- Vänta! Ropade han och sprang efter mig, jag stannade vid hissarna och han stannade bredvid mig.

- Justin, sa han och log igen. Jag såg på honom och sen tillbaka på de gyllene hissdörrarna.

- Brook, sa jag tyst och något brakade till bakom oss. Vi såg båda mot ingången och såg massa fans, fotografer och vakterna komma in i lobbyn. Fansen skrek som dom blev jagad av en mördare och fotograferna knäppte så mycket kort vi blev helt blinda. Hissarna öppnades och Justin sprang in. Jag ville inte vara i samma hiss som han men jag hade inget val när jag gick in med Justins hand om min arm för han drog in mig samtidig som jag gick.

Justins perspektiv:

Jag suckade och bakkade huvudet i hissväggen. Tjejen, Brook tror jag, skulle alla tro vara min flickvän nu.

- Varför kunde du inte bara gå? sa jag och såg på henne. Hon stog på andra sidan hissen och kollade bort från mig.

Hon svarade inte så jag sa det igen.

- Hallå, hör du mig? Varför gick du inte in?

- För jag blev stoppad idiot! nästan skrek hon och såg bort igen.

- Förlåt... sa jag tyst och hon verkade mjukna lite.

- Förlåt mig också, jag skulle inte ha skrikigt så, du gjorde inget fel, sa hon och jag såg bort men såg henne fortfarande i ögonvrån. Jag bodde näst högts upp, dom som ägde hotellet bodde tydligen på hela över vånigen.

- Vilken våning? frågade jag henne för jag märkte att hon inte tryckt in något.

Hade jag just träffat den Jusitn Bieber?

Han verkade inte vara en sån... snobb som alla fick honom att se ut. Han verkade mer jordnära än jag trott, och han hade inte slutat kolla på mig efter han gick ur hissen. Jag kom upp til våran våning och gick ur hissen. Mamma och pappa satt vid TV:n och båda vände sig mot mig, pappa såg orolig ut och mamma bara som vanligt arg.

- Vad? sa jag, lite för stöddigt kanske för dom såg redan arga ut.

- Vad gjorde du med den där? frågade hon mig och pekade mot TV:n, det var något nyhetsprogram och jag tyckte jag kände igen platsen. Det tog ett tag att fatta att det var utanför hotellet. JAg gapade och stirrade på TV:n. Plötsligt kom en bild på jag och Justin upp, då han hade dragit in mig till hotellet.

- Men, jag har... började jag men mamma avbröt mig.

- Du kommer inte med till konserten! ropade mamma. Jag tvärstannade.

- VA?! skrek jag tillbaka. - Varför?

- Du ger oss bara dåliga rykten, varför kunde du inte vara mer som din storasyster?

- För jag vill inte vara någon som blir styrd tills man hamnar på Rehab! skrek jag tillbaka och sprang till mitt rum.

Jag slängde mig på sägnen och tog upp min mobil. Jag ringde till den enda som jag kunde prata med nu.

- Kyle? sa jag och höll tillbaka gråten.

- Brook? Vad är det? frågade han oroat. Jag gick ut på balkongen så inte mamma skulle höra. Balkongen var vänd mot hela stan eftersom cantrum här var i kanten av stan. Parken hade fullt med ljus på vissa ställen men det finaste var alla ljus på de andra ställerna. Som torget, den stora fontänen där alla satt samlade och såg ut att ha ur mycsigt osm helst. Så satt jag här ute på min balkong och pratade med min pojkvän som var nästan urfatting och bodde med sin mamma som var inne på sjukhuset.

Hon hade varigt med i en biloclycka och nästan brutigt alla ben och låg i koma. Jag hade inte vågat följa med Kyle när han hälsade på henne för jag hade en fobi för sjukhus. Jag hatade verkligen att vara där och som tur hade jag aldrig brutigt något eller fått någon allvarlig sjukdom.

- Kyle jag vill inte vara kvar här i två hela månader! Jag vill bort! sa jag och kände tårarna komma.

- Ta det lungt, dom två sista veckorna är ju lugna så.. du klarar det, vi klarar det, sa han i ett försök att lugna mig. Men det där i slutet fick mig allt annat än lugn. Vi klarar det. Jag älskade Kyle men vi visste båda två att vi inte skulle hålla ihop hela livet. Kyle skulle ju börja på Collage i höst. Jag skulle sticka så fort som möjlgt.