Hon hade varigt med i en biloclycka och nästan brutigt alla ben och låg i koma. Jag hade inte vågat följa med Kyle när han hälsade på henne för jag hade en fobi för sjukhus. Jag hatade verkligen att vara där och som tur hade jag aldrig brutigt något eller fått någon allvarlig sjukdom.

- Kyle jag vill inte vara kvar här i två hela månader! Jag vill bort! sa jag och kände tårarna komma.

- Ta det lungt, dom två sista veckorna är ju lugna så.. du klarar det, vi klarar det, sa han i ett försök att lugna mig. Men det där i slutet fick mig allt annat än lugn. Vi klarar det. Jag älskade Kyle men vi visste båda två att vi inte skulle hålla ihop hela livet. Kyle skulle ju börja på Collage i höst. Jag skulle sticka så fort som möjlgt.

 

---

 

Jag sa hejdå till Kyle och gick in till mitt rum igen. Jag böt om till långa, grå jeans med hål i och en svart munkjacka och kollade ut i hallen och resten av rummen. Mamma och pappa var inte där så jag smög ut från hotellet och halv sprang till arenen så jag inte skulle missa något.

När jag kom dit så hade allt redan börjat. Jag kom på ågot sätt in backstage så jag gick mot scenen. Jag kikade ut från ett litet hål så man såg publiken. Det var fullt på alla pltser och jag log stort för mig själv. En biljett kostade omkring 200 kr så det skulle bli mycket pengar till motståndet för djurförskö och plågeri. Jag hörde ett par högklackade komma och jag gled in bland skuggorna utifal det var mamma. Det var det, hon och pappa och någon kille/man med keps och kaki shorts gick till andra sidan scenen och pratade ivrigt om något.

Jag hade ingen annan plats att gå om mamma och pappa innte skulle se mig än åt det håll dom kommugt från. Jag drog upp min huva igen och sprang tyst ditåt. Massa dörrar med olika namn sken förbi men jag sprang till den sista dörren i koridåren. Jag hade varigt här många gånger så jag visste den ledd upp till taket och vånigen över. Jag unvek publikens ingång och gick in där det stog "endast personal". Bara folk jag kände var där så det var lugnt. En kvinna som var omkring 25 kom upp till mig och log stort.

- Din mamma sa att det var du som ordnat allt det här, sa hon och log.

- Jepp, djur betyder mycket för mig 

Justins perspektiv

Konserten slutade och vi gick alla upp en våning för att fixa allt. Eller alla utom jag och dansarna, vi gick och duschade. Det tog kanske tio minuter för mig att bli helt klar. Jag tog på mig ett par slappa mjukisbyxor och en tråkig svart munkjacka. jag gick för att leta redan på mamma, Scooter eller Kenny. Jag hittade ingen så jag gick upp till taket, tror jag. det stog iallafall taket på skylten. 

Det var verkligen taket där uppe. Staket runt hela byggnade så man kunde gå runt utan att råka ramla ner. Jag trodde jag var helt själv men några meter bort i ett av hörnen som var mot alla stadens ljus satt någon, tjej tror jag. Jag såg inte vem det kunde vara men dörren hade varigt ganska högljud så hon visste att någon mer var där.

- Hallå? ropade jag och hon ryckte faktiskt till och reste sig upp. Hon var som en liten svart figur bara för det var så mörkt och ljuset lystet inte upp eftersom hon hade ryggen mot de.

- Ja? sa hon och hennes hår blåste i vinden. Lite klyshe aktigt men jag kunde inte undvika att hon verkade... fin?

 

Jag gick upp till henne och när jag var tillräckligt nära kände jag igen henne.

- Brook? sa jag och höll tillbaka det stora leendet.

- J-Justin? sa hon och såg förvånad ut.

- ja, men... va gör du här uppe? frågade jag henne.

- Inget, undviker mamma och pappa för jag får igentligen inta vara här, du då?

- Undviker folk också på sätt och vis, sa jag helt ärligt. Man blev ganska trött på att vara kändis och altid vara på gång med något.

 

Vi satte oss ner och började prata lite mer.

- Okej, du verkar ju vara helt... normal, sa hon och skrattade

- Tack och du också

- Tack, antar jag även om det inte är sant

- Vad menar du?

- Jag är inte normal, jag... jag bara inte är det, sa hon och log lite snett medan hon såg på stan.

- Inte jag heller precis, sa jag och hon skrattade igen.

- Nej kanske inte, sa hon tyst och jag tog upp en liten lapp ur munkjackans ficka. Jag skrev ner mitt nummer och jag sträckte fram det till henne.

- Mitt nummer, sa jag och hon tog emot det.

- Tack, jag behöver nog prata av mig med folk och än så långe har jag bara min pojkvän att göra det med och han fårstår inte så verst bra, sa hon och blev båda glad och ledsen samtidigt. Jag blev också lite ledsen, hon hade alltså pojkvän.

 

Brooks perspektiv

Jag la ner lappen i fickan och reste mig upp. Justin gjorde lika.

- Jag måste nog försöka komma hem innan mamma och pappa så dom inte fattar jag stack hit, sa jag och gick mot branstegen.

- Är du säker på att den håller? sa Justin oroligt efter mig.

- Ja, jag sitter här uppe efter sklan och allt när jag har mycket att tänka på, sa jag och skrattade.

- Hejdå, vi sms:as väl snart

- Lovar, hej, sa jag och klättrade ner. väl nere log jag tyst för mig själv och sprang hemåt så fort jag kunde.

 

Justins perspektiv

Hon sprang runt arenen och var sen borta. Men hon hade mitt nummer ochjag kunde bara hoppas på att hon skulle ta det där med att höras senare på allvar. Dörren till taket öppnades och Kenny kom ut.

- Där är du ju lille man! ropade han och jag log oskyldigt till han.

- Sorry! sa jag och gick fram till han och han kramade hon mig löst.

- Aja, gjort är gjort, dagst att dra. Turnen fortsätter, sa han och gick ner. Jag stannade till och såg mot stan och sen brandtrappan.

- Hej då Arizona, hej då Brook