The Sun Shines When Your Not Around 1



Brooks perspektiv

Jag öppnade ögonen men stängde dom fort igen. Snälla ge mig tillbaka min dröm! Åh, det går inte. Fuck livet!
Nu tycker ni väl jag är en depp-fall och speciellt för enligt alla andra är mitt liv helt amazing. Yeah right! Jag är sjutton år och helt less på livet. Kul, jätte jätte kul. Jag reste mig från min stora, tre meters breda säng och gick in till mitt - även det - enorma badrum. 

Det var inte belamrat med skönhetsprodukter, bara ett skåp med handukar, några flaskor fortfarande blöta sen min midnatts dusch i går natt i dushen som droppade, hårbosrte och någon snodd och spännen framför den stora, nyligen rengjorda spegeln omringad av glödlampor. Jag såg på mitt trötta ansikte i spegeln och drog ur hårsnodden som jag sovigt i. Mitt ganska så raka, bruna och långa hår stog nästan rakt ut och jag tog upp borsten och kammade det. Jag fyllde handfatet med vatten och tog ett djupt andetag innan jag la ner huvudet i det iskalla vattnet. Jag försökte hålla andan så länge jag kunde, två minuter. Jag gjorde samma sak varje morgon.

Det var lördag, ingen skola som tur var. Jag hatade verkligen skolan fast jag var en av dom bästa i klassen. Ett sista fucking år kvar. Jag ska inte plugga vidare efter. Aldrig! Jag är stenrik, jag behöver inte jobba men jag kommer inte behöva så mycket pengar. Jag är ingen liten snobb som bara brydde sig om killar, pengar, mode och smink. Jag hade inte någon smink alls, jag gick bara runt i mina gammla slitna converse. Jag hade alla färger men använde mest dom svarta. Jag tog upp huvudet ur vattnet igen och flämtade efter luft. Kunde jag bara få stanna där nere någon gång?

Jag gick ut från badrummet och tog på mig en grå, V-Ringad T-Shirt med ett svart Peace märke på, ett par svarta, slitna jeans shorts som det var minnst fem hål i och sprang in till badrummet igen för att ha i ett par nit-örhängen. Nu tänkre väl ni EMO! Men kan jag få se ut som jag vill? Ja, tack. Jag tog på mina, lortiga svarta converse och gick ut från mitt stökiga rum. Mamma och pappa satt utanför deras rum och åt deras lyx frukost. Jag bor på ett hotell, fråga mig inte varför. Jag skulle vara nöjd med ett tält.
Mamma såg på min outfit och skakade på huvudet. Jag stönade högt och såg på henne.

- Vad? Vad är det nu?! sa jag surt och tog en brödbit och hade på amssa smör, allt för att göra mamma arg.
- Kan du inte ha något fint på dig? Vi är en viktigt familj i den här staden.

Åh, den här staden. En liten skit stad i Arizona varst största hus var det här hotelet och arenan vi ägde där någon kändis skulle uppträda om en vecka. Jag brydde mig inte så mycket om det så jag visste inget.

- Men bara lägg av, jag får väl klä mig som jag vill eller hur?!
- Ja men...
- Bra, jag går ut hej!
- Men...

Försent, min iPod var redan på högsta volym och jag hade mina stora svarta hörlurar på som dränkte allt ljud. Jag lyssnade på "The Downtown Fiction - Thanks For Nothing". Bästa "Fuck You" låten om ni frågar mig. 

Solen var uppe som alltid här. Solbrända människor gick runt på stan, vissa hand i hand, vissa ensamma och ledsna. Jag hade inget leende på mina läppar så jag var väl en av dom deppiga. Jag gick in till det enda stället jag gillade i den här stan. Den stora parken med gräsmattorna, de stora ek träden och långa stigar. Plus en liten sjö, men lite är för stort. Mer en pöl.

Jag satte mig ner på en av de många parkbänkarna och drog upp benen till bröstet och såg på alla som gick förbi. Lika så här gick vissa glada och vissa ledsna. En kille fångade min uppmärksamhet, han var en av dom  deppiga. Som mig.

- Hej, sa jag och log lite till honom. Han såg förvånat på mig och log sedan lite till mig, inte osäkert.
- Känner jag dig?
- Antagligen inte för jag känner inte dig
- Så, varför sa du hej?
- Vet inte, varför reagerade du?
- Sant, säger du bara hej till någon random person?
- Nej, men jag kan

Han satte sig ner bredvid mig och gav mig ett större leende. Jag hade åtminstone gjort honom glad.
En gammal tant med en pudel gick förbi och killen viskade fort "säg hej nu då" till mig.

- Hej hej, sa jag och gav tanten ett leende. Hon såg först chockat på mig men sa sedan hej tillbaka och gav mig ett leende. Killen och jag skrattade så fort hon hade gått ur hörhåll.

- Haha! Såg du hennes min!? sa jag och skrattade. Killen bara nickade och torkade bort några tårar lika som jag gjort någon minut sedan.
- Du, jag vet det här kasnke låte lite väl... wow, men skulle du vilja gå på bio ikväll?
- Jag skulle älska det, var bor du?
- Jag tänkte fråga dig det men ok...

Vi pratade i några minuter tills vi båda var tvugna att gå. Jag gick iväg till gallerian för jag kände för att köpa en ny t-shirt. Jag hade bara typ tio stycken och ville ha någon snygg. Jag gick in i min favorit affär, en där dom sålde band grjer som deras skivor, tröjor och saker dom singerat. Jag letade efter något från The Downtown Fiction. Hittade den! En röd t-shirt där det stog "Thanks For Nothing Kiss My Ass" Jag tog den och en annan vit med The Maine's logga på. Ett stort svart "M" med en cirkel runt.


En ny novell! Det är nog mest Matilda som kommer skriva den här, jag kommer fortsätta så mycket som möjligt på The Love Of My Life, men ah, vi hjälps väl åt. ;)
Kommentarer
Postat av: sara

Bra skrivet! Har ju inte hänt så mycket så kan inte riktigt ge en åsikt, men jättebra skrivet!

2011-04-14 @ 19:09:12
Postat av: J

Awesome! :D

2011-04-14 @ 20:15:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0