Jag är Serena. En 16 år gammal tjej som bor i Toronto hos en fosterfamilj. Anledningen till det är för att mina föräldrar dog i en bilolycka. Det går inte en dag utan att jag tänker på dom. Hur jag tänker på hur allt var den där kvällen, då hela min familj skulle åka hem från mormor och morfar. Hur bilen slirade till så att vi flög runt och sen in i ett träd... Min mamma, pappa och lillebror dog, så nu är det bara jag och min lillasyster Liz kvar. Hon är 6 år och förstår fortfarande inte vad som har hänt. Jag hatar att inse att hon aldrig kommer få träffa mamma och pappa igen. Hur hon dag in och dag ut frågar efter var dom är. Hur förklarar man för en 6 åring att hennes föräldrar är döda?
Det går inte, så ni vet. Hur som helst. Fosterfamiljen jag bor hos är väl... Okej. Jag får hjälpa till väldigt mycket här "hemma". Men jag får vara nöjd, det kunde ha varit värre. 

- Serena! hörde jag någon skrika. Jag suckade och la undan pennan på skrivbordet. Alltid detta tjat.
- Ja? ropade jag till svar.
- Skulle du kunna hjälpa mig med tvätten? Det är ett tv-program som börjar nu som jag vill se, hörde jag någon skrika igen. Men nu visste jag åtminstone att det var Claire, min fostermamma.
- Visst, jag kommer, ropade jag tyst tillbaka. Jag reste mig upp från stolen och gick ut till köket. 

Jag tog fram ett glas och gick till kylskåpet och tog fram den stora vattenflaskan. Jag gick sedan tillbaka till mitt rum och tog fram min medicin låda. Jag tog fram dom tre pillren jag skulle äta, och stoppade dom sedan i munnen. Grimasen kom automatisk och jag svalde fort ner vattnet för att få bort det mesta av smaken. Jag gick med snabba steg tillbaka till köket och ställde glaset i diskmaskinen.

- Tog du dina tabletter just? hörde jag en röst säga. Jag röck till och vände mig om. Där stod Claire.
- Ja, sa jag och log lite. 
- Har du känt dig sämre dom sista dagarna? frågade hon oroligt. Det är lika bra att ljuga.
- Nej då, jag mår bättre! sa jag och hoppades att det lät trovärdigt.
- Säkert? fortsatte hon.  
- Ja, sa jag och nickade. Hon gick fram till mig och kramade mig. Vad har hänt med henne? Jag besvarade till slut kramen och hon backade sedan bak.