Right Girl | Part 6 | Party in ATL
- Vad?! sa jag surt och rest mig upp.
- Förlåt för det där med tidningarna och alla
- Du vet vad? Glöm det, glöm mig oxh att jag än finns. För jag vill inte veta av dig okej? sa jag och åkte iväg innan han han stoppa mig igen.
Jess perspektiv
Jag kom hem till maten precis.
Chaz frågade ut mig om var jag varigt och att jag inte bara kunde åka när vi var ensamma hemma. Brian var på någon arbets resa igen. Det var en sak som Chaz var gladast över att ha mig där, han behövde inte bli ensam så ofta. Brian åkte ofta på resor...
Vi orkade inte laga något så vi beställde hem kinamat. Jag fick lära Chaz att äta med pinnarna vilket tog omkring en halvtimme. Efter maten låg vi bara och slappade i soffan med TV:n på. Omkring fem på kvällen ringde Chaz telefonen och jag pausade filmen.
- Har du också döds tråkigt? frågade han efter han lagt på.
- Fixa iordning dig så, deet är fest i en av dom där villorna på stranden,sa han och reste sig upp. Jag reste mig upp och sträckte på ryggen.
- Okej, ses i bilen om fem minuter? frågade jag och Chaz nickade. Jag sprang upp och böt drån mina mjukisbyxor till ett par slitna Jeans, ett vitt linne och en svart T-Shirt med Grå text, The Maine, dom är mitt favorit band så såklart hade jag den. Jag stannade till mig spegeln och hade på lite mascara. Bara så mina ögonfransar syntes. Efterosm det snart är sen-sommar så har dom blivigt bleka.
Jag skuttade ner till Chaz bil där han inte var Jag suckade och satte mig på trottaren. Han kom tillslut och vi åkte ner till stranden. Jag hoppades på något sätt att Lucas skulle vara där. Men huset vi åkte till låg längst bort från Lucas. Det var nu mellan mörkt ute. Vi klev ur bilen och en stor folkmassa stog utan för det stora vita huset med pappmuggar slängda var som helst utanför. Chaz drog med mig in och när vi kom in till huset stank det av alkohol och jag blev plötsligt orolig och önskade jag inte kommigt hit.
Chaz var plötsligt borta och jag kände mig grymt vilse. Det var som alla rörde sig så mycket fortafe än jag och jag blev nästan omkull knuffad där jag stog. Jag knuffades förbi alla tills jag kom fram till en dörr som ledde ut till en pool och strang gången. Jag kunde äntligen andas ordentligt och jag stapplade fram till staketet. Jag vet inte hur länge jag stog där och väntade på att den här kvällen skulle ta slut. Minst en timme iallafall.
En hög och gäll röst inne från huset ropade ut alla till poolen. Jag såg ner på mobilen. En blond, ganska kort tjej iklädd en liten rosa klänning och ett par decimeter höga guld skor med nitar på kom ut och såg rakt av bara plastig och fejk ut.
Hon såg upp och hennes blick fastnade på mig. då kände jag igen henne. Det var ju justins flickvän, hon som hade fått något allvarligt fel när hon såg mig. Och det verkade hon få nu också. Alla verkade se på mig också och om blickar kunde döda, då skulle jag vara en lite rykande askhög. jag kände mig malplaserad och började gå ner mot stranden. jag hatade den där tjejen och ville int evara på samma ställe. Jag hörda klackar komma mot mig oxh jag vände mig för att se henne komma mot mig.
- Vad gör du här!?! skrek hon och ala höll för öronen. Hennes röst var som naglar mot en svarttavla. Motbjudande.
- Ingen fara, jag ska gå för jag vill inte vara på samma ställe som dig, sa ja och höjde mitt enaögonbryn. Jag hösrde några få skratt och viskningar.
- Vänta, su ska föst få något, sa hon och tog upp sitt glas med någon stinkade rosa dricka i.
- Du skulle inte v... började jag men hon hade redan höllt den över mitt huvud och log belåtwt mot mig. Det var dropen, vad är det för fel på den här tjejen. Poolen låg presic bakom henne. oh jag log belåtet tillbaka till henne.
- Låt mig ge något också då, sa jag och motstog att sparka i henne och puttade istället så hårt att hon tappade baansen och föll i. Alla flämtade till och sen skrattade dom.
Hon kom upp över ytan igen. Hela hennes aniskte såg fucked up ut med sminkes rinnade från det. Små fläckar i poolen från smiket bildades och alla skrattade mer. Nu kunde dom se hur hon såg ut på riktigt.
- Varsågod, hoppas det är skönt, sa jag och gick iväg.
Justins perspektiv
Jag gick fram för att hjälpa Clarie upp ur poolen. Hon tog min hand men när hon kom upp bitch-slappade hon mig rakt i ansiktet och började skrika på mig.
- Clarie! skrek jag när jag väl fått nog.
- Vad? sa hon helt plötsligt så sött och snällt.
- Jag är så sjukt trött på hur du behandlar alla, jag är trött på att du slår mig och skriker på mig när det är du som har gjort fel och jag är trött på ditt jävla party-liv! skrek jag rakt i hennes ansikte. Hennes ögon skakade lite när jag tystande.
- Vad menar du? sa hon och jag kunde nästan se tårar komma.
- Det är över, sa jag och gick iväg. Hon sprang efter mig och slängde sig efter mina ben.
- Nej, nej, nje Justin snälla gå inte. Förlåt, jag är så ledsen jag mena aldrig men, jag måste vara så här. Annars glömmer alla mig och jag vill inte det! skrek hon och nu grät hon mycket. Men allt hennes smink var borta och hennes klänning blev förstörd. Men hon brydde sig inte. Hon hade alltid brytt sig mer om det än mig. Men nu offrade hon allt det för att ha mig kvar. Men det var försent, hon hade gått över gränsen att slå mig så där.
- Ledsen Clarie, det är över så glöm mig och hitta någon annan, det har du väl redan gjort eller? sa jag och gick iväg. Jag vet att det sista var lute hårt men hon förtjänade det... tror jag.
Right Girl | Part 5 | Forgive Me?
- Och när man ser dig tänker man nog inte först på att du är ganksa lång igentligen, sa han och skrattade.
- Lång? Jag är 170 bara, sa jag och höjde ena ögonbrynet. - Och vem säger att en annan är lång när man pratar om hur man inte ser ut att vara?! sa jag och förstog inte riktigt själv vad jag sagt.
- Okej, du ser inte ut att... känna Justin Bieber! sa han och skrattade.
- V...va? Hur, va? stammade jag fram och bara gapade.
- Jag är inte blind, det är överallt på internet och alla tidningar, sa han och såg mot huset. - Så... är ni liksom ihop eller?
- Nej gud, jag är inte typen som typ är ute eftr alla kändisar, jag tror jag bara crushar på äldre band-killar som jag aldrig kommer ha en chans med, inte Bieber typer... ew, jag såg upp mot han och kom på att han påminde lite om honom. Samma hår stil, ohh. Hoppas han inte tänkte på det sättet.
- Åh, okej jag bara undrade liksom, sa han och vi kom fram till deras stentrappa upp till huset. Vi gick sakta upp utan några ord.
Justins perspektiv
Hela gårdagen hade varigt helt hyper. Alla hade frågat ut mig om Jess. Kan man inte få lite privatliv eller? Aldrig så klart. Jag suckade och klev upp igen från sängen som så många andra gånger. Klockan var två och jag var förtfarande ensam hemma. Det var lördag så mamma skulle komma hem iorgon kväll. Min mobil ringde och jag plockade upp uatn att kolla vem det var. Claries höga, gälla röst skrek ut ur högtalaren. Jag ryckte till och tappade mobilen ner på golvet.
- Justin va fan gör du?! skrek hon men slutade sen.
- Sorry, jag tappa mobilen, sa jag trött och Clarie började gå på om någon fest. Jag lyssnade inte så noga.
- Jusitn, kommer du ikväll då?! sa hon plötsligt och jag flög upp.
- Va, ja var är det igen?
- Hos mig, sa hon hårt och irriterat.
- Kommer, hejdå
- JA! Älskar dig gull gubben, sa hon och jag skratatde lågt åt vad hon sagt. Gull-gubben? Verkligen?!
Jess perspektiv
Jag sa hejdå och började åka hemmåt. Det skulle ta ganska lång tid för det var uppförsbacke. Efter halvvägen så åkte jag förbi några ganska stora villor. Dom var inte lika enorma som Lucas men stora, alla två våningar med grindar och murar. Jag svängde runt hörnet och såg i någon sekund en kille som jag så klart körde rakt in i. Jag ramlade av och slog i armen och huvet i murväggen av tegel.
- Aj som i helv! började jag men killen avbröt mig.
- Oj, gud fölåt förlåt förlåt. Och tips svär inte för alla här är hur kristna och typ avskyr allt med svordommar och sånt, sa han och jag öppnade ögoen utan att svära. Det var Justin. han sträckte fram handen men jag ignorerade den och reste mig upp själv. Jag såg bort från honom och hoppade upp på long-boraden och började åka. Men Justins hand tog tag i min och drog mig av long-boarden. Han fångade upp mig i sista sekunden så jag inte ramlade ner på marken.
- Vänta lite Jess, sa han och jag kunde se an tvinade sig själv att inte le.
- Vad?! sa jag surt och rest mig upp.
- Förlåt för det där med tidningarna och alla
- Du vet vad? Glöm det, glöm mig och att jag än finns. För jag vill inte veta av dig okej? sa jag och åkte iväg innan han han stoppa mig igen.
Taaaaaaaaaaaaaaaankar.
Right Girl | Part 4 | Fame
- Tror det, jag sa åt någon reporter att dra åt helvetet tror jag, sa jag och Chaz började skratta.
- Tror jag?
- Ja, jag är inte säker för jag var så jävla förbannad, sa jag och vi skrattade båda.
"Bieber in fight!"
Så löd nästan alla rubriker på alla tidningar när jag vakande nästa dag. Jag orkde inte gå ut och göra något så jag satt kvar inne och bara kollade på film och slappade. Omkring tre eller så knackade det på dörren, jag suckade och gick och öppnade. Chaz och Ryan stog utanför och klev rakt in.
- Så chick-fight hu? sa Ryan och hånlog.
- Lägg av, Clarie har verkligen blivigt galen nu, sa jag och gnuggade bort den kliande känslan i ögonen.
- Nu! Lägg av, hon har alltid varigt galen bara hon inte har visat det för dig! sa båda Chaz och Ryan. Chaz mobil började ringa och han gick iväg en stund.
Jag och Ryan satte oss i soffan och jag kunde få ur det Cha zoch Ryan sagt. Hade hon alltid varigt så? hur kunde jag missa det isåfall?!
- Måste dra, sa Chaz och gav oss peace tecknet.
- Öh, okej varför och sen när började du göra... peace grejer? Du är för mycket med hon Jess! sa Ryan och knuffade till mig löst i sidan.
- Gör jag inte, och... Jess och pappa behövde hjälp, sa han och gick mot dörren.
- Din pappa jobbar! sa jag.
- Jaja, det var Jess men hon har problem pågrund av dig Justin! Dra inte in henne i din lilla värld okej?
- Vad är det med mig?! sa jag chockar och båda Ryan och Chaz kollade på mig med höjda ögonbryn.
- Lägg av, Justin du vet varför! Innan du blev känd var Jasmine snäll, nu är hon en bitch och låt oss inte börja med alla dina ex. Jess ska inte bli en av dom okej? sa Chaz och såg allvarligt på mig.
- Lovar... sa jag men krossade fingrana bakom ryggen.
Jag kunde ju inte lova något som inte jag styrde eller hur?
Jess perspketiv
Jag sängde dörren fort efter Chaz kommigt. Paparrazis var överallt i Atlanta nu och särsklit utanför vårt hus. Imorse när jag gått ut för att hämta posten hade dom typ överfalligt mig med bilder och frågor. Jag hade bara täckt mitt ansikte och gått in igen. Men jag hade hört alla rykten och frågor.
Är du Biebers nya flickvän?
Vad har hänt med hans gamla?
Hur känner du honom eller hans nuvarande flickvän? Eller är dom över och du är nya?
Det var helt galet, alla var som äckliga flugor så jag hade ringt till Chaz. Han visst iallafall lite om det hela.
- Chaz, kan inte du få bort dom!? nästan skrek jag och såg en kamera i fönsteret. Jag drog ner trä persiennerna och pekade fingret när den blixtrade som galet. Det skulle dom väl gilla? Biebers flickvän är inte som andra... blö!
*En Dag Efter*
Under natten hade dom äntligen gått så jag kunde gå ut!
Jag tog på mig ett par korta, slitna jeans shorts, ett svart tight linne och ett vitt over-size linne över. Jag hade ochså upp håret i en vanilg, slarvig knut.
jag tog min iPod som satt på laddning, min kamera och lite pengar så jag kunde köpa någon frukost. Jag hade tänkt gå ner till stranden. Men när jag såg chaz longboard baea stå där så sprang jag upp till hon om och frågade om jag kunde låna den. Han hade precis vaknat så han svarade nog ja till vad som jag än hade frågat.
Jag hoppade ner för trappan och tog long-boraden och åkte ner till stranden. jag hade lärt mig att skejta flera år sedan, nät jag var tio kanske? Jo, tio tror jag. jag åkte förbi massa folk och när det blev för mycket fick jag hoppa av och gå med brädan under armen. jag hörde och kände magen kurra så jag slank in på Starbucks och kollade om vad jag skulle beställa. Jag tog en macka med paprika, ost, och sallad på och eftersom jag aldrig testat kaffe en latte. Dom verkade lite "mildare". Jag satte mig i ett lugnt hör och åt min frukost. Som alltid åt jag så klart upp maten före drickan och luktade misstänksamt på den. Den luktade startkt av kaffe och jag började få lite ånger över jag beställt den efterosm jag kunde köpt en fanta i affären mittemot. Just när jag var påväg att resa mig öppnades dörren och Lucas klev in i affären i samma T-Shirt som på flyget tre dagar sen. Våra blickar möttes och ett enormt leende spreds på båda våra ansikten. han klev ur kön och lämnade tjejen bakom honom glatt överaskad.
- Hej! sa vi båda och kramades snabbt. Ingen av oss var så hemskt mycket för kramar.
- Åh, du skulle kanske gå, sa han och rodnade lite när han såg att jag hade plockat ihop mina grejer.
- Ärligt kan jag stanna nu när du kom, sa jag och han log stort.
- Du behöver inte stanna, jag skulle bara fixa en latte... sa han och pekade med tummen över axeln mot disken.
- Åh, du kan ta min jag har inte druckigt för den luktade inte gott
- Så då ska jag bli sjuk eller? sa han och skrattade.
- Nej det är säkert inget fel på den jag gilar bara inte kaffe, sa jag och räckte fram den till honom. Han tog den och höjde ena ögonbrynet.
- Du gillar inte kaffe och sitter inne på ett Starbucks?
- Humor, ja vet! sa jag och jag gick fram till soptunnan och slängde plasten som mackan varigt invirad i.
Vi bestämmde oss för att Lucas kunde ge mig en rund tur i Atlanta. Eftersom han bott här hela hans liv.
Jag åkte på min long-board vilket gjorde att jag alltid kom lite längre fram. Så jag hoppade av och gick med den istället. Vi kom hur som helst fram till stranden efter en timme. Atlanta var en grymt stor stad kan man säga. Med det är Paris också men det är en annan sak där. Där är allt ihop tryckt och här är allt så... stort och utspritt.
Jag tog upp min kamera och knäppte runt lite medan vi gick längs den långa stranden. vi kom fram till några villor vid strand kanten.
- Det är där jag och mamma bor, sa Lucas och pekade på en av de största som låg lite på en kulle och hade en stor trädgård med båda fontän och pool.
- Lägg av, det är ju enormt! sa jag och gapade.
- Vill du se mer? sa han och jag bara nickade stummt. Han skrattade och han tröck upp grinden.
- Är ni inte oroliga över tjuvar? sa jag och stirrade runt i den stora trädgården.
- Nej, vi har säkerhetskameror plus här omkring så är polisen alltid nära, sa han och satte händerna i fickorna på de slitna jeansen.
Han såg inte ut som ett rikemans barn, han såg ut som vilken 17-årig kille som helst.
- Vad är det? frågade han när han såg jag granskade han och hans gångstil.
- Va? Nej inget, jag bara tänkte på att om man ser dig ser du inte ut att bo på ett sånt här ställe, sa jag och kände kinderna hetta. Hade jag just sagt det där?
Han skrattade och såg på mig.
- Och när man ser dig tänker man nog inte först på att du är gnaksa lång igentligen, sa han och skrattade.
- Lång? Jag är 170 bara, sa jag och höjde ena ögonbrynet. - Och vem såger att en annan är lång när man pratar om hur man inte ser ut att vara?! sa jag och förstog inte riktigt själv vad jag sagt.
- Okej, du ser inte ut att... känna Justin Bieber! sa han och skrattade.
Right Girl | Part 3 | I Don't Like Your Girlfriend
- Vad gör du?! sa båda och jag hörde steg i trappan iegn.
- Jag skulle träffa Clarie klockan tolv i gallerian! sa jag ich sprang mot dörren.
- Men Justin! Du var ju med oss, lämna inte osss bara för din galna, svartsjuke flickvän tvingar dig! ropade Ryan efter mig.
- Käften! ropade jag tillbaka och sprang så fort jag kunde till gallerian. Jag hade inte hunnigt äta något heller. Fick fixa något i gallerian.
Jess perspektiv
- Vad skriker ni om? frågade jag bara och gick tillbaka upp.
Justins perspketiv
- Aj! sa jag och hon log.
- Du ska lära dig att komma i tid! skrek hon och gick iväg. Bara för att komma tillbaka fem minuter efter för att kyssa mig och tydligen förlåta mig.
Vi gick runt i alla affärer som hon gillade och tvingade typ mig att köpa ett halsband till henne som jag skulle ge i hennes födelsedags present. Hon fyller i januari och det är augusti nu.
Efter ett tag till så bestämmde jag mig för att gå och köpa glass till oss. Kön var som tom förutom en person före mig. Jag ställde mig bakom den. När tjejen vände sig om blev jag hlt paff. Det var Jess, Chaz kusin.
- Åh hej! sa hon glatt och log stort.
- Hej, sa jag och log tillbaka. Hon klev åt sidan och jag klev fram och beställde.
Jess hade börjat gå men jag ropde efter henne.
- Vänta lite! ropade jag och hon stannade. Jag fick min och sprang/gick fram till henne.
- Hej, sa jag igen och kände mig som en total idiot, jag hade ju redan sagt hej.
- Hej igen, hungrig? sa hon och pekade mot glassarna.
- Åh dom är till mig och min... just då kom Clarie upp till mig, kollde mellan mig och Jess och bara gapade.
- Vem är det! nästan skrek hon och jag såg hur Jess ryckte till och var nära att tappa glassen.
- Chaz kusin, sa jag och hoppades hon ksulle ta det lungt den här gången. - Jess, Claire. Claire, Jess, sa jag snabbt och andades ut. Men så klart...
- Håll dig bara borta från Justin din lilla bitch, sa hon och tog glassen och typ tröck upp den på Jess linne och log sen. Jess bara gapade.
- Hur gammal är du? Fem?! skrek hon och tog min ena glass och körde in den i ansiktet på Claire som blev helt galen.
Jag bara stog där chockad så jag plötsligt hörde kamera blixtrar och vände mig om. en hel hög med paparrazis med stora kameror fyrade av en per sekund. Jag tog tag i Claries hand och drog iväg henne. Lämnade Jess ensam...
Jess perspektiv
- Ursäkta men vad hände mer exeakt just? sa han ivrigt och väntade på ett svar.
- Det blir väl en bättre story om ni kommer på något själv så stick och brin din jävla idiot! sa jag och gick hem.
Jag var inte på humör för något annat än att skrika av mig just nu så jag sprang fort hem och slängde av mig "glass.kläderna" och hoppade in i duschen. Jag tror jag stog där i en timme innan någon knackade på dörren.
- Jess? sa Chaz från andra sidan dörren.
- Gå! ropade jag och han suckade.
- Justin ringde, vad hände?
- Fråga hans psyk flickvän det, sa jag och stängde av duschen och tog på mig kläderna som jag lagt fram på toaletten.
- Vågar inte, hon kommer vrida huvuet av mig, sa han och skrattade lite. Jag hade igång platttången och torkade håret lite fort.
- Varför är justin med henne? Du kan komma in föresten, sa jag och Chaz öppnade sakta dörren. när hna såg mig med... ja kläder på mig gick han lungt in. Badrummet var stort och ljust och helt inrett i vitt kakel. Chaz satte sig på badkars kanten och såg på medans jag fixade håret.
- Varför plattar du det? sa Chaz efter ett tags tystnad.
- Annars blir det galet, sa jag och drog ur sladden ur vägguttaget och la ner platttången i en av lådorna. Jag hade sen upp håret i en slarvig knut mitt på huvudet och gick ut ur badrummet. Chaz följde efter och jag slängde mig på sängen.
- Det kommer stå om allt det där imorrn i tidningarna va? sa Chaz oc satte sig på sängen.
- Tror det, jag sa åt någon reporter att dra åt helvetet tror jag, sa jag och Chaz började skratta.
- Tror jag?
- Ja, jag är inte säker för jag var så jävla förbannad, sa jag och vi skrattade båda.
Right Girl | Part 2 | Justin and Ryan
- Ingen aning, vad tycker du? frågade jag honom.
- Du, fråga inte mig för då blir du inte nöjd, sa han och skrattade. Jag gick runt lite och öppnade sen fönstret.
- Jag har alltid velat ha citat målat på väggarna... sa jag och pekade mot den största väggen där jag täbkt ha sängen. Mamma hade gett mig pengar som jag kunde handla möbler till.
- Affären har fortfarande öppet om du vill gå och handla, sa Chaz och jag sken upp.
- Skulle vara kul med en säng, men blir det inte tungt?
- Äh, kom så går vi! sa han och vi sprang ner mot stan.
Vi gick runt inne i möbel affären i minst tio minuter innan vi hittat något. Men vi hittade en iallafall som vi betalade för och sen fick hjälp med den ut ur butiken.
Det hade gått fem minuter att komma till affären men det tog över en timme att komma hem igen. uppförsbacke och en stor säng ihop gick inte så bra, speciellt inte när det var Chaz och jag som gjorde det. Men tillslut så kom vi fram och efter mycket slit fick vi in den på rummet. Båda Chaz och jag låg halvt döda på golvet när Brian kom in med några gamla bord, stola och annat som jag kunde ha.
- Tack så mycket! sa jag och tog glatt emot grejerna. Den bästa var en två meter hög anslagstavla. Jag har ingen aning om hur Brian eller Chaz kunde ha hittat den men den har perfekt. Jag älskade att teckna och fota så den skulle snabbt bli full.
Omkring midnatt hade jag och Chaz nästan blivigt helt klara i rummet. det enda som saknades var en av väggara som skulle målas svart och sen ett stort vit målat citat. Jag skulle också fixa tavlor och annat smått men jag var hur nöjd som helst.
- Aja, jag är helt död så ses imorrn, sa Chaz och gick ut.
- Go natt, sa jag och stängde dörren om honom. Vi hade hittat en hängare som vi satt upp på dörren också så där hängde lite jackor och sjalar.
Jag snurrade några varv i rummet och la mig sen på sängen som var bäddad i turkosa lakan och täcken. Jag böt snabbt om till sov kläder och sjönk ner mellan de svala lakanen.
Justins perspketiv
Jag sprang förbi Ryans hus och knackade som en galning på hans sovrumms fönster tills han vaknade. Han var inte så glad över väckningen men tillslut vart han klar och vi gick till Chaz hus.
Chaz pappa Brian öppnade dörren och vi gick vant in till köket där Chaz så klart skulle sitta och äta fruost med TV:n på. Men Chaz hade inte TV:n på och han var inte ensam. En mörkhårig, smal... söt tjej med stora bruna ögon satt bredvid honom i en stor, grå tröja och ett par röda mjukisbyxor med New York City i svart text längs sidan på benet. Hon och Chaz skratatde åt något som dom... ja jag vet inte vad dom skratatde åt efterosm jag just kom.
Hon reste sig upp när hon såg oss, snälla var inte ett crazy fan.
- Oj, um jag går upp till mig, sa hon och Chaz vinkade nå kontigt hejdå. Vänta, upp till mig? Vem var det där?
- Chaz, veeem var det? frågade Ryan innan jag hann.
- Min kusin, sa Chaz.
- Har du en kusin? Som är tjej!? sa Ryan totalt chockad.
- Men ja, Justin har ju en lilla syster, inget wierd eller?
- Nej men... började ja men ångrade mig fort
- Men vadå?
Ryan och jag tänkte nog samma sak. Hon var snygg. Men det var Chaz kusin, vi kunde ju inte säga det... eller?
- Är de grym fel att säga hon var het? sa Ryan helt plötsligt och chaz blev helt galen och nästan flög på Ryan.
- Ryan om du rör henne så! hotade Chaz och båda Ryan och jag backade några steg.
- Sorry, sorry okej jag ska inte dra upp det igen men.. wow!
- Ryan! skrek Chaz igen
- Förlåt! ropade Ryan tillbaka och gömde sig bakom mig.
Plötsligt kom hon ner igen och kollade konstigt på oss.
- Vad skriker ni om? Skrämer fan livet ur mig, sa hon och gick sen upp igen.
- Sorry Jess. Jess, Jess, det var... fint. Justin, det är Chaz kusin! Lägg av och nöj dig med dom andra. Oj, dom andra... som Clarie.
- Shit! skrek jag helt plötsligt. Chaz och Ryan blev asrädda och stirrade på mig.
- Vad gör du?! sa båda och jag hörde steg i trappan iegn.
- Jag skulle träffa Clarie klockan tolv i gallerian! sa jag ich sprang mot dörren.
- Men Justin! Du var ju med oss, lämna inte osss bara för din galna, svartsjuke flickvän tvingar dig! ropade Ryan efter mig.
- Käften! ropade jag tillbaka och sprang så fort jag kunde till gallerian. Jag hade inte hunnigt äta något heller. Fick fixa något i gallerian.
Svar på kommentar.
Right Girl | Part 1 | Goodbye Paris, Hello Atlanta
- Men mamma! Inte Atlanta, varför kan jag inte stanna här med dig? sa jag och gjorde mitt bästa "puppy-face".
- Nej, du åker hem till Amerika igen och inga men, förstått? sa mamma och jag såg ledset och surt ner i golvet.
- Ja... mumlade jag och gick in till mitt rum.
Jag hade igång iTunes och lyssnade på Owl City. Adam Young är lite av min idol...
Efter kanske en halvtimme kom mamma upp och knackade på den vit-målade dörren.
- Hej älskling, är du redo?
- En minut bara, ska fixa en grej bara, sa jag och mamma gick ut. Jag satte mig på sängen och såg mig om i det ganska så ljusa rummet här i Paris. Ända sen pappa hade flyttat bort från oss hade vi bott här. Men nu hade mamma fått ett nytt jobb och skulle resa hela tiden. Jag var för ung enligt henne att leva själv så länge.
Amerika igen... Jag skulle bo hos min kusin och morbror i Atlanta. Dom hade fyttat dit från Kanada omkring två år sedan. Dom hade glatt sagt ja till att jag skule bo där. Våra familjer stog varran nära eftersom båda hade ensamma föreldrar. Jag och min kusin var lika gamla och skulle gå i samma klass. Äntligen sista året i High School. Det skulle antagligen vara hur jobbigt som helst eftersom det blir helt nytt i ett helt nytt land tillochmed.
Jag tog mina två väskor och gick ner för den knarrande trappan. Mamma satt och väntade bredvid dörren på en lika gammal stol som hela den här lägenheten.
- Redo, sa jag och mamma rest sig och öppnade dörren. Vi ingen bil så vi fick gå till flygplatsen. Mamma tog en av väskorna och vi gick i tystnad till flygplatsen. men när vi väl kom fram så började båda gråta lite och kramade om varandra.
- Jag måste gå nu, sa jag och plockade upp flygbiljetten ur väskan som jag skulle ha på flyget. Jag kollade tiden för kanske sjunde gång idag. 20:30, den hade såklart inte ändrats sen jag sista kollat.
- Jag kommer sakna dig älskling, sa mama och kramade om mig igen.
- Samma här, men måste gå nu, hejdå! sa jag och plockade upp väskorna och gick iväg baklänges vinkade.
Jag gick igenom alla kontroller utan att bli stoppad eftersom jag tänkt efter och inte haft något med metall på mig. Det var inte så mycket folk idag vilket var skönt frö jag är inte så pratsam av mig. Det var inte pappa heller...
Fyget skulle åka om en halvtimme så jag satte mig i sofforna som alltid finns på flygplatser och hade igång min iPod Touch. Taylor swift fick vara min vän under flyget. Och många fler, det skulle ta tio timmar att flyga över till ATL. Jag slöt mina ögon och lät You Belong With Me strömma ut ur hörurana. Jag är en sån musik nörd jag inte nöjde mig med dom som man får till iPoden så jag hade köpt ett par stora lurar. Lila med Peace märken på sidorna. Jag gillade dom mest för jag är en hippie och det kan ingen neka. Inte dom som känner mig i alla fall.
Soffan skön ner lite och jag öppnade ögonen igen. En kille med mellan långt, brun blont hår satt bredvid mig med lika stora hörlurar som jag, fast hans var gråa och inte lila som mina.
Han vände sig om och såg att jag studerade honom.
- Hej, sa han och jag pausade muciken så jag skulle höra vad han sa. Jag tog även av mig hörlurarna så dom hängde på halsen.
- Ska du till Atlanta? frågade han och log svagt.
- Jepp, du?
- Ja, jag har varigt på semester här hela sommaren.
- Ensam? frågade jag. Han såg ut att vara i samma ålder som mig, kanske äldre.
- Nej min pappa bor här, sa han och skrattade.
- Har du också varit på semester eller...? sa han och väntade på mitt svar. Jag svalde svagt och såg ner och upp igen.
- Jag ska flytta tillbaka till Amerika, jag och mamma har bott här i tre år nu så det kommer nog bli... intresant, sa jag och skrattade.
- Har du bott här i hela tre år, lycko dig! Jag blev helt tagen av stan under första dagen, sa han och log igen.
- Paris gör det med dig, tro mig, jag vet! sa jag och vi skrattade båda.
Vi pratade tills dörrana öppnades och vi blev båda lika överaskade och glada när vi såg vi satt nästan bredvid varanda. Eftersom det var så gryt lite folk på planet kunde vi sitta bredvid varandra. Vi böt nummer och lärde känna varan lite bättre. Tillexempel att hans namn var Lucas och att vi båda var 17. Han gick tyver i en annan skola än mig men i samma del av stan. Tur det tänkte jag för jag var inte säker på om jag skulle skaffa vänner.
Efter sju timmar på planet var det redan en ny dag och vi hade patat så mycket så ingen av oss kunde sova. Men nu låg vi båda utslagna i stolarna och snarkade och pratade i sömnen. Jag pratade och han snarkade. Inte så kul for resten i samma del på flyget. Jag tror jag sa repliker från Titanic som 'Jack, I will never forget you' och sånt. Det måste ha varit kul för dom som hörde.
När det var tio minuter tills vi skulle landa så väckte flygvärdinnorna så vi satte oss rätt upp och skrattade lite åt våra "vackra" frisyrer. Jag la ner min kamera, iPd och annat i väskan. Jag och Lucas hade fått tråkigt när klockan var kanske fem så vi hade sprungit runt på planet och knäppt helt galna kort. Det hade varigt hur kul som helst eftersom alla andra på planet sov. Vi böt också Twitter, Facebook och Tumblr adresser. Jag lovade att bliderna skulle komma upp någon gång.
Nere i Atlanta så gick vi tillsammans ut med väskorna och jag såg chaz och min morbror Brian stå vid deras bli. Jag kramde Lucas och sa hejdå. Han hade sett sin storebror som skulle hämta honom också så det var dags att säga hejdå.
- Oh, vem var det då Jess? sa Chaz retfullt när vi släppt varandra från kramen.
- En kille, duh. Jag träffa han på flyget och vi blev vänner, sa jag och krmade om morbror Brian också.
- Vänner, yeah right. Hångla ni eller? sa han och flinade.
- Chaz, jag vet att du bara är avundsjuk, sa jag och skrattade. Vi hoppade in i bilen och körde hem till The Somer's house. Jag hade igång min iPod igen och log för jag hade fortfarande Taylor Swift på. jag hade pratar med Lucas hela flygresan så hade inte behövt iPoden. Jag böt till The Ready Set för det kändes bara konstigt att lyssna på Love story när jag tänkte på Lucas.
Bara skit okej....
Tar bort inläggen som handla om Pain Never Leaves så den har liksom aldrig funnits ;)
The Sun Shines When Your Not Around 6
Hon hade varigt med i en biloclycka och nästan brutigt alla ben och låg i koma. Jag hade inte vågat följa med Kyle när han hälsade på henne för jag hade en fobi för sjukhus. Jag hatade verkligen att vara där och som tur hade jag aldrig brutigt något eller fått någon allvarlig sjukdom.
- Kyle jag vill inte vara kvar här i två hela månader! Jag vill bort! sa jag och kände tårarna komma.
- Ta det lungt, dom två sista veckorna är ju lugna så.. du klarar det, vi klarar det, sa han i ett försök att lugna mig. Men det där i slutet fick mig allt annat än lugn. Vi klarar det. Jag älskade Kyle men vi visste båda två att vi inte skulle hålla ihop hela livet. Kyle skulle ju börja på Collage i höst. Jag skulle sticka så fort som möjlgt.
Jag sa hejdå till Kyle och gick in till mitt rum igen. Jag böt om till långa, grå jeans med hål i och en svart munkjacka och kollade ut i hallen och resten av rummen. Mamma och pappa var inte där så jag smög ut från hotellet och halv sprang till arenen så jag inte skulle missa något.
När jag kom dit så hade allt redan börjat. Jag kom på ågot sätt in backstage så jag gick mot scenen. Jag kikade ut från ett litet hål så man såg publiken. Det var fullt på alla pltser och jag log stort för mig själv. En biljett kostade omkring 200 kr så det skulle bli mycket pengar till motståndet för djurförskö och plågeri. Jag hörde ett par högklackade komma och jag gled in bland skuggorna utifal det var mamma. Det var det, hon och pappa och någon kille/man med keps och kaki shorts gick till andra sidan scenen och pratade ivrigt om något.
Jag hade ingen annan plats att gå om mamma och pappa innte skulle se mig än åt det håll dom kommugt från. Jag drog upp min huva igen och sprang tyst ditåt. Massa dörrar med olika namn sken förbi men jag sprang till den sista dörren i koridåren. Jag hade varigt här många gånger så jag visste den ledd upp till taket och vånigen över. Jag unvek publikens ingång och gick in där det stog "endast personal". Bara folk jag kände var där så det var lugnt. En kvinna som var omkring 25 kom upp till mig och log stort.
- Din mamma sa att det var du som ordnat allt det här, sa hon och log.
- Jepp, djur betyder mycket för mig
Justins perspektiv
Konserten slutade och vi gick alla upp en våning för att fixa allt. Eller alla utom jag och dansarna, vi gick och duschade. Det tog kanske tio minuter för mig att bli helt klar. Jag tog på mig ett par slappa mjukisbyxor och en tråkig svart munkjacka. jag gick för att leta redan på mamma, Scooter eller Kenny. Jag hittade ingen så jag gick upp till taket, tror jag. det stog iallafall taket på skylten.
Det var verkligen taket där uppe. Staket runt hela byggnade så man kunde gå runt utan att råka ramla ner. Jag trodde jag var helt själv men några meter bort i ett av hörnen som var mot alla stadens ljus satt någon, tjej tror jag. Jag såg inte vem det kunde vara men dörren hade varigt ganska högljud så hon visste att någon mer var där.
- Hallå? ropade jag och hon ryckte faktiskt till och reste sig upp. Hon var som en liten svart figur bara för det var så mörkt och ljuset lystet inte upp eftersom hon hade ryggen mot de.
- Ja? sa hon och hennes hår blåste i vinden. Lite klyshe aktigt men jag kunde inte undvika att hon verkade... fin?
Jag gick upp till henne och när jag var tillräckligt nära kände jag igen henne.
- Brook? sa jag och höll tillbaka det stora leendet.
- J-Justin? sa hon och såg förvånad ut.
- ja, men... va gör du här uppe? frågade jag henne.
- Inget, undviker mamma och pappa för jag får igentligen inta vara här, du då?
- Undviker folk också på sätt och vis, sa jag helt ärligt. Man blev ganska trött på att vara kändis och altid vara på gång med något.
Vi satte oss ner och började prata lite mer.
- Okej, du verkar ju vara helt... normal, sa hon och skrattade
- Tack och du också
- Tack, antar jag även om det inte är sant
- Vad menar du?
- Jag är inte normal, jag... jag bara inte är det, sa hon och log lite snett medan hon såg på stan.
- Inte jag heller precis, sa jag och hon skrattade igen.
- Nej kanske inte, sa hon tyst och jag tog upp en liten lapp ur munkjackans ficka. Jag skrev ner mitt nummer och jag sträckte fram det till henne.
- Mitt nummer, sa jag och hon tog emot det.
- Tack, jag behöver nog prata av mig med folk och än så långe har jag bara min pojkvän att göra det med och han fårstår inte så verst bra, sa hon och blev båda glad och ledsen samtidigt. Jag blev också lite ledsen, hon hade alltså pojkvän.
Brooks perspektiv
Jag la ner lappen i fickan och reste mig upp. Justin gjorde lika.
- Jag måste nog försöka komma hem innan mamma och pappa så dom inte fattar jag stack hit, sa jag och gick mot branstegen.
- Är du säker på att den håller? sa Justin oroligt efter mig.
- Ja, jag sitter här uppe efter sklan och allt när jag har mycket att tänka på, sa jag och skrattade.
- Hejdå, vi sms:as väl snart
- Lovar, hej, sa jag och klättrade ner. väl nere log jag tyst för mig själv och sprang hemåt så fort jag kunde.
Justins perspektiv
Hon sprang runt arenen och var sen borta. Men hon hade mitt nummer ochjag kunde bara hoppas på att hon skulle ta det där med att höras senare på allvar. Dörren till taket öppnades och Kenny kom ut.
- Där är du ju lille man! ropade han och jag log oskyldigt till han.
- Sorry! sa jag och gick fram till han och han kramade hon mig löst.
- Aja, gjort är gjort, dagst att dra. Turnen fortsätter, sa han och gick ner. Jag stannade till och såg mot stan och sen brandtrappan.
- Hej då Arizona, hej då Brook
The Sun Shines When Your Not Around 5
- Vänta! Ropade han och sprang efter mig, jag stannade vid hissarna och han stannade bredvid mig.
- Justin, sa han och log igen. Jag såg på honom och sen tillbaka på de gyllene hissdörrarna.
- Brook, sa jag tyst och något brakade till bakom oss. Vi såg båda mot ingången och såg massa fans, fotografer och vakterna komma in i lobbyn. Fansen skrek som dom blev jagad av en mördare och fotograferna knäppte så mycket kort vi blev helt blinda. Hissarna öppnades och Justin sprang in. Jag ville inte vara i samma hiss som han men jag hade inget val när jag gick in med Justins hand om min arm för han drog in mig samtidig som jag gick.
Justins perspektiv:
Jag suckade och bakkade huvudet i hissväggen. Tjejen, Brook tror jag, skulle alla tro vara min flickvän nu.
- Varför kunde du inte bara gå? sa jag och såg på henne. Hon stog på andra sidan hissen och kollade bort från mig.
Hon svarade inte så jag sa det igen.
- Hallå, hör du mig? Varför gick du inte in?
- För jag blev stoppad idiot! nästan skrek hon och såg bort igen.
- Förlåt... sa jag tyst och hon verkade mjukna lite.
- Förlåt mig också, jag skulle inte ha skrikigt så, du gjorde inget fel, sa hon och jag såg bort men såg henne fortfarande i ögonvrån. Jag bodde näst högts upp, dom som ägde hotellet bodde tydligen på hela över vånigen.
- Vilken våning? frågade jag henne för jag märkte att hon inte tryckt in något.
Hade jag just träffat den Jusitn Bieber?
Han verkade inte vara en sån... snobb som alla fick honom att se ut. Han verkade mer jordnära än jag trott, och han hade inte slutat kolla på mig efter han gick ur hissen. Jag kom upp til våran våning och gick ur hissen. Mamma och pappa satt vid TV:n och båda vände sig mot mig, pappa såg orolig ut och mamma bara som vanligt arg.
- Vad? sa jag, lite för stöddigt kanske för dom såg redan arga ut.
- Vad gjorde du med den där? frågade hon mig och pekade mot TV:n, det var något nyhetsprogram och jag tyckte jag kände igen platsen. Det tog ett tag att fatta att det var utanför hotellet. JAg gapade och stirrade på TV:n. Plötsligt kom en bild på jag och Justin upp, då han hade dragit in mig till hotellet.
- Men, jag har... började jag men mamma avbröt mig.
- Du kommer inte med till konserten! ropade mamma. Jag tvärstannade.
- VA?! skrek jag tillbaka. - Varför?
- Du ger oss bara dåliga rykten, varför kunde du inte vara mer som din storasyster?
- För jag vill inte vara någon som blir styrd tills man hamnar på Rehab! skrek jag tillbaka och sprang till mitt rum.
Jag slängde mig på sägnen och tog upp min mobil. Jag ringde till den enda som jag kunde prata med nu.
- Kyle? sa jag och höll tillbaka gråten.
- Brook? Vad är det? frågade han oroat. Jag gick ut på balkongen så inte mamma skulle höra. Balkongen var vänd mot hela stan eftersom cantrum här var i kanten av stan. Parken hade fullt med ljus på vissa ställen men det finaste var alla ljus på de andra ställerna. Som torget, den stora fontänen där alla satt samlade och såg ut att ha ur mycsigt osm helst. Så satt jag här ute på min balkong och pratade med min pojkvän som var nästan urfatting och bodde med sin mamma som var inne på sjukhuset.
Hon hade varigt med i en biloclycka och nästan brutigt alla ben och låg i koma. Jag hade inte vågat följa med Kyle när han hälsade på henne för jag hade en fobi för sjukhus. Jag hatade verkligen att vara där och som tur hade jag aldrig brutigt något eller fått någon allvarlig sjukdom.
- Kyle jag vill inte vara kvar här i två hela månader! Jag vill bort! sa jag och kände tårarna komma.
- Ta det lungt, dom två sista veckorna är ju lugna så.. du klarar det, vi klarar det, sa han i ett försök att lugna mig. Men det där i slutet fick mig allt annat än lugn. Vi klarar det. Jag älskade Kyle men vi visste båda två att vi inte skulle hålla ihop hela livet. Kyle skulle ju börja på Collage i höst. Jag skulle sticka så fort som möjlgt.
Jag blir så störd på allt just nu! Jag vet itne varför hela inlägget blir i mitten. Men har iallafall skrivigt nu så, here you go!
Svar på kommentar
wtf ??? e det här nr fyra ? HUH? vaa hände med trean ? :O vem e kyle ??? fattar ingenting ? :O
den finns liksom ute redan, den är under Annas "Svar på kommentar"
