabbt därifrån, utifall någon paparazzi skulle se mig och sedan sprida ut allt över internet, var hon bor och allt.
När jag väl kom hem öppnade jag dörren och möttes av Jazmyn.
- Hey sweeeetie! sa jag och lyfte upp henne i min famn.
- Bieber, Bieber Bieber Bieber! sa hon och skrattade. Jag flinade och satte ner henne på golvet. Hon sprang snabbt iväg in till köket.
- Hej Justin, var har du varit idag? sa pappa när jag kom till vardagsrummet.
- Hängde med en kompis, sa jag kort.
- Jaså, vem då? sa han av ren nyfikenhet. - Jag visste inte att du kände någon här? fortsatte han sen förvånat.
- Du vet tjejen vi träffade i parken? Det är hon, sa jag och log slängde mig i soffan.
- Jaså, tjejen. Hon var ju riktigt söt! sa pappa och flinade åt mig. Jag lipade som svar och reste mig sedan upp. - Öh, du Justin? sa pappa sen.
- Ah?
- Selena är uppe på ditt rum, sa han kort. Där rök intresset att vara med Serena resten av veckan...
Kommentera! :) 5:an hittar ni under Matildas kapitel :)
Perfect - 5 - Let's take a ride
- Vi kommer hem snart, gå och lägg dig du, godnatt! sa hon och la på. Jag la sakta ner telefonen till dess hållare, och sen gick jag till mitt rum. Jag tog upp datorn och loggade in på twitter. Jag klickade in mig på Justins profil, och blev chockad över ett tweet han hade skrivit.
*Pip pip pip pip* Jag slängde snabbt min hand på klockan så att den föll ner i golvet och under sängen. Tyvärr fortsatte den pipa, så jag var verkligen tvungen att gå upp och stänga av den. Jag gick långsamt upp ur sängen och ställde mig på knä och letade som en zombie efter väckarklockan. När jag väl hittat den (och stängt av den) reste jag mig sakta upp och gick till badrummet för att ta en dusch.
När jag var klar med det gick jag till rummet och tog fram kläder. Ett par vanliga jeansshorts och ett vittlinne. Inget mer. Jag passade även på att borsta håret, så att det åtminstone skulle se någorlunda normal ut. Jag hade ingen tid på mig att föna håret, så det fick helt enkelt självtorka.
- Ska du ha juice? frågade Claire efter några minuters tystnad vid bordet.
- Nej, det är bra tack, sa jag och fortsatte äta på min macka.
- Varför är du uppe såhär tidigt? frågade hon på.
- Undersökning, svarade jag snabbt.
- Oj, jaha, vill du ha skjtus? frågade hon och log.
- Det skulle vara snällt, sa jag och fortsatte äta.
--------------------------------------------------------------------------------
- Ring när du är klar så kommer jag och hämtar dig! sa Claire när jag gått ur bilen.
- Det är lugnt, jag ka-
- Okej, gå du, hej då! sa hon och åkte iväg. Jag drog långsamt ner handen som vilat på bilens tak och gick sedan in.
- Hej vännen, vad vill du ha hjälp med? sa sjuksköterskan i receptionen.
- Jag ska besöka doktor Williams.
- Jasså, är det du som är Serena? frågade hon och log.
- Yes! sa jag snabbt.
- Du kan sätta dig där och vänta, sa hon och pekade på några stolar.
- Okej, nickade jag glatt och gick till stolarna.
Jag fick vänta i fem minuter innan dr. Williams (som förövrigt var en otroligt snygg doktor) kom ut och bad mig följa med. Han gjorde dom vanliga undersökningarna och frågade som vanligt om hur jag mår, om jag tagit medicinerna och vise vase.
- Allt ser bra ut, sa han efter en halvtimmes undersökning. - Vill du ha en klubba? frågade han sedan och log så att dom perfekta, vita tänderna syntes.
- Är jag barnslig om jag tackar ja? sa jag och skrattade fånigt. När jag insåg hur töntigt det lät slutade jag direkt.
- Absolut inte, jag önskar att jag kunde få det om jag skulle gå till en doktor en i dag, sa han och skrattade.
- Okej... Då tar jag gärna emot en klubba, sa jag och log. - Blå helst! fortsatte jag snabbt.
- Blå? Är det din favorit? sa han och tittade på mig över axeln.
- Absolut!
- Min med, sa han och gav mig klubban.
- Tack, sa jag och la den i fickan.
- Men då var vi färdiga, vi syns om en månad igen då! sa han och klappade mig på axeln.
- Ja, det gör vi. Hej då! sa jag och gick ut ur rummet.
Jag gick snabbt ut ur sjukhuset och när jag kom ut såg jag hur mulet det var. Fan om det ska börja regna... Jag började gå längs trottoaren och ångrade genast att jag inte tog någon jacka eller tröja. Helt plötsligt kände jag något i form av vatten på min nästipp. Fan. Fan fan fan. Jag började gå snabbare och hoppades på att jag skulle komma hem innan det började regna på allvar. Med min otur, som jag alltid haft, började det såklart regna. Spöregna.
Jag suckade och saktade ner farten. Jag var redan blöt, så det skulle inte göra något om jag gick saktare. Jag tog upp telefonen från fickan men stoppade genast ner den för att inte blöta ner skärmen. Jag suckade. Helt plötsligt hör jag att någon tutar bakom mig. Jag hoppade förskräckt till och tittade bakom mig. Där var det en gigantisk stor bil som såg väldigt dyr ut. Jag kunde inte se in i bilen eftersom rutorna var tonade.
Jag hade ingen aning om vem det var, så jag fortsatte gå och försökte att inte låtsas om att någon åkte bakom mig. Jag hörde hur bilen ökade i fart och snart var den bredvid mig. Rutan åkte ner och jag tvingade mig själv till att inte titta dit. Jag hade sett alldeles för många filmer när hemska saker händer mot tjejer med äckliga gamla gubbar i bilar.
- Serena..? hörde jag en röst säga. Jag kände igen den. Jag vred långsamt på huvudet och såg Justin sitta där och le.
- Jaha, det var bara du, sa jag och andades lugnt ut. - Hej, sa jag sen och log lite samtidigt som jag drog undan håret som klibbat sig fast i mitt ansikte.
När jag var klar med det gick jag till rummet och tog fram kläder. Ett par vanliga jeansshorts och ett vittlinne. Inget mer. Jag passade även på att borsta håret, så att det åtminstone skulle se någorlunda normal ut. Jag hade ingen tid på mig att föna håret, så det fick helt enkelt självtorka.
- Ska du ha juice? frågade Claire efter några minuters tystnad vid bordet.
- Nej, det är bra tack, sa jag och fortsatte äta på min macka.
- Varför är du uppe såhär tidigt? frågade hon på.
- Undersökning, svarade jag snabbt.
- Oj, jaha, vill du ha skjtus? frågade hon och log.
- Det skulle vara snällt, sa jag och fortsatte äta.
--------------------------------------------------------------------------------
- Ring när du är klar så kommer jag och hämtar dig! sa Claire när jag gått ur bilen.
- Det är lugnt, jag ka-
- Okej, gå du, hej då! sa hon och åkte iväg. Jag drog långsamt ner handen som vilat på bilens tak och gick sedan in.
- Hej vännen, vad vill du ha hjälp med? sa sjuksköterskan i receptionen.
- Jag ska besöka doktor Williams.
- Jasså, är det du som är Serena? frågade hon och log.
- Yes! sa jag snabbt.
- Du kan sätta dig där och vänta, sa hon och pekade på några stolar.
- Okej, nickade jag glatt och gick till stolarna.
Jag fick vänta i fem minuter innan dr. Williams (som förövrigt var en otroligt snygg doktor) kom ut och bad mig följa med. Han gjorde dom vanliga undersökningarna och frågade som vanligt om hur jag mår, om jag tagit medicinerna och vise vase.
- Allt ser bra ut, sa han efter en halvtimmes undersökning. - Vill du ha en klubba? frågade han sedan och log så att dom perfekta, vita tänderna syntes.
- Är jag barnslig om jag tackar ja? sa jag och skrattade fånigt. När jag insåg hur töntigt det lät slutade jag direkt.
- Absolut inte, jag önskar att jag kunde få det om jag skulle gå till en doktor en i dag, sa han och skrattade.
- Okej... Då tar jag gärna emot en klubba, sa jag och log. - Blå helst! fortsatte jag snabbt.
- Blå? Är det din favorit? sa han och tittade på mig över axeln.
- Absolut!
- Min med, sa han och gav mig klubban.
- Tack, sa jag och la den i fickan.
- Men då var vi färdiga, vi syns om en månad igen då! sa han och klappade mig på axeln.
- Ja, det gör vi. Hej då! sa jag och gick ut ur rummet.
Jag gick snabbt ut ur sjukhuset och när jag kom ut såg jag hur mulet det var. Fan om det ska börja regna... Jag började gå längs trottoaren och ångrade genast att jag inte tog någon jacka eller tröja. Helt plötsligt kände jag något i form av vatten på min nästipp. Fan. Fan fan fan. Jag började gå snabbare och hoppades på att jag skulle komma hem innan det började regna på allvar. Med min otur, som jag alltid haft, började det såklart regna. Spöregna.
Jag suckade och saktade ner farten. Jag var redan blöt, så det skulle inte göra något om jag gick saktare. Jag tog upp telefonen från fickan men stoppade genast ner den för att inte blöta ner skärmen. Jag suckade. Helt plötsligt hör jag att någon tutar bakom mig. Jag hoppade förskräckt till och tittade bakom mig. Där var det en gigantisk stor bil som såg väldigt dyr ut. Jag kunde inte se in i bilen eftersom rutorna var tonade.
Jag hade ingen aning om vem det var, så jag fortsatte gå och försökte att inte låtsas om att någon åkte bakom mig. Jag hörde hur bilen ökade i fart och snart var den bredvid mig. Rutan åkte ner och jag tvingade mig själv till att inte titta dit. Jag hade sett alldeles för många filmer när hemska saker händer mot tjejer med äckliga gamla gubbar i bilar.
- Serena..? hörde jag en röst säga. Jag kände igen den. Jag vred långsamt på huvudet och såg Justin sitta där och le.
- Jaha, det var bara du, sa jag och andades lugnt ut. - Hej, sa jag sen och log lite samtidigt som jag drog undan håret som klibbat sig fast i mitt ansikte.
- Är det regnigt ute? sa Justin och skrattade åt sitt dåliga skämt.
- Nej, det är ju stekade hett! sa jag och tittade på honom. Han flinade lätt mot mig jag och visste att jag gjort bort mig. - Okej, det var ett dumt och tråkigt skämt, sa jag och sen och kände hur jag blev röd om kinderna.
- Nej då! sa Justin. - Vill du ha skjuts hem? frågade han sen snällt.
- Asså jag är dyngsur. Jag kommer blöta ner dina sät-
- Nej då, dom torkar. Hoppa in! sa bestämt.
Jag bet mig i läppen och tittade mig omkring. Helt plötsligt kom en man med en jättestor kamera och knäppte ett kort så att blixten bländade mig.
- Faaaaaaaaaaaaaaaaaaan, sa Justin argt och tittade på mig. - Hoppa in. Nu! sa han snabbt och öppnade passagerar dörren bredvid honom. Jag sprang till andra sidan och hoppade in och stängde dörren.
- Bältet, sa han och tittade stressa på mig. Jag knäppte snabbt fast mig och lutade sedan bak.
Justin körde snabbt ifrån och jag andades djupa andetag.
- Okej, sakta ner sakta ner sakta ner! skrek jag nästan. Han bromsade snabbt och tittade chockat på mig.
- Vad är det? sa han chockat.
- Jag... Jag kan inte, hej då, sa jag och knäppte loss bältet och sprang ut. Paniken steg inom mig. Minnen från kvällen då mamma, pappa och Aaron dog. Hur jag såg dom ligga där och blöda från huvudena. Jag började gråta och slängde mig ner på marken.
Efter några sekunder kände jag några armar runt om mig.
- Vad är det som har hänt? Serena? Berätta, sa Justin lugnt och tröck mig hårdare intill sig.
- J-j-ag k-kan i-i-inte. Jag k-känner inte d-dig, sa jag och grät.
- Shh, det är okej, sa han lugnt. Jag kände mig trygg med honom.
Efter 10 minuter i hans famn reste jag mig sakta upp och hjälpte sedan honom upp.
- Jag måste hem nu... sa jag tyst och tittade sedan in i hans vackra ögon.
- Säkert att du inte vill ha skjuts? Jag kan köra försiktigt om farten gjorde dig rädd, sa han och log sedan.
- Det är lugnt, jag bor bara 5 minuter till fots här i från, sa jag och bet mig i läppen.
- Då tar det bara 2 minuter med bil, kom nu, sa han och sträckte fram handen. Jag tog den tveksamt och gick efter honom till bilen.
Han öppnade snabbt bildörren till mig och jag klev in. Innan jag ens blinkat satt han på sin plats och vred om nyckeln. Motorn startade med ett spinnande och snart rullade vi sakta iväg. Han körde i minst 30km/h och jag började skratta. Han tittade förvånat på mig.
- Du behöver inte köra såhär sakta, sa jag och fortsatte skratta.
- Men hur snabbt vill du att jag ska köra då? sa han och log.
- Ja, inte i 120 i alla fall, sa jag och flinade.
- Går 60 bra? sa han och blinkade med ögat.
- Alldeles utmärkt chauffören, sa jag och log.
- Då säger vi så!
Farten ökade och inom någon minut var min port synlig.
- Du kan stanna här, sa jag när vi var alldeles framför.
- Bor du här? sa han och tittade upp på höghuset.
- Ja, fast jag bodde i en villa förut, i andra delen av stan, sa jag och suckade.
- Varför flyttade ni? sa han och vände huvudet mot mig.
- Lång historia, sa jag och tittade ner.
- Jag har all tid i världen, sa han och lyfte upp mitt ansikte med pekfingret.
- Följ med upp då? sa jag och log lite smått.
- Gärna, sa han och knäppte loss bältet.
Och där kom det! Imorgon kommer ett kapitel på kvällen :)
Svar på kommentar:
Amanda om Perfect - 4 - The new guys:
- Nej, det är ju stekade hett! sa jag och tittade på honom. Han flinade lätt mot mig jag och visste att jag gjort bort mig. - Okej, det var ett dumt och tråkigt skämt, sa jag och sen och kände hur jag blev röd om kinderna.
- Nej då! sa Justin. - Vill du ha skjuts hem? frågade han sen snällt.
- Asså jag är dyngsur. Jag kommer blöta ner dina sät-
- Nej då, dom torkar. Hoppa in! sa bestämt.
Jag bet mig i läppen och tittade mig omkring. Helt plötsligt kom en man med en jättestor kamera och knäppte ett kort så att blixten bländade mig.
- Faaaaaaaaaaaaaaaaaaan, sa Justin argt och tittade på mig. - Hoppa in. Nu! sa han snabbt och öppnade passagerar dörren bredvid honom. Jag sprang till andra sidan och hoppade in och stängde dörren.
- Bältet, sa han och tittade stressa på mig. Jag knäppte snabbt fast mig och lutade sedan bak.
Justin körde snabbt ifrån och jag andades djupa andetag.
- Okej, sakta ner sakta ner sakta ner! skrek jag nästan. Han bromsade snabbt och tittade chockat på mig.
- Vad är det? sa han chockat.
- Jag... Jag kan inte, hej då, sa jag och knäppte loss bältet och sprang ut. Paniken steg inom mig. Minnen från kvällen då mamma, pappa och Aaron dog. Hur jag såg dom ligga där och blöda från huvudena. Jag började gråta och slängde mig ner på marken.
Efter några sekunder kände jag några armar runt om mig.
- Vad är det som har hänt? Serena? Berätta, sa Justin lugnt och tröck mig hårdare intill sig.
- J-j-ag k-kan i-i-inte. Jag k-känner inte d-dig, sa jag och grät.
- Shh, det är okej, sa han lugnt. Jag kände mig trygg med honom.
Efter 10 minuter i hans famn reste jag mig sakta upp och hjälpte sedan honom upp.
- Jag måste hem nu... sa jag tyst och tittade sedan in i hans vackra ögon.
- Säkert att du inte vill ha skjuts? Jag kan köra försiktigt om farten gjorde dig rädd, sa han och log sedan.
- Det är lugnt, jag bor bara 5 minuter till fots här i från, sa jag och bet mig i läppen.
- Då tar det bara 2 minuter med bil, kom nu, sa han och sträckte fram handen. Jag tog den tveksamt och gick efter honom till bilen.
Han öppnade snabbt bildörren till mig och jag klev in. Innan jag ens blinkat satt han på sin plats och vred om nyckeln. Motorn startade med ett spinnande och snart rullade vi sakta iväg. Han körde i minst 30km/h och jag började skratta. Han tittade förvånat på mig.
- Du behöver inte köra såhär sakta, sa jag och fortsatte skratta.
- Men hur snabbt vill du att jag ska köra då? sa han och log.
- Ja, inte i 120 i alla fall, sa jag och flinade.
- Går 60 bra? sa han och blinkade med ögat.
- Alldeles utmärkt chauffören, sa jag och log.
- Då säger vi så!
Farten ökade och inom någon minut var min port synlig.
- Du kan stanna här, sa jag när vi var alldeles framför.
- Bor du här? sa han och tittade upp på höghuset.
- Ja, fast jag bodde i en villa förut, i andra delen av stan, sa jag och suckade.
- Varför flyttade ni? sa han och vände huvudet mot mig.
- Lång historia, sa jag och tittade ner.
- Jag har all tid i världen, sa han och lyfte upp mitt ansikte med pekfingret.
- Följ med upp då? sa jag och log lite smått.
- Gärna, sa han och knäppte loss bältet.
Och där kom det! Imorgon kommer ett kapitel på kvällen :)
Svar på kommentar:
Amanda om Perfect - 4 - The new guys:
Ofta ni också hade skoldatorer? :OJag (vi) bor i en liten by som heter Österfärnebo utanför Gävle :) Men jag (Anna) kommer få dator i gymnasiet också, och då går jag i Sandviken! ;D Det heter typ... 1 till 1 här också, tror jag. :)
Vilken stad bor du i eftersom jag vill veta vilka mer städer som har 1 till 1 projektet (det heter så i min stad iallafall
Perfect - 4 - The new guys
Jag kände hur jag började rysa, men stod ändå kvar. När killarna var ca 10 meter ifrån mig kunde jag se ett ansikte jag kände igen...
- Justin? sa jag och hoppades innerligt att det var han.
- Hej! Selena va? Om jag inte minns helt fel, sa han och log.
- Det är Serena, men nära, skrattade jag.
- Hej! Selena va? Om jag inte minns helt fel, sa han och log.
- Det är Serena, men nära, skrattade jag.
- Just ja! sa han och rodnade.
- Du har hängt med Selena för mycket, sa killen till vänster.
- Visst visst, muttrade Justin.
Det blev en pinsam tystnad och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra eller säga.
- Var det något ni ville eller..? sa jag försiktigt.
- Egentligen inte, men när vi ändå är här, vill du hänga med och fika? sa Justin och log.
- Tyvärr, jag kan inte... suckade jag och log sen lite. - Hej då! sa jag sedan och skyndade mig in i höghuset samtidigt som jag halvsprang upp för trapporna.
När jag äntligen kommit upp på den 5:e våningen slängde jag upp dörren och sprang in i hallen. Jag hörde hur dörren dunkade igen riktigt hårt bakom mig, så jag anade att Claire snart skulle komma och kolla vad som hade hänt. Men det kom aldrig någon Claire. Jag ryckte på axlarna och drog av mig skorna och gick sen in till köket och letade efter mat. Det fanns inget i kylen, så jag satte mig ner på golvet och öppnade frysen. Där fanns det en pizza kvar, så det fick det bli.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
När jag ätit upp ställde jag tallriken i diskmaskinen och gick sen till mitt rum och tog upp datorn. Jag loggade in på facebook, men det hade inte hänt så mycket så jag loggade ut och stängde igen datorn. Det fanns verkligen ingenting att göra. Eftersom att jag bodde i ett nytt område än jag gjorde förut hade jag inga vänner, och dom få jag hade där jag bodde förut har inte hört av sig någon gång sen jag flyttade, så det fanns inte så mycket att göra.
Jag suckade och reste mig upp från sängen och vandrade omkring i rummet. Det var redan städat så det fanns verkligen ingenting att göra. Jag gick tillslut bort till hallen och tog på mig mina skor och stack sen ut.
Jag kände efter i bakfickan av mina jeans och kände att det fanns en sedel där. Efter ett litet glädjerop skuttade jag vidare mot närmaste Starbucks. När jag kom fram till köpcentret öppnades dörrarna och jag gick rakt igenom alla affärer tills jag slutligen kom fram till det lilla, men gulliga, Starbuckset. Det här var mitt favoritställe att vara på. Dom flesta människorna fikade på Tim Horton's eller andra cafér, så det var oftas minre människor här. Då kunde man ta det lugnt och även plugga när man kände för det, men nu är det ju ändå sommarlov.
När jag beställt min Vanilla Latte med chokladsåstopping satte jag mig vid ett ensamt bord och slog upp en tidning som låg på bordet. Det var någon sorts av skvallertidning, för det var massa outfit-bilder från olika galor. Jag fortsatte att läsa och slutligen kom jag fram till en sida som var full med bilder på Justin och Selena. Jag började fnittra lite lätt innan jag började läsa.
När sista stycket på hela sidan var läst hade jag kommit fram till att dom dejtade. Det var tydligt, med tanke på bilderna. Jag la ihop tidningen och tog min kopp och började röra mig bort mot utgången. När jag gick förbi Not Nakd affären hörde jag några killar som skrek och tjoade. Jag himlade med ögonen och fortsatte gå. Efter några steg kände jag en hand på min arm. Jag vände mig om och möttes av ett par bruna, vackra ögon.
- Inte sugen på fika va? sa Justin.
- Eh, asså, jag vi- började jag säga.
- Det är lugnt, sa han och skrattade.
Jag såg att dom två andra killarna hade ställt sig bakom honom, och även en gigantiskt stor mörk man. Jag kollade lite skärrat upp på honom innan jag hörde Justin skratta.
- Det där är Kenny, min livvakt. Och det här är Chaz och Ryan, sa han och pekade på killarna. Jag nickade efterblivet och log lite sen.
- Trevligt att träffas, sa jag och rodnade lite. - Men jag måste gå nu, hej då, sa jag och vände på klacken. Jag kom tillslut fram till dörrarna och när jag kommit ut till friska luften började jag andas lugnare. Även fast jag inte var ett jättestort fan av Justin, var det endå helt otroligt att han PRATAR med mig. Jag log lite för mig själv innan jag fortsatte att gå hem.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
När jag väl var hemma slängde jag mig i soffan i vardagsrummte och slog på tv:n. Dom visade någon film och skatare, så jag fortsatte att titta på det. Jag har alltid velat åka skateboard, men jag har ingen och jag har inte direkt världens bästa balans - eller tålamod. Så jag brukar oftas bara titta på när andra åker.
När filmen var slut reste jag mig upp och tittade på klockan. 9 på kvällen. Jag började bli lite fundersam om var Claire och Liz var, och varför dom lämnat dörren öppen. Jag reste mig upp från soffan och gick till hallen och låste dörren, sen gick jag till badrummet och tog en dusch. En lång och välbehövlig dusch.
När jag var klar trippade jag till sovrummet och drog fram underkläder och en stor estovar tröja, samt ett par mjukis-shorts. När jag var ombytt och klar gick jag till hallen och tog upp telefonen. Efter några sekunder hörde jag det vanliga pipen innan personen man ringt svarat.
- Claire? hörde jag en röst säga.
- Hej! Det är Serena. Var är ni? frågade jag snabbt.
- Åh, hej! Förlåt att jag inte hört av mig! sa hon snabbt, innan hon fortsatte. - Vi är på bio och så har vi varit i lekparken, sa hon sedan.
- Åh, vad... kul, sa jag och kände mig lite ledsen. Jag saknade när mamma brukade ta med mig på bio några gånger i månaden.
- Vi kommer hem snart, gå och lägg dig du, godnatt! sa hon och la på. Jag la sakta ner telefonen till dess hållare, och sen gick jag till mitt rum. Jag tog upp datorn och loggade in på twitter. Jag klickade in mig på Justins profil, och blev chockad över ett tweet han hade skrivit.
Sorry att den kom lite sent, men hoppas ni gillar den! Kommentera också, glöm inte det ;)
Och btw, imorgon ska jag lämna tillbaka min skoldator, eftersom att jag slutar nian. Tydligen ska vi inte få behålla dom (-.-), så det kan bli lite sämre uppdatering eftersom att jag då måste sitta vid vår seda stationära -_-
- Du har hängt med Selena för mycket, sa killen till vänster.
- Visst visst, muttrade Justin.
Det blev en pinsam tystnad och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra eller säga.
- Var det något ni ville eller..? sa jag försiktigt.
- Egentligen inte, men när vi ändå är här, vill du hänga med och fika? sa Justin och log.
- Tyvärr, jag kan inte... suckade jag och log sen lite. - Hej då! sa jag sedan och skyndade mig in i höghuset samtidigt som jag halvsprang upp för trapporna.
När jag äntligen kommit upp på den 5:e våningen slängde jag upp dörren och sprang in i hallen. Jag hörde hur dörren dunkade igen riktigt hårt bakom mig, så jag anade att Claire snart skulle komma och kolla vad som hade hänt. Men det kom aldrig någon Claire. Jag ryckte på axlarna och drog av mig skorna och gick sen in till köket och letade efter mat. Det fanns inget i kylen, så jag satte mig ner på golvet och öppnade frysen. Där fanns det en pizza kvar, så det fick det bli.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
När jag ätit upp ställde jag tallriken i diskmaskinen och gick sen till mitt rum och tog upp datorn. Jag loggade in på facebook, men det hade inte hänt så mycket så jag loggade ut och stängde igen datorn. Det fanns verkligen ingenting att göra. Eftersom att jag bodde i ett nytt område än jag gjorde förut hade jag inga vänner, och dom få jag hade där jag bodde förut har inte hört av sig någon gång sen jag flyttade, så det fanns inte så mycket att göra.
Jag suckade och reste mig upp från sängen och vandrade omkring i rummet. Det var redan städat så det fanns verkligen ingenting att göra. Jag gick tillslut bort till hallen och tog på mig mina skor och stack sen ut.
Jag kände efter i bakfickan av mina jeans och kände att det fanns en sedel där. Efter ett litet glädjerop skuttade jag vidare mot närmaste Starbucks. När jag kom fram till köpcentret öppnades dörrarna och jag gick rakt igenom alla affärer tills jag slutligen kom fram till det lilla, men gulliga, Starbuckset. Det här var mitt favoritställe att vara på. Dom flesta människorna fikade på Tim Horton's eller andra cafér, så det var oftas minre människor här. Då kunde man ta det lugnt och även plugga när man kände för det, men nu är det ju ändå sommarlov.
När jag beställt min Vanilla Latte med chokladsåstopping satte jag mig vid ett ensamt bord och slog upp en tidning som låg på bordet. Det var någon sorts av skvallertidning, för det var massa outfit-bilder från olika galor. Jag fortsatte att läsa och slutligen kom jag fram till en sida som var full med bilder på Justin och Selena. Jag började fnittra lite lätt innan jag började läsa.
När sista stycket på hela sidan var läst hade jag kommit fram till att dom dejtade. Det var tydligt, med tanke på bilderna. Jag la ihop tidningen och tog min kopp och började röra mig bort mot utgången. När jag gick förbi Not Nakd affären hörde jag några killar som skrek och tjoade. Jag himlade med ögonen och fortsatte gå. Efter några steg kände jag en hand på min arm. Jag vände mig om och möttes av ett par bruna, vackra ögon.
- Inte sugen på fika va? sa Justin.
- Eh, asså, jag vi- började jag säga.
- Det är lugnt, sa han och skrattade.
Jag såg att dom två andra killarna hade ställt sig bakom honom, och även en gigantiskt stor mörk man. Jag kollade lite skärrat upp på honom innan jag hörde Justin skratta.
- Det där är Kenny, min livvakt. Och det här är Chaz och Ryan, sa han och pekade på killarna. Jag nickade efterblivet och log lite sen.
- Trevligt att träffas, sa jag och rodnade lite. - Men jag måste gå nu, hej då, sa jag och vände på klacken. Jag kom tillslut fram till dörrarna och när jag kommit ut till friska luften började jag andas lugnare. Även fast jag inte var ett jättestort fan av Justin, var det endå helt otroligt att han PRATAR med mig. Jag log lite för mig själv innan jag fortsatte att gå hem.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
När jag väl var hemma slängde jag mig i soffan i vardagsrummte och slog på tv:n. Dom visade någon film och skatare, så jag fortsatte att titta på det. Jag har alltid velat åka skateboard, men jag har ingen och jag har inte direkt världens bästa balans - eller tålamod. Så jag brukar oftas bara titta på när andra åker.
När filmen var slut reste jag mig upp och tittade på klockan. 9 på kvällen. Jag började bli lite fundersam om var Claire och Liz var, och varför dom lämnat dörren öppen. Jag reste mig upp från soffan och gick till hallen och låste dörren, sen gick jag till badrummet och tog en dusch. En lång och välbehövlig dusch.
När jag var klar trippade jag till sovrummet och drog fram underkläder och en stor estovar tröja, samt ett par mjukis-shorts. När jag var ombytt och klar gick jag till hallen och tog upp telefonen. Efter några sekunder hörde jag det vanliga pipen innan personen man ringt svarat.
- Claire? hörde jag en röst säga.
- Hej! Det är Serena. Var är ni? frågade jag snabbt.
- Åh, hej! Förlåt att jag inte hört av mig! sa hon snabbt, innan hon fortsatte. - Vi är på bio och så har vi varit i lekparken, sa hon sedan.
- Åh, vad... kul, sa jag och kände mig lite ledsen. Jag saknade när mamma brukade ta med mig på bio några gånger i månaden.
- Vi kommer hem snart, gå och lägg dig du, godnatt! sa hon och la på. Jag la sakta ner telefonen till dess hållare, och sen gick jag till mitt rum. Jag tog upp datorn och loggade in på twitter. Jag klickade in mig på Justins profil, och blev chockad över ett tweet han hade skrivit.
Sorry att den kom lite sent, men hoppas ni gillar den! Kommentera också, glöm inte det ;)
Och btw, imorgon ska jag lämna tillbaka min skoldator, eftersom att jag slutar nian. Tydligen ska vi inte få behålla dom (-.-), så det kan bli lite sämre uppdatering eftersom att jag då måste sitta vid vår seda stationära -_-
Perfect - 3 - Hospital visit
- Okej, sa jag och började gå till Liz. - Liz, vi ska hem nu, Claire har gjort mat, sa jag och tittade på henne.
- Okej, sa hon ledset och började gå emot mig. - Hej då, sa hon sen till Jazzy och vinkade.
- Hej då, sa hon glatt och vinkade tillbaka.
- Hej då, det var trevligt att träffas Justin, sa jag och log. Sen gick jag iväg med Liz i släptåg.
"I’m sleeping through the day, I’m trying not to fade, but every single night I’ve just been lying awake, cause I, I can’t get you off my mind.." Ringsignalen ringde. Jag tittade slött på den gamla telefonen och reste mig tillslut upp och svarade.
- Serena?
- Hej, jag ringer från sjukhuset. Du har missat din undersökning idag, hörde jag en röst säga. Jag kände hur blodet frös till is. Hur kunde jag glömma?! Det är jättesvårt att få en tid på den där undersökningen - och jag glömde. Vad skulle jag svara?
- Okej, sa hon ledset och började gå emot mig. - Hej då, sa hon sen till Jazzy och vinkade.
- Hej då, sa hon glatt och vinkade tillbaka.
- Hej då, det var trevligt att träffas Justin, sa jag och log. Sen gick jag iväg med Liz i släptåg.
"I’m sleeping through the day, I’m trying not to fade, but every single night I’ve just been lying awake, cause I, I can’t get you off my mind.." Ringsignalen ringde. Jag tittade slött på den gamla telefonen och reste mig tillslut upp och svarade.
- Serena?
- Hej, jag ringer från sjukhuset. Du har missat din undersökning idag, hörde jag en röst säga. Jag kände hur blodet frös till is. Hur kunde jag glömma?! Det är jättesvårt att få en tid på den där undersökningen - och jag glömde. Vad skulle jag svara?
- Oj... Jag ber så mycket om ursä-
- Det är lugnt. Det finns en ledig tid imorgon klockan 9.30. Kan du komma då? hörde jag rösten säga igen.
- Javisst! Jag är där! sa jag och kände hur min kropp började slappna av.
- Bra, då säger vi så! Hej då! sa rösten, som jag tror var en man med tanke på tonen, och la på.
Jag stoppade ner telefonen i fickan och reste mig upp från sängen. Jag stod och tittade i rummet och bestämde mig efter ett tag att rensa i min garderob. Jag började med jeanslådan. Jag hade hur många byxor som helst som jag aldrig använde.
2 timmar senare hade jag 2 stora kassar fulla med kläder. Jag kavlade nöjt upp armarna samtidigt som jag tog kassarna ut i hallen.
- Det är lugnt. Det finns en ledig tid imorgon klockan 9.30. Kan du komma då? hörde jag rösten säga igen.
- Javisst! Jag är där! sa jag och kände hur min kropp började slappna av.
- Bra, då säger vi så! Hej då! sa rösten, som jag tror var en man med tanke på tonen, och la på.
Jag stoppade ner telefonen i fickan och reste mig upp från sängen. Jag stod och tittade i rummet och bestämde mig efter ett tag att rensa i min garderob. Jag började med jeanslådan. Jag hade hur många byxor som helst som jag aldrig använde.
2 timmar senare hade jag 2 stora kassar fulla med kläder. Jag kavlade nöjt upp armarna samtidigt som jag tog kassarna ut i hallen.
- Serena? hörde jag Claire säga.
- Ah, du skrämde mig! sa jag chockat. - Men ja?
- Hade inte du en undersökning i dag? frågade hon.
- Jo... Jag glömde den. Jag la mig för sent igår så jag sov över, sa jag och log ursäktande.
- Det var ju synd, det är ju svårt att få ti-
- Jag fick en ny tid imorgon klockan 9.30! avbröt jag henne snabbt.
- Jaha, men det var ju bra! sa hon och log nöjt, innan hon vände och gick tillbaka till köket igen. Jag pustade ut snabbt innan jag drog på mig mina converse.
Jag tittade till Liz innan jag ropade snabbt:
- Jag sticker till klädinsamlingen på sjukhuset och ger bort gamla kläder.
- Okej, vad bra! svarade Claire från köket.
Jag tog än en gång tag i kassarna och öppnade dörren med foten. Jag stängde den försiktigt - fortfarande med foten - innan jag med lätta steg flög ner för trapporna. Porten hade jag tur med, gamla mrs. Lara hade precis kommit in och såg mina kassar, så hon öppnade dörren åt mig. Jag sa tack och gav henne ett varmt leende. Hon besvarade leendet innan hon tillslut släppte dörren och började gå upp för trapporna.
Det tog ca 20 minuter innan jag tillslut kom fram till sjukhuset. Jag var precis påväg att öppna dörren med foten (igen) när någon slog upp dörren rakt i ansiktet på mig. Jag föll bakåt och kände smärtan i näsan. Eftersom att jag tappat kassarna var händerna nu fria, så jag kände under näsan och det var något blött där. Blod. Jag drog långsamt bak handen och såg det röda på fingrarna. Illamåendet började genast komma och jag ställde mig upp med någon tröck ner mig på marken igen.
- Förlåt så hemskt mycket! sa en kille. - Ha huvudet bakåt så går det över snabbare, fortsatte han säga. Jag blundade och gjorde som han sa, och efter några minuter kände jag hur det slutade rinna. Jag öppnade långsamt ögonen och såg 3 killar stå och titta på mig.
Jag hoppade förskräckt bakåt och reste mig sedan upp. Jag tog kassarna och gick in till väntrummet. Där stod den container-liknande lådan. Jag la ner kassarna och vände mig sedan om och gick mot receptionen.
- Ursäkta? sa jag tyst mot den stora damen. Hon vände huvudet och log. - Jag har just skänkt kläder, ska man skriva på ett papper då? fortsatte jag, eftersom hon aldrig svarade.
- Javisst! Här, sa hon och gav mig ett papper och en penna. Jag tog pappret och pennan och gick och satte mig vid en stol och skrev på det man skulle.
Jag gick sen tillbaka till receptionen och gav henne pappret.
- Är du medveten om att du har blod under snoken? sa hon sedan och tittade på mig.
- Snoken? sa jag frågande.
- Näsan, sa hon och skrattade lite. Jag flinade lite och sa sedan:
- Jo, det vet jag. Jag ska skölja bort det nu, hej då, sa jag och gick iväg utan att vänta på svar.
När jag väl kommuit ut från toaletten gick jag mot den stora dörren som ledde ut till parken och också trottoaren. Jag öppnade dörren försiktigt och såg killarna stå där. Jag släppte dörren och gick förbi dom.
Jag gick igenom parken mot andra sidan och kom sedan ut på trottoaren som jag skulle gå på, men jag kände mig förföljd. Jag ignorerade det och fortsatte gå, men tillslut blev det så jobbigt att inte veta om det var några efter mig eller inte, så jag vände mig om och såg killarna gå där. Jag kunde inte se deras ansikten eftersom alla hade keps på sig - samtidigt som dom tittade ner.
Jag ryckte på axlarna och fortsatte gå. När jag kom till höghuset där jag bodde i hörde jag hur någon ropade på mig. Jag tittade bak och såg hur mittenkillen vinkade mot mitt håll. Jag tittade runt omkring för att se om det var någon annan i närheten, men det var inte det.
Jag kände hur jag började rysa, men stod ändå kvar. När killarna var ca 10 meter ifrån mig kunde jag se ett ansikte jag kände igen...
Sorry att det inte kom något igår, men jag var borta. Så, vilka är killarna, och vad är det för undersökning?
Tusen tack för alla kommentarer, fortsätt så!
- Ah, du skrämde mig! sa jag chockat. - Men ja?
- Hade inte du en undersökning i dag? frågade hon.
- Jo... Jag glömde den. Jag la mig för sent igår så jag sov över, sa jag och log ursäktande.
- Det var ju synd, det är ju svårt att få ti-
- Jag fick en ny tid imorgon klockan 9.30! avbröt jag henne snabbt.
- Jaha, men det var ju bra! sa hon och log nöjt, innan hon vände och gick tillbaka till köket igen. Jag pustade ut snabbt innan jag drog på mig mina converse.
Jag tittade till Liz innan jag ropade snabbt:
- Jag sticker till klädinsamlingen på sjukhuset och ger bort gamla kläder.
- Okej, vad bra! svarade Claire från köket.
Jag tog än en gång tag i kassarna och öppnade dörren med foten. Jag stängde den försiktigt - fortfarande med foten - innan jag med lätta steg flög ner för trapporna. Porten hade jag tur med, gamla mrs. Lara hade precis kommit in och såg mina kassar, så hon öppnade dörren åt mig. Jag sa tack och gav henne ett varmt leende. Hon besvarade leendet innan hon tillslut släppte dörren och började gå upp för trapporna.
Det tog ca 20 minuter innan jag tillslut kom fram till sjukhuset. Jag var precis påväg att öppna dörren med foten (igen) när någon slog upp dörren rakt i ansiktet på mig. Jag föll bakåt och kände smärtan i näsan. Eftersom att jag tappat kassarna var händerna nu fria, så jag kände under näsan och det var något blött där. Blod. Jag drog långsamt bak handen och såg det röda på fingrarna. Illamåendet började genast komma och jag ställde mig upp med någon tröck ner mig på marken igen.
- Förlåt så hemskt mycket! sa en kille. - Ha huvudet bakåt så går det över snabbare, fortsatte han säga. Jag blundade och gjorde som han sa, och efter några minuter kände jag hur det slutade rinna. Jag öppnade långsamt ögonen och såg 3 killar stå och titta på mig.
Jag hoppade förskräckt bakåt och reste mig sedan upp. Jag tog kassarna och gick in till väntrummet. Där stod den container-liknande lådan. Jag la ner kassarna och vände mig sedan om och gick mot receptionen.
- Ursäkta? sa jag tyst mot den stora damen. Hon vände huvudet och log. - Jag har just skänkt kläder, ska man skriva på ett papper då? fortsatte jag, eftersom hon aldrig svarade.
- Javisst! Här, sa hon och gav mig ett papper och en penna. Jag tog pappret och pennan och gick och satte mig vid en stol och skrev på det man skulle.
Jag gick sen tillbaka till receptionen och gav henne pappret.
- Är du medveten om att du har blod under snoken? sa hon sedan och tittade på mig.
- Snoken? sa jag frågande.
- Näsan, sa hon och skrattade lite. Jag flinade lite och sa sedan:
- Jo, det vet jag. Jag ska skölja bort det nu, hej då, sa jag och gick iväg utan att vänta på svar.
När jag väl kommuit ut från toaletten gick jag mot den stora dörren som ledde ut till parken och också trottoaren. Jag öppnade dörren försiktigt och såg killarna stå där. Jag släppte dörren och gick förbi dom.
Jag gick igenom parken mot andra sidan och kom sedan ut på trottoaren som jag skulle gå på, men jag kände mig förföljd. Jag ignorerade det och fortsatte gå, men tillslut blev det så jobbigt att inte veta om det var några efter mig eller inte, så jag vände mig om och såg killarna gå där. Jag kunde inte se deras ansikten eftersom alla hade keps på sig - samtidigt som dom tittade ner.
Jag ryckte på axlarna och fortsatte gå. När jag kom till höghuset där jag bodde i hörde jag hur någon ropade på mig. Jag tittade bak och såg hur mittenkillen vinkade mot mitt håll. Jag tittade runt omkring för att se om det var någon annan i närheten, men det var inte det.
Jag kände hur jag började rysa, men stod ändå kvar. När killarna var ca 10 meter ifrån mig kunde jag se ett ansikte jag kände igen...
Sorry att det inte kom något igår, men jag var borta. Så, vilka är killarna, och vad är det för undersökning?
Tusen tack för alla kommentarer, fortsätt så!
Perfect - 2 - Meet new people
Jag tittade upp och såg en kille komma springandes.
- Oj, hej! sa han och drog ner sin keps lite.
- Hej, sa jag och log. Han såg ut att vara ganska orolig över något, men det var inget jag gav någon större uppmärksamhet till.
- Vem är den här lilla tjejen då? frågade killen och satte sig ner på huk precis som mig.
- Liz, svarade Liz och log sådär sött igen. Sedan backade hon och ställde sig bakom mig.
- Förlåt, men vi ska nog gå vidare nu, sa jag och reste mig upp. Jag tog Liz i handen och började gå därifrån.
- Oj, hej! sa han och drog ner sin keps lite.
- Hej, sa jag och log. Han såg ut att vara ganska orolig över något, men det var inget jag gav någon större uppmärksamhet till.
- Vem är den här lilla tjejen då? frågade killen och satte sig ner på huk precis som mig.
- Liz, svarade Liz och log sådär sött igen. Sedan backade hon och ställde sig bakom mig.
- Förlåt, men vi ska nog gå vidare nu, sa jag och reste mig upp. Jag tog Liz i handen och började gå därifrån.
(VIKTIGT! Liz är 3 år, inte 6 år. Jag har ändrat.)
- Vänta! hörde jag någon ropa. Jag vände mig om och såg att killen stod kvar på samma plats med tjejen bredvid sig. - Kan inte dom här två leka då? fortsatte han när jag inte svarade. - Jazzy vill det, sa han och log. Jag tittade ner på Liz som tittade på mig.
- Vill du? viskade jag tyst till henne. Hon nickade och jag ryckte på axlarna och gick tillbaka. - Håll er i närheten, sa jag till Liz och log.
- Okej, sa hon glatt och gick fram till tjejen. Hon höll i en docka så jag förmodar att dom skulle leka med den.
Jag log ett hastigt leende till killen innan jag satte mig ner på marken och tog upp min mobiltelefon. Jag skickade ett sms till Claire: Liz hittade en kompis i parken, så vi blir nog kvar lite längre än vad vi tänkt. Jag tröck på skicka och efter någon minut fick jag ett svar: Vad kul att hon hittat en vän! Det gör inget, maten är nog klar när ni kommer hem, annars får ni värma. Jag suckade och la ner telefonen i fickan igen.
- Din mamma? frågade killen som jag nu märkte hade satt sig bredvid mig.
- Fostermamma, sa jag kort och tittade på Liz och Jazzy som lekte.
- Oj... sa han. - Varför bor du hos en fosterfamilj? frågade han efter några sekunders tystnad.
- Min mamma och pappa dog i en bilolycka så vi bor där istället, sa jag utan att titta på honom.
- Oj, jag bekla-
- Det gör inget, avbröt jag honom innan han pratat klart.
Han svarade inget utan nickade bara. Jag började le över tanken att jag för en gångs skull sa som det var. Varje gång någon frågade något om mina föräldrar sa jag att de var bortreste och att jag bodde hos min moster eller något. Allt för att inte verka så svag. Hur kan jag helt plötsligt ha blivit så modig så att jag vågade berätta det för honom?
- Jag är Justin föressten. Justin Bieber, sa han och räckte fram handen. Jag vred på mitt huvud och tittade på honom.
- Kändisen? sa jag förvånat.
- Ja, om det är nu det du tycker, sa han och skrattade lite. Mina mungipor drogs uppåt och jag skrattade lite också.
- Vad heter du då? sa han sen.
- Serena, sa jag och tog tag i hans hand. - Serena Magno, fortsatte jag och log.
- Fint namn, sa han sedan och log. Jag log lätt innan jag reste mig upp för att leta reda på Liz och Jazzy som försvunnit.
- Vart ska du? frågade Justin.
- Leta reda på min syster, sa jag och började gå.
Jag gick en bra bit innan jag såg henne och Jazzy vid en man, där ännu ett litet barn var, fast barnet var betydligt mycket mindre än Jazzy och Liz.
- Åh, dom är vid min pappa, sa någon bakom mig. Jag vände mig om och såg Justin stå där. Tydligen hade han följt efter mig.
- Okej, sa jag och började gå till Liz. - Liz, vi ska hem nu, Claire har gjort mat, sa jag och tittade på henne.
- Okej, sa hon ledset och började gå emot mig. - Hej då, sa hon sen till Jazzy och vinkade.
- Hej då, sa hon glatt och vinkade tillbaka.
- Hej då, det var trevligt att träffas Justin, sa jag och log. Sen gick jag iväg med Liz i släptåg.
Kort och så. Men det kommer gå slött i början, jag vill inte att det ska gå för fort fram ;D Kommentera för mer idag!
- Vill du? viskade jag tyst till henne. Hon nickade och jag ryckte på axlarna och gick tillbaka. - Håll er i närheten, sa jag till Liz och log.
- Okej, sa hon glatt och gick fram till tjejen. Hon höll i en docka så jag förmodar att dom skulle leka med den.
Jag log ett hastigt leende till killen innan jag satte mig ner på marken och tog upp min mobiltelefon. Jag skickade ett sms till Claire: Liz hittade en kompis i parken, så vi blir nog kvar lite längre än vad vi tänkt. Jag tröck på skicka och efter någon minut fick jag ett svar: Vad kul att hon hittat en vän! Det gör inget, maten är nog klar när ni kommer hem, annars får ni värma. Jag suckade och la ner telefonen i fickan igen.
- Din mamma? frågade killen som jag nu märkte hade satt sig bredvid mig.
- Fostermamma, sa jag kort och tittade på Liz och Jazzy som lekte.
- Oj... sa han. - Varför bor du hos en fosterfamilj? frågade han efter några sekunders tystnad.
- Min mamma och pappa dog i en bilolycka så vi bor där istället, sa jag utan att titta på honom.
- Oj, jag bekla-
- Det gör inget, avbröt jag honom innan han pratat klart.
Han svarade inget utan nickade bara. Jag började le över tanken att jag för en gångs skull sa som det var. Varje gång någon frågade något om mina föräldrar sa jag att de var bortreste och att jag bodde hos min moster eller något. Allt för att inte verka så svag. Hur kan jag helt plötsligt ha blivit så modig så att jag vågade berätta det för honom?
- Jag är Justin föressten. Justin Bieber, sa han och räckte fram handen. Jag vred på mitt huvud och tittade på honom.
- Kändisen? sa jag förvånat.
- Ja, om det är nu det du tycker, sa han och skrattade lite. Mina mungipor drogs uppåt och jag skrattade lite också.
- Vad heter du då? sa han sen.
- Serena, sa jag och tog tag i hans hand. - Serena Magno, fortsatte jag och log.
- Fint namn, sa han sedan och log. Jag log lätt innan jag reste mig upp för att leta reda på Liz och Jazzy som försvunnit.
- Vart ska du? frågade Justin.
- Leta reda på min syster, sa jag och började gå.
Jag gick en bra bit innan jag såg henne och Jazzy vid en man, där ännu ett litet barn var, fast barnet var betydligt mycket mindre än Jazzy och Liz.
- Åh, dom är vid min pappa, sa någon bakom mig. Jag vände mig om och såg Justin stå där. Tydligen hade han följt efter mig.
- Okej, sa jag och började gå till Liz. - Liz, vi ska hem nu, Claire har gjort mat, sa jag och tittade på henne.
- Okej, sa hon ledset och började gå emot mig. - Hej då, sa hon sen till Jazzy och vinkade.
- Hej då, sa hon glatt och vinkade tillbaka.
- Hej då, det var trevligt att träffas Justin, sa jag och log. Sen gick jag iväg med Liz i släptåg.
Kort och så. Men det kommer gå slött i början, jag vill inte att det ska gå för fort fram ;D Kommentera för mer idag!
Och svar på kommentar:
Anonym om Perfect - 1 - Bring it on:
Kommer ni fortsätta med Right girl??:D- Det är MATILDA som skriver på Right Girl, och som jag skrev under förra inlägget har hennes hårddisk crashat, och jag vet inte när hon kommer hem för hon är borta idag, men ja, hon kommer fortsätta på den. Varför skulle hon sluta? ;D
Perfect - 1 - Bring it on
Jag är Serena. En 16 år gammal tjej som bor i Toronto hos en fosterfamilj. Anledningen till det är för att mina föräldrar dog i en bilolycka. Det går inte en dag utan att jag tänker på dom. Hur jag tänker på hur allt var den där kvällen, då hela min familj skulle åka hem från mormor och morfar. Hur bilen slirade till så att vi flög runt och sen in i ett träd... Min mamma, pappa och lillebror dog, så nu är det bara jag och min lillasyster Liz kvar. Hon är 6 år och förstår fortfarande inte vad som har hänt. Jag hatar att inse att hon aldrig kommer få träffa mamma och pappa igen. Hur hon dag in och dag ut frågar efter var dom är. Hur förklarar man för en 6 åring att hennes föräldrar är döda?
Det går inte, så ni vet. Hur som helst. Fosterfamiljen jag bor hos är väl... Okej. Jag får hjälpa till väldigt mycket här "hemma". Men jag får vara nöjd, det kunde ha varit värre.
- Serena! hörde jag någon skrika. Jag suckade och la undan pennan på skrivbordet. Alltid detta tjat.
- Ja? ropade jag till svar.
- Skulle du kunna hjälpa mig med tvätten? Det är ett tv-program som börjar nu som jag vill se, hörde jag någon skrika igen. Men nu visste jag åtminstone att det var Claire, min fostermamma.
- Visst, jag kommer, ropade jag tyst tillbaka. Jag reste mig upp från stolen och gick ut till köket.
Jag tog fram ett glas och gick till kylskåpet och tog fram den stora vattenflaskan. Jag gick sedan tillbaka till mitt rum och tog fram min medicin låda. Jag tog fram dom tre pillren jag skulle äta, och stoppade dom sedan i munnen. Grimasen kom automatisk och jag svalde fort ner vattnet för att få bort det mesta av smaken. Jag gick med snabba steg tillbaka till köket och ställde glaset i diskmaskinen.
- Tog du dina tabletter just? hörde jag en röst säga. Jag röck till och vände mig om. Där stod Claire.
- Ja, sa jag och log lite.
- Har du känt dig sämre dom sista dagarna? frågade hon oroligt. Det är lika bra att ljuga.
- Nej då, jag mår bättre! sa jag och hoppades att det lät trovärdigt.
- Säkert? fortsatte hon.
- Ja, sa jag och nickade. Hon gick fram till mig och kramade mig. Vad har hänt med henne? Jag besvarade till slut kramen och hon backade sedan bak.
- Jag tar hand om tvätten. Gå ut med Liz istället. Hon behöver komma ut lite, sa Claire och klappade mig på armen.
Jag blev helt plötsligt väldigt glad, och nickade glatt. Jag sprang till vardagsrummet där Liz satt och ritade samtidigt som hon tittade på tv.
- Liz, ska vi gå till lekparken? sa jag glatt. Hon tittade förvånat upp från ritblocket och nickade ivrigt.
- Ja! sa hon och reste sig upp. Hon sprang till hallen och tog på sig sina rosa sandaler. Jag skrattade lätt och tog på mig mina lila converse. Jag tittade ner på mina kläder och funderade på om jag skulle byta om. Jag hade på mig ett par trasiga jeans och en tröja. Jag kliade mig i håret och ropade sedan på Claire;
- Är det varmt ute?
- Ja, det är det. Faktiskt 24 grader. Det är inte så vanligt vid den här tiden, sa hon.
Jag funderade ett tag till och sprang sedan till mitt rum och tog fram ett par jeansshorts och ett skärp. Jag slängde snabbt av mig jeansen och drog sedan smidigt på mig jeansshortsen - som var lika sköna som jag mindes. Jag fixade till skärpet och gick sedan till spegeln och tittade. Jag log mot mig själv men suckade sedan direkt. Att jag aldrig kan få vara nöjd över hur jag ser ut. Jag ruffsade till håret och gick sedan tillbaka till hallen där Liz stod och väntade.
- Ska vi gå nu? frågade hon och log sitt gulliga leende. Hon var det sötaste ungen jag visste. Hennes mörkbruna hår och ögon matchade till hennes rosa läppar.
- Ja, kom nu! sa jag och tog hennes hand samtidigt som jag öppnade dörren. Vi kom ut till trapphuset och gick lugnt ner till porten.
- Liz, ska vi gå till lekparken? sa jag glatt. Hon tittade förvånat upp från ritblocket och nickade ivrigt.
- Ja! sa hon och reste sig upp. Hon sprang till hallen och tog på sig sina rosa sandaler. Jag skrattade lätt och tog på mig mina lila converse. Jag tittade ner på mina kläder och funderade på om jag skulle byta om. Jag hade på mig ett par trasiga jeans och en tröja. Jag kliade mig i håret och ropade sedan på Claire;
- Är det varmt ute?
- Ja, det är det. Faktiskt 24 grader. Det är inte så vanligt vid den här tiden, sa hon.
Jag funderade ett tag till och sprang sedan till mitt rum och tog fram ett par jeansshorts och ett skärp. Jag slängde snabbt av mig jeansen och drog sedan smidigt på mig jeansshortsen - som var lika sköna som jag mindes. Jag fixade till skärpet och gick sedan till spegeln och tittade. Jag log mot mig själv men suckade sedan direkt. Att jag aldrig kan få vara nöjd över hur jag ser ut. Jag ruffsade till håret och gick sedan tillbaka till hallen där Liz stod och väntade.
- Ska vi gå nu? frågade hon och log sitt gulliga leende. Hon var det sötaste ungen jag visste. Hennes mörkbruna hår och ögon matchade till hennes rosa läppar.
- Ja, kom nu! sa jag och tog hennes hand samtidigt som jag öppnade dörren. Vi kom ut till trapphuset och gick lugnt ner till porten.
När vi väl var ute kände jag hur värmen snabbt letade sig fram och jag blev varm.
- Wow, det var varmt ute, sa jag och fläktade med händerna framför ansiktet. Jag fick inget svar från Liz så jag tittade snabbt ner för att se var hon var - men hon var inte vid min sida. Jag tittade förskräckt upp och kollade runt omkring. Helt plötsligt såg jag henne stå och pratade med en annan liten tjej som såg yngre ut. Jag suckade och sprang snabbt fram till Liz.
- Liz, du får inte gå ifrån sådär! sa jag surt.
- Men jag vill leka med tjejen, sa hon och log sött. Ni vet ett sånt där leende som man inte kan bli arg över?
- Jaså, vem är det då? frågade jag sedan och satte mig ner på huk. - Vad heter du lilla tjejen?
- Jazzy, kom hit! Du får inte sticka såd-
Jag tittade upp och såg en kille komma springandes.
- Oj, hej! sa han och drog ner sin keps lite.
- Hej, sa jag och log. Han såg ut att vara ganska orolig över något, men det var inget jag gav någon större uppmärksamhet till.
- Vem är den här lilla tjejen då? frågade killen och satte sig ner på huk precis som mig.
- Liz, svarade Liz och log sådär sött igen. Sedan backade hon och ställde sig bakom mig.
- Förlåt, men vi ska nog gå vidare nu, sa jag och reste mig upp. Jag tog Liz i handen och började gå därifrån.
Anna is back. Jao. Vad tyckte ni? Btw, Matildas hårddisk har crashat och jag vet inte när hon kan skriva nästa. Det beror på om hon kommer på att dom har en stationär dator eller inte. x)
