Meddelande
Vi tänker ta en paus i skrivandet och så. Jag (Anna) har börjat gymnasiet och Matilda har börjar nian, så vi vill liksom satsa på skolan. Men nu vet ni i alla fall det, så ni vet varför vi inte uppdaterar.
WMYB | Chapter 2 |
- Vadå, i sånt här mörkrum? sa han lite efter. Hannah nickade och ställde sig bredvid honom och tittade på bilderna som föreställde 4 stycken 12 åriga barn med lortiga kläder. Dom hade den dagen varit ute i regnet hela dagen och haft lerkrig, medan dom andra barnen säkert suttit inne och tittat på tv. Justin kände alltid att han var ett vanligt barn varenda gång han umgicks med Chaz, Ryan och Hannah.
Sorry att ni fick vänta, men mitt internet dampar -_-
Ett svagt ljud hördes så att både Justin och Hannah hoppade till. Hannah förstod till slut att det var hennes telefon som vibrerat, så hon gick till sängen och började leta efter telefonen bland hennes två täcken.
- Pojkvännen, aka. våran bääääästis? sa Justin och flinade. Hon gjorde en min mot honom (bilden, ehehe) och suckade. Hannah tittade ner på skärmen och såg att det faktiskt var från Chaz.
- Hur kund.. Äh, det var inget, sa hon och öppnade meddelandet.
Kommer du till Ryan eller? :) ♥ Hannah började le och Justin kände sig genast avundsjuk. Han vet att han borde vara glad över att både Chaz och Hannah var lyckliga, men han kunde inte. Han hade fortfarande tankarna inne på hur han skulle ta med Hannah till massa länder i världen, eftersom hon var den personen som älskade att resa och se nya platser. Han tvingade bort tankarna och började istället tänka på att han ska få umgås med sina allra bästa vänner i hela världen i hela 2 veckor.
- Kommer du då? hörde han en röst säga. Han vände upp huvudet och såg Hannah stå och le. - Vi måste dra nu, sa hon och skrattade.
- Är Chaz och Ryan uppe redan nu? sa Justin och tittade förvånat på henne.
- Ja, dom skulle på en fotboll match och om inte du kommit och väckt mig hade jag sluppit den, sa hon och suckade samtidigt som hon log.
- Jaha, men kom då! sa han glatt och började gå ut från hennes rum och ned för trappan för att ta på sig jacka och skor. Hannah kom skrattandes efter, men istället för att gå till hallen svängde hon in till köket för att plocka på sig ett äpple.
- Är du glad över att han är hemma? sa hennes mamma och log.
- Ja, svarade hon och gav hennes mamma ett bländande leende. - Jag har saknat honom så mycket, fortsatte hon och bet sig i läppen. Det var inte meningen att Justin skulle höra det, men han kunde inte låta bli att smyg lyssna. Hon hade verkligen saknat honom. Han började le och blev alldeles varm i kroppen. Han backade snabbt undan då han hörde hur fotsteg började röra sig mot hallen.
Ut kom Hannah med ett leende, samtidigt som hon gick mot skorna och jackorna. Ett par svarta låga converse och en tjocktröja fick hon på sig på mindre än en minut, och sedan gick dom två på väg mot Ryans hus.
- Hur länge har ni varit tillsammans egentligen? hörde hon Justin säga.
- 2 månader på tisdag, sa hon och tittade på honom.
- Trevligt, sa han och tvingade fram ett leende.
- Du är hans bästa vän, inklusive min, så gör inget dumt, för då blir det inget roligt för dig, sa Hannah och försökte låta seriös då hon sa dom sista orden på meningen. Justin började skratta och Hannah kunde inte längre hålla sig.
Där gick dom och skrattade mitt i gatan.
- Justin? hörde dom sedan en killröst säga. Båda tystnade och tittade upp för att möta en glad Ryan.
- Du skulle ju komma hem i övermorgon?! sa han glatt och sprang mot Justin för att krama honom snabbt. - Vilken överraskning! sa han igen och log. Han vände sig sedan till Hannah och sa ett snabbt hej och kramade henne också - lite längre.
- Ska vi dra då eller? sa Hannah som började bli uttråkad.
- Ah visst, ska bara hämta Chazzi, sa Ryan och började springa mot sitt hus. Justin svalde hårt och tittade på Hannah som stod och log mot huset. Hon hade inte träffat Chaz på snart 3 dagar, så hon längtade efter att få krama honom.
- Vadå, är Justin här? hörde dom Chaz säga långt borta.
- Jaaa! sa en fortfarande glad Ryan. Justin och Hannah hörde steg som närmades och rätt som det var kom Chaz fram och kramade Justin hårt.
- Tja buddie! Jag har saknat dig! sa han och log. Han släppte taget och tittade på honom ett tag.
- Jag har saknat dig med Chaz, jag har saknat er alla! sa Justin och log mot oss. Chaz vände sig snabbt om och gick mot Hannah med ett leende.
- Hey babe, viskade han i hennes öra samtidigt som dom kramades. Chaz backade undan och gav Hannah en varm och vänlig kyss. Hannah började fnittra och tog sina armar om hans nacke.
- Dom håller på så där hela tiden, sa Ryan och tittade åt Justins håll. - Det är bara att vänja sig.
Justin nickade långsamt samtidigt som han kände hur det stack till i hjärtat. Han log ett hastigt leende innan han tittade bort.
- Ska vi gå då? sa han och kollade på Ryan och Chaz, som fortfarande stod och höll om Hannah.
- Gå ni, vi kommer snart, sa Hannah och skrattade samtidigt som Chaz kittlade henne.
Justin och Ryan gjorde som dom blivit tillsagda - dom började gå.
- Dude... började Ryan innan han tystnade igen. - Har du fortfarande känslor för Hannah? fortsatte han långsamt.
Justin suckade. Han visste att den här frågan skulle komma, och att han var tvungen att tala sanning.
- Tyvärr, var hans enda svar.
- Sorry man, det måste vara hårt, sa Ryan och tog sin hand på Justins axel.
- Det är bara att inse läget, hon älskar honom och han älskar henne, men inte på kompis sättet.
- Justin, Chaz är verkligen lycklig nu, snälla gör inget... Bieber-aktigt, sa Ryan och skrattade. Justin började flina och slog till honom lätt på armen.
- Ta det lugnt, jag ska inte göra något, sa Justin klart och tydligt. - Än, fortsatte han sen, men endast han själv kunde höra ordet.
- DU SKA DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ.
Ryan och Justin vände sig om och såg Chaz komma springades med Hannah på axeln.
- Släpp ner mig Chaz! sa Hannah och försökte vara seriös. - Jag visar hela mitt ass! sa hon och skrattade.
- Jag tror vi alla njuter av utsikten, sa Chaz och fortsatte springa.
- Men du kommer ramla Chaz, sa Hannah förtvivlat. Chaz saktade ner och gick tillslut i samma takt som Justin och Ryan. - Tack, lite bättre i alla fall, kan du släppa ner mig nu? fortsatte Hannah helt normalt som om det var något hon gjorde varje dag.
- Okej då, sa Chaz och börja luta sig bakåt.
- NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ, SKÄRP DIG, OKEJ, JAG LIGGER KVAR, JAG KOMMER DÖ OM DU SLÄPPER, skrek Hannah ut och kollade förtvivlat mot marken.
- Jag skojade bara, sa Chaz och ställde tillslut ner henne på marken med fötterna först. - Men lite roligt var det, sa han och flinade.
- Idiot, sa Hannah och suckade. Hon började sedan le och kysste honom varmt. Gah, hon älskade känslan. Hans läppar var så mjuka och alldeles... alldeles underbara.
Hon började tänka på deras första kyss. Hemma hos Ryan i källaren där dom hade xbox-lan. Dom hade druckit och var lite halv fulla när Chaz plötsligt kysste Hannah. Ryan var uppe för att hämta lite cola, så dom var alldeles ensamma. Chaz hade mest blivit förvånad över att hon ens besvarat kyssen. Efter det hade det varit med varandra lite själva, och sen tillslut blivit tillsammans. Hon ångrar det inte en enda gång, för Chaz är hennes alldeles egna gullegris. (AHAHAHAHHA, förlåt xD).
- Äeöh, eh, va?! sa hon snabbt.
- Vad tänker du på?
Hon tittade åt vänster och såg Justin stå och titta konstigt på henne. Hon började skratta åt hans ansiktsuttryck och slog honom lätt på armen.
- Det vill du gärna veta va? sa hon och skrattade. - Kom nu, först den till fotbollsplanen är bäst! skrek hon ut och började springa allt hon kunde.
- Vad tänker du på?
Hon tittade åt vänster och såg Justin stå och titta konstigt på henne. Hon började skratta åt hans ansiktsuttryck och slog honom lätt på armen.
- Det vill du gärna veta va? sa hon och skrattade. - Kom nu, först den till fotbollsplanen är bäst! skrek hon ut och började springa allt hon kunde.
Sorry att ni fick vänta, men mitt internet dampar -_-
What makes you beautiful | Chapter 1 | Pilot
- Hannah! Vakna nu då, jag är hemma!
Hannah öppnade sakta ögonen och kisade för att kunna se gestalten som stod framför henne. Han hade mörka ögon och kortkl...
- JUSTIN!?
Hon satte mig sprikrakt upp i sängen och slängde sig runt halsen på honom. Som hon hade saknat honom. Hans röst, skratt och... hela honom.
- Du skulle ju komma först i övermorgon? sa hon glatt samtidigt som hon släppte taget om honom.
- Ändrade planer, Scooter lät mig åka hem redan idag, sa han glatt och log åt tanken att han äntligen lyckats överraska henne.
- Det var helt ärligt härliga nyheter! sa Hannah, som verkligen var överraskad, och slängde sig ännu en gång runt halsen på
honom. - Har du pratat med Ryan och Chaz än?
- Nej, jag tänkte jag skulle hälsa på dig först, eftersom du inte haft möjlighet att hälsa på mig, sa han och log.
- Åh, gulligt av dig. Men jag ska vara med dom idag, så du kan ju hänga på? sa hon glatt samtidigt som hon reste sig från sängen. - Vem släppte in
dig egentligen?
- Din mamma, vem annars? sa Justin samtidigt som han skrattade.
- Tja, hon har ju skaffat en ny, sa hon och ryckte på axlarna.
- Va? Skämtar du? frågade Justin förvånat. - Har Mary Hastings, efter 4 år, hittat en annan man?
- Sluta låta så dramatisk, skrattade hon fram. - Dom har varit tillsammans i snart ett halvår.
- Varför har du inte sagt något då? sa han förtvivlat. Justin var verkligen förvånad. De brukade alltid berätta allting för varandra.
Hon stannade upp i klädletandet och tänkte en stund. Varför hade hon inte hört av sig till honom? Hon ville inte störa... Den ursäkten hade han hört
ett antal gånger, men den var oftas sann. Eller så var det för att hon inte ville prata med honom och totalt göra bort sig genom att säga något
angående henne och Chaz, som säkert skulle såra honom och göra så att han gjorde mindre bra ifrån sig.
Tanken av att berätta för honom om hennes förhållande med Chaz kändes... plågsam. Hon visste att Justin en gång varit kär i henne, men...
han måste väl ha släppt den känslan? Hon ruskade på huvudet och återgick till samtalet.
- Jag ville inte störa dig i ditt arbete, sa hon och ryckte på axlarna.
- Varför tog det sådan tid att berätta det? sa han intresserat.
- Justin... jag vet inte om Chaz har berättat det men...
- Jag vet att ni är tillsammans, avbröt han henne. Hon tittade upp och in i hans ögon. Dom tittade plågsamt tillbaka. Han led verkligen över det här.
- Wow, många positiva tankar där, sa hon och tittade ner i golvet. - Förlåt Justin... Jag vet vad du känner, eller, ja, kände för mig, men jag...
Du vet hur jag kä-
- Det är lugnt Hannah, sa han med sin trygga, vänliga röst. - Jag ser på dig att du är kär, du behöver inte bry dig om vad jag känner.
- Ja, för det där får ju mig inte alls att verka hemsk, sa hon och släppte ner bh:n på golvet. Justin tittade intresserat ner på golvet och såg på
färgen. Lila. Han började le och tittade sedan upp.
- Förlåt, det var inte meningen att låta så... dramatisk, sa han ursäktande.
- Det är väl okej, sa hon samtidigt som hon vände sig om med ansiktet in mot väggen.
Justin tittade nyfiket hur hon tog av sig sin stora t-shirt som hon hade sovit i. Hon hade minst 5 stycken, alla med samma tryck - I ♥ NY på.
Han hade köpt en tröja till henne varenda gång han hade varit i New York. Samt ett par converse i samma färg som passade tröjans färg.
Han log åt alla minnen, lika roliga, då tampert kämpat för att betala sakerna, men då han glatt sagt nej och sagt att det var en gåva. Hotet, från
Hannahs sida, hade varit ett enkelt: "då tänker jag inte använda sakerna tills jag får betala". Men en enkel axelryckning hade han enkels svarat
att det var hennes fel, och inte hans, och att det var hon som förlorade på det.
Han tittade upp igen och såg hur Hannah stod och tittade på honom, i endast sovshorts och bh:n. Han hade svårt att släppa blicken ifrån henne,
men tvingade sig till att tittade upp.
- Vad ler du åt? sa hon vänligt och gick och satte sig i sängen mitt emot honom.
- Nej, inget, sa han och log, samtidigt som han bet sig i läppen. Hannah nickade långsamt samtidigt som hon höjde handen till hans hår.
- Känns det konstigt att inte kunna... ruska på huvudet eller hur jag ska säga? sa hon och skrattade. Hennes skratt var som musik för Justins öron.
Han blev lugn av det, och kände genast att det inte stod rätt till. Hannah och han hörde ihop, det hade varit hans tanke enda sedan hon flyttade
till Starford.
- Juuuuuustin?
- Va? Eller, jaha, började han nervöst. - Jo, det känns konstigt.
Han tittade runt i hennes rum och mindes så många kvällar han spenderat här med Chaz och Ryan innan han flyttade till Atlanta och påbörjade sitt
nya liv. Hannah hade flyttat hit året innan han blev upptäckt. Hon hade kommit in i deras "gäng" på nästan en gång, och var inte som andra
tjejer. Hon var speciell. Justin började ännu en gång le.
- Var ler du åt nu då? sa Hannah intresserat. Hon ville så gärna veta vad han tänkte på när han "svävade" iväg sådär.
- Minnen, från ditt rum, svarade han och tittade in i hennes ögon.
- Jaså, vad för minnen? Alla kväller med "gänget" eller? sa hon och tog upp sina fingrar samtidigt som hon betonade gänget. Justin började skratta
och nickade ivrigt.
- Hur kunde du veta? sa han glatt. - Gaaah, vad jag har saknat att vara hemma, sa han och började le för sig själv igen.
- Vi är glad över att ha dig hemma, sa Hannah glatt samtidigt som hon pussade Justin på kinden. Efter det reste hon sig upp och gick åter igen mot
garderoben, för att välja ut några passande kläder för dagen. - Hur mycket är klockan egentligen? frågade hon då hon var mitt uppe i att leta
efter ett sött linne.
- Halv nio, sa Justin försiktigt och tittade åt Hannahs håll. Hon stannade hastigt upp och tittade ilsket på Justin.
- VÄCKTE DU MIN HALV NIO PÅ EN LÖRDAG?!
Justin började skratta över hennes reaktion.
- Ja, jag kunde inte vänta längre. Jag har inte sett dig på 1 år, det är som att du har undvikit mig, sa han lätt och flinade.
- Det kanske jag har, viskade Hannah tyst för sig själv. - Men fuck you ändå, payback inom en snar framtid, sa hon och lipade.
- Det ser jag fram emot! sa Justin och började hoppa upp och ner i sängen.
Hannah ruskade på huvudet och började skratta. Hon hade hittat en söt topp och ett par jeans, så det var bara att ta på sig det. Hon tog av sig sina
pyjamasbyxor och tog på sig jeansen. Hon kände sig iaktagen och vände huvudet mot sängen, där Justin satt med öppen mun och tittade på henne.
- Något du vill eller..? sa hon och höll sig för skratt. Justin vaknade ur sin dröm och började rodna. Att han alltid ska göra bort sig med henne.
Han hade fortfarande svårt att inse att Chaz och Hannah nu var tillsammans, och ännu svårare att inse att Hannah inte hade känslor för honom.
- Du vet att jag tycker du är vacker, sa han och tittade upp. Hannah gav honom ett bländande leende och fortsatte sedan att ta på sig kläderna.
Generad som hon av, vände hon sig till sist om och såg Justin stå vid hennes fotovägg.
- Otroligt... mumlade han för sig själv. - Var hittade du dom här bildern?! sa han och vände sig om.
- Mamma hade dom på en kamerarulle, så hon lät mig fixa iordning dom och så, sa hon och gick mot Justin.
- Vadå, i sånt här mörkrum? sa han lite efter. Hannah nickade och ställde sig bredvid honom och tittade på bilderna som föreställde 4 stycken 12
åriga barn med lortiga kläder. Dom hade den dagen varit ute i regnet hela dagen och lekt med lera, medan dom andra barnen säkert suttit inne och
tittat på tv. Justin kände alltid att han var ett vanligt barn varenda gång han umgicks med Chaz, Ryan och Hannah.
- Hannah! Vakna nu då, jag är hemma!
Hannah öppnade sakta ögonen och kisade för att kunna se gestalten som stod framför henne. Han hade mörka ögon och kortkl...
- JUSTIN!?
Hon satte mig sprikrakt upp i sängen och slängde sig runt halsen på honom. Som hon hade saknat honom. Hans röst, skratt och... hela honom.
- Du skulle ju komma först i övermorgon? sa hon glatt samtidigt som hon släppte taget om honom.
- Ändrade planer, Scooter lät mig åka hem redan idag, sa han glatt och log åt tanken att han äntligen lyckats överraska henne.
- Det var helt ärligt härliga nyheter! sa Hannah, som verkligen var överraskad, och slängde sig ännu en gång runt halsen på honom. - Har du pratat med Ryan och Chaz än?
- Nej, jag tänkte jag skulle hälsa på dig först, eftersom du inte haft möjlighet att hälsa på mig, sa han och log.
- Åh, gulligt av dig. Men jag ska vara med dom idag, så du kan ju hänga på? sa hon glatt samtidigt som hon reste sig från sängen. - Vem släppte in dig egentligen?
- Din mamma, vem annars? sa Justin samtidigt som han skrattade.
- Tja, hon har ju skaffat en ny, sa hon och ryckte på axlarna.
- Va? Skämtar du? frågade Justin förvånat. - Har Mary Hastings, efter 4 år, hittat en annan man?
- Sluta låta så dramatisk, skrattade hon fram. - Dom har varit tillsammans i snart ett halvår.
- Varför har du inte sagt något då? sa han förtvivlat. Justin var verkligen förvånad. De brukade alltid berätta allting för varandra.
Hon stannade upp i klädletandet och tänkte en stund. Varför hade hon inte hört av sig till honom? Hon ville inte störa... Den ursäkten hade han hört ett antal gånger, men den var oftas sann. Eller så var det för att hon inte ville prata med honom och totalt göra bort sig genom att säga något angående henne och Chaz, som säkert skulle såra honom och göra så att han gjorde mindre bra ifrån sig.
Tanken av att berätta för honom om hennes förhållande med Chaz kändes... plågsam. Hon visste att Justin en gång varit kär i henne, men... han måste väl ha släppt den känslan? Hon ruskade på huvudet och återgick till samtalet.
Tanken av att berätta för honom om hennes förhållande med Chaz kändes... plågsam. Hon visste att Justin en gång varit kär i henne, men... han måste väl ha släppt den känslan? Hon ruskade på huvudet och återgick till samtalet.
- Jag ville inte störa dig i ditt arbete, sa hon och ryckte på axlarna.
- Varför tog det sådan tid att berätta det? sa han intresserat.
- Justin... jag vet inte om Chaz har berättat det men...
- Jag vet att ni är tillsammans, avbröt han henne. Hon tittade upp och in i hans ögon. Dom tittade plågsamt tillbaka. Han led verkligen över det här.
- Wow, många positiva tankar där, sa hon och tittade ner i golvet. - Förlåt Justin... Jag vet vad du känner, eller, ja, kände för mig, men jag... Du vet hur jag kä-
- Det är lugnt Hannah, sa han med sin trygga, vänliga röst. - Jag ser på dig att du är kär, du behöver inte bry dig om vad jag känner.
- Ja, för det där får ju mig inte alls att verka hemsk, sa hon och släppte ner bh:n på golvet. Justin tittade intresserat ner på golvet och såg på färgen. Lila. Han började le och tittade sedan upp.
- Förlåt, det var inte meningen att låta så... dramatisk, sa han ursäktande.
- Det är väl okej, sa hon samtidigt som hon vände sig om med ansiktet in mot väggen.
Justin tittade nyfiket hur hon tog av sig sin stora t-shirt som hon hade sovit i. Hon hade minst 5 stycken, alla med samma tryck - I ♥ NY på. Han hade köpt en tröja till henne varenda gång han hade varit i New York. Samt ett par converse i samma färg som passade tröjans färg.
Han log åt alla minnen, lika roliga, då Hannah tampert kämpat för att betala sakerna, men då han glatt sagt nej och sagt att det var en gåva. Hotet, från Hannahs sida, hade varit ett enkelt: "då tänker jag inte använda sakerna tills jag får betala". Men en enkel axelryckning hade han enkels svarat att det var hennes fel, och inte hans, och att det var hon som förlorade på det.
Han tittade upp igen och såg hur Hannah stod och tittade på honom, i endast sovshorts och bh:n. Han hade svårt att släppa blicken ifrån henne, men tvingade sig till att tittade upp.
- Vad ler du åt? sa hon vänligt och gick och satte sig i sängen mitt emot honom.
- Nej, inget, sa han och log, samtidigt som han bet sig i läppen. Hannah nickade långsamt samtidigt som hon höjde handen till hans hår.
- Känns det konstigt att inte kunna... ruska på huvudet eller hur jag ska säga? sa hon och skrattade. Hennes skratt var som musik för Justins öron.
Han blev lugn av det, och kände genast att det inte stod rätt till. Hannah och han hörde ihop, det hade varit hans tanke enda sedan hon flyttade till Starford.
- Juuuuuustin?
- Va? Eller, jaha, började han nervöst. - Jo, det känns konstigt.
Han tittade runt i hennes rum och mindes så många kvällar han spenderat här med Chaz och Ryan innan han flyttade till Atlanta och påbörjade sitt nya liv. Hannah hade flyttat hit året innan han blev upptäckt. Hon hade kommit in i deras "gäng" på nästan en gång, och var inte som andra tjejer. Hon var speciell. Justin började ännu en gång le.
- Var ler du åt nu då? sa Hannah intresserat. Hon ville så gärna veta vad han tänkte på när han "svävade" iväg sådär.
- Minnen, från ditt rum, svarade han och tittade in i hennes ögon.
- Jaså, vad för minnen? Alla kväller med "gänget" eller? sa hon och tog upp sina fingrar samtidigt som hon betonade gänget. Justin började skratta och nickade ivrigt.
- Hur kunde du veta? sa han glatt. - Gaaah, vad jag har saknat att vara hemma, sa han och började le för sig själv igen.
- Vi är glad över att ha dig hemma, sa Hannah glatt samtidigt som hon pussade Justin på kinden. Efter det reste hon sig upp och gick åter igen mot garderoben, för att välja ut några passande kläder för dagen. - Hur mycket är klockan egentligen? frågade hon då hon var mitt uppe i att leta efter en sött topp.
- Halv nio, sa Justin försiktigt och tittade åt Hannahs håll. Hon stannade hastigt upp och tittade ilsket på Justin.
- VÄCKTE DU MIN HALV NIO PÅ EN LÖRDAG?!
Justin började skratta över hennes reaktion.
- Ja, jag kunde inte vänta längre. Jag har inte sett dig på 1 år, det är som att du har undvikit mig, sa han lätt och flinade.
- Det kanske jag har, viskade Hannah tyst för sig själv. - Men fuck you, payback inom en snar framtid, sa hon och lipade.
- Det ser jag fram emot! sa Justin och började hoppa upp och ner i sängen.
Hannah ruskade på huvudet och började skratta. Hon hade hittat en söt topp och ett par jeans, så det var bara att ta på sig det. Hon tog av sig sina pyjamasshorts och tog på sig jeansen. Hon kände sig iaktagen och vände huvudet mot sängen, där Justin satt med öppen mun och tittade på henne.
- Något du vill eller..? sa hon och höll sig för skratt. Justin vaknade ur sin dröm och började rodna. Att han alltid ska göra bort sig med henne. Han hade fortfarande svårt att inse att Chaz och Hannah nu var tillsammans, och ännu svårare att inse att Hannah inte hade känslor för honom.
- Du vet att jag tycker du är vacker, sa han och tittade upp. Hannah gav honom ett bländande leende och fortsatte sedan att ta på sig kläderna.
Generad som hon av, vände hon sig till sist om och såg Justin stå vid hennes fotovägg.
- Otroligt... mumlade han för sig själv. - Var hittade du dom här bilderna?! sa han och vände sig om.
- Mamma hade dom på en kamerarulle, så hon lät mig fixa iordning dom och så, sa hon och gick mot Justin.
- Vadå, i sånt här mörkrum? sa han lite efter. Hannah nickade och ställde sig bredvid honom och tittade på bilderna som föreställde 4 stycken 12 åriga barn med lortiga kläder. Dom hade den dagen varit ute i regnet hela dagen och haft lerkrig, medan dom andra barnen säkert suttit inne och tittat på tv. Justin kände alltid att han var ett vanligt barn varenda gång han umgicks med Chaz, Ryan och Hannah.
Vad tycker niiiiiii? Jag vill ha mååånga kommentarer eftersom att jag skrev den så pass fort. Eller, ja, jag kunde inte sluta skriva när jag väl börjat. x) Som ni ser så är det inte ur någons perspektiv än, utan att jag skriver vad båda känner/säger/tycker i samma. Det är mycket enklare att skriva så. Hoppas ni gillar det! Puss
Vad tycker niiiiiii? Jag vill ha mååånga kommentarer eftersom att jag skrev den så pass fort. Eller, ja, jag kunde inte sluta skriva när jag väl börjat. x) Som ni ser så är det inte ur någons perspektiv än, utan att jag skriver vad båda känner/säger/tycker i samma. Det är mycket enklare att skriva så. Hoppas ni gillar det! Puss
Tjenis!
Jag vill inte fortsätta skriva på Perfect, för den suger och jag har redan slut på idéer... x) Och Matilda vill inte skriva på Right Girl heller, så jag tror båda ska börja om. Jag vet att uppdateringen suger, men seriöst. Det är sommarlov. Förväntar ni er att vi ska sitta inne? Hehe, men vill ni att jag (Anna) ska fortsätta skriva på Perfect så får ni KOMMENTERA DET HÄR INLÄGGET. Och om ni vill att jag ska börja på en ny får ni ge lite idéer, typ vad hon ska heta och så. :) HA DET SÅ BRA, PUSS :) ♥
Perfect - 9 - The talk
- Vem? hörde jag två tjej-röster säga. Jag vände mig om och såg Selena på ena sidan och Serena på den andra.
- Ööh, Beyoncé, sa jag snabbt. Båda började skratta och jag flinade lätt för mig själv.
___________
- Vi kanske borde dra oss hemåt nu, sa pappa försiktigt. Vi hade varit ute i mer än 2 timmar, så Jaxon och Jazzy började nog bli lite trötta. - Och du
ska endå åka hem till mamma ikväll, så vi ska nog laga mat och sånt innan jag låter dig åka hem, sa pappa och skrattade.
- Det låter som en bra idé! sa jag och log. - Och du måste lova mig att du kommer och hälsar på, sa jag och vände mig mot Serena. Hon började rodna lite
lätt innan hon långsamt började nicka med huvudet.
- Vi får helt enkelt se, sa hon sen och log. Jag började automatiskt le när hon log. Att hon fortfarande kunde ha ett minsta leende på läpparna efter
allt hon varit med om. Jag skulle inte le det minsta lilla om jag hade förlorat mina föräldrar PLUS min bror i en bilolycka.
- Jag ska allt se till att du kommer, sa jag och blinkade med ögat. - Tills dess får jag helt enkelt nöja mig med en kram, sa jag och började gå
emot henne. Hon blev lite stel men tog sedan sina armar om mig.
- Hej då, sa hon tyst.
Jag fortsatte med att säga hej då till Liz och Michael, innan jag sen begav mig bort mot pappa och Selena. Pappa gick lite i förväg medan Selena saktade
in.
- Varför beter du dig sådär? sa hon helt plötsligt.
- Hur då menar du?
- Ja... Liksom... Du tittar på henne hela tiden, och ler varenda gång hon ler, började hon försiktigt. - Sen att du vill att hon ska komma till
Stratford, liksom... Gillar du henne? sa hon långsamt och tittade ner i backen.
Jag blev stum. Det är helt omöjligt att jag gillar henne, jag menar... Jag känner henne knappt. Jag vet att hon är snäll, och hon är inte som alla
andra, men... Var det kärlek vid första ögonkastet? Om jag nu gillar henne, så är jag 1000% säker på att hon inte känner lika som jag. Jag röck
till och kom sedan på att det hade varit en allt för lång tystnad.
- Det kanske är bäst att... vi tar en liten paus. Det har varit lite hektiskt nu, och det kommer bli allt värre när ditt "sommarlov" slutar.
Vi kommer aldrig kunna träffas, sa hon och suckade. Jag hade inte ens hunnit svara innan hon börjat prata. Men orden ekade inom mig. Jag
hade känslor för Selena, det hade jag verkligen. Jag älskar henne, men... Hon har rätt. Vi kommer aldrig hinna träffas.
- Du... Du har rätt, sa jag tyst. - Men det här beror inte på Serena, okej? Utan... Jag håller med dig om våra scheman i höst. Vi kommer inte hinna
träffas. Båda har världsturneér och... Förlåt, sa jag och stannade upp. Jag vände mig mot henne så att vi stod och tittade in i varandras ögon.
Hon tittade ner i backen och jag såg några tårar komma från hennes ögon. Jag flyttade upp mina fingrar till mina kinder och kände att dom var fuktiga. Nu - efter 9 månader
ska mina fans äntligen få deras högsta önskan uppfylld - "Jelena is officially over". Jag höjde mina armar och la dom försiktigt på hennes axlar.
- Förlåt, sa jag om och om igen.
- Justin, det är lugnt, det är sånt här so-
*KLICK KLICK KLIASJHSHJAJHÖWKAHSFJAKSFHAÖFASÖJHGASHG ÖASKJDKLSICKALS* (Paparazzis, hehehhehehehehhe)
- Varför gråter ni Justin?
- Vad har hänt?
- Är Jelena över?
- Varför?
- Har du träffat en annan Justin? Tjejen som vi såg dig med förra veckan?
- Är du med barn Selena?
Jag stod alldeles blixtstilla. Jag tog sen Selenas hand och sprang därifrån. Fan. Fan fan fan.
Serenas perspektiv:
När Justin och dom andra gått vände jag mig mot Michael som stod och flinade mot mig.
- Vad? sa jag och rynkade mina ögonbryn.
- Killen är såld på dig! sa han och log.
- Verkligen inte, sa jag bestämt. - Dessutom har han en tjej, yah know? Du mötte henne, sa jag och flinade.
- Du gillar honom, eller hur?! sa han och blev ännu mer... glad.
- Michael, han är min vän, inget mer. Det kommer inte hända något mer heller, sa jag och blinkade med ögat.
- Varför? Ni skulle passa jättebra med varandra!
- Nej, sa jag och log. - Han är inte min typ, sa jag och bet mig i läppen.
- Jaså, och när fick du en "typ?" sa han och började skratta.
- Ja, alldeles nyss när du hittade på något om att Justin Bieber skulle kunna vara min kille?
- Jag säger bara sanningen cousi, sa han sedan och höjde händerna som om att han gav sig.
- Sure, sa jag och slog honom på armen. - Men... vart tog Liz vägen?
Jag vände mig om och tittade runt omkring, men jag kunde inte se henne någonstans.
- Liz? ropade jag lågt. - Liiiiiiiiz, forsatte jag, denna gången högre.
- LIIIZ? hörde jag Michael skrika. Fan, nu blev jag orolig. Var kan hon ha tagit vägen?
Vi sprang åt varsitt håll - jag mot gungorna och Michael mot rutchkanorna (lol, hur fan stavas det?). Vi hade sagt att vi skulle skrika när vi hittade
henne, så att vi inte skulle ta bort varandra senare. Jag sprang på lite snabbare och precis när jag stannat framför staketet ni till gungorna ser jag
en person. En liten person som... Liz!
- Liz? Är det du? frågade jag lagom högt för att hon skulle förstå.
- Sejena? hörde jag en ljus röst säga. Jag kände hur oroligheten genast försvann och jag fylldes med glädje. Sen började jag skratta, eftersom hon
fortfarande inte kan säga r.
- Ja, det är jag, kom fram nu, sa jag och sträckte fram min hand mot henne. Men jag fick inte hennes söta lilla halvbruna hand i min - jag fick en
stor hand med långa fingrar. Jag drog genast bort handen och letade snabbt efter min pepparspray i väskan. Personen reste sig upp så jag sprutade snabbt
pepparspray i hans ögon.
- AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ.
- Vem? hörde jag två tjej-röster säga. Jag vände mig om och såg Selena på ena sidan och Serena på den andra.
- Ööh, Beyoncé, sa jag snabbt. Båda började skratta och jag flinade lätt för mig själv.
- Vi kanske borde dra oss hemåt nu, sa pappa försiktigt. Vi hade varit ute i mer än 2 timmar, så Jaxon och Jazzy började nog bli lite trötta. - Och du ska endå åka hem till mamma ikväll, så vi ska nog laga mat och sånt innan jag låter dig åka hem, sa pappa och skrattade.
- Det låter som en bra idé! sa jag och log. - Och du måste lova mig att du kommer och hälsar på, sa jag och vände mig mot Serena.
Hon började rodna lite lätt innan hon långsamt började nicka med huvudet.
Hon började rodna lite lätt innan hon långsamt började nicka med huvudet.
- Vi får helt enkelt se, sa hon sen och log. Jag började automatiskt le när hon log. Att hon fortfarande kunde ha ett minsta leende på läpparna efter allt hon varit med om. Jag skulle inte le det minsta lilla om jag hade förlorat mina föräldrar PLUS min bror i en bilolycka.
- Jag ska allt se till att du kommer, sa jag och blinkade med ögat. - Tills dess får jag helt enkelt nöja mig med en kram, sa jag och började gå emot henne. Hon blev lite stel men tog sedan sina armar om mig.
- Hej då, sa hon tyst.
Jag fortsatte med att säga hej då till Liz och Michael, innan jag sen begav mig bort mot pappa och Selena. Pappa gick lite i förväg medan Selena saktade in.
- Varför beter du dig sådär? sa hon helt plötsligt.
- Hur då menar du?
- Ja... Liksom... Du tittar på henne hela tiden, och ler varenda gång hon ler, började hon försiktigt. - Sen att du vill att hon ska komma till Stratford, liksom... Gillar du henne? sa hon långsamt och tittade ner i backen.
Jag blev stum. Det är helt omöjligt att jag gillar henne, jag menar... Jag känner henne knappt. Jag vet att hon är snäll, och hon är inte som alla andra, men... Var det kärlek vid första ögonkastet? Om jag nu gillar henne, så är jag 1000% säker på att hon inte känner lika som jag. Jag röck till och kom sedan på att det hade varit en allt för lång tystnad.
- Det kanske är bäst att... vi tar en liten paus. Det har varit lite hektiskt nu, och det kommer bli allt värre när ditt "sommarlov" slutar. Vi kommer aldrig kunna träffas, sa hon och suckade.
Jag hade inte ens hunnit svara innan hon börjat prata. Men orden ekade inom mig. Jag hade känslor för Selena, det hade jag verkligen. Jag älskar henne, men... Hon har rätt. Vi kommer aldrig hinna träffas.
Jag hade inte ens hunnit svara innan hon börjat prata. Men orden ekade inom mig. Jag hade känslor för Selena, det hade jag verkligen. Jag älskar henne, men... Hon har rätt. Vi kommer aldrig hinna träffas.
- Du... Du har rätt, sa jag tyst. - Men det här beror inte på Serena, okej? Utan... Jag håller med dig om våra scheman i höst. Vi kommer inte hinna träffas. Båda har världsturneér och... förlåt, sa jag och stannade upp. Jag vände mig mot henne så att vi stod och tittade in i varandras ögon.
Hon tittade ner i backen och jag såg några tårar komma från hennes ögon. Jag flyttade upp mina fingrar till mina kinder och kände att dom var fuktiga. Nu - efter 9 månader ska mina fans äntligen få deras högsta önskan uppfylld - "Jelena is officially over". Jag höjde mina armar och la dom försiktigt på hennes axlar.
- Förlåt, sa jag om och om igen.
- Justin, det är lugnt, det är sånt här so-
*KLICK KLICK KLIASJHSHJAJHÖWKAHSFJAKSFHAÖFASÖJHGASHG ÖASKJDKLSICKALS* (Paparazzis, hehehhehehehehhe)
- Varför gråter ni Justin?
- Vad har hänt?
- Är Jelena över?
- Varför?
- Har du träffat en annan Justin? Tjejen som vi såg dig med förra veckan?
- Är du med barn Selena?
Jag stod alldeles blixtstilla. Jag tog sen Selenas hand och sprang därifrån. Fan. Fan fan fan.
Serenas perspektiv:
När Justin och dom andra gått vände jag mig mot Michael som stod och flinade mot mig.
- Vad? sa jag och rynkade mina ögonbryn.
- Killen är såld på dig! sa han och log.
- Verkligen inte, sa jag bestämt. - Dessutom har han en tjej, yah know? Du mötte henne, sa jag och flinade.
- Du gillar honom, eller hur?! sa han och blev ännu mer... glad.
- Michael, han är min vän, inget mer. Det kommer inte hända något mer heller, sa jag och blinkade med ögat.
- Varför? Ni skulle passa jättebra med varandra!
- Nej, sa jag och log. - Han är inte min typ, sa jag och bet mig i läppen.
- Jaså, och när fick du en "typ?" sa han och började skratta.
- Ja, alldeles nyss när du hittade på något om att Justin Bieber skulle kunna vara min kille?
- Jag säger bara sanningen cousi, sa han sedan och höjde händerna som om att han gav sig.
- Sure, sa jag och slog honom på armen. - Men... vart tog Liz vägen?
Jag vände mig om och tittade runt omkring, men jag kunde inte se henne någonstans.
- Liz? ropade jag lågt. - Liiiiiiiiz, forsatte jag, denna gången högre.
- LIIIZ? hörde jag Michael skrika. Fan, nu blev jag orolig. Var kan hon ha tagit vägen?
Vi sprang åt varsitt håll - jag mot gungorna och Michael mot rutchkanorna (lol, hur fan stavas det?). Vi hade sagt att vi skulle skrika när vi hittade henne, så att vi inte skulle ta bort varandra senare. Jag sprang på lite snabbare och precis när jag stannat framför staketet ni till gungorna ser jag en person. En liten person som... Liz!
- Liz? Är det du? frågade jag lagom högt för att hon skulle förstå.
- Sejena? hörde jag en ljus röst säga. Jag kände hur oroligheten genast försvann och jag fylldes med glädje. Sen började jag skratta, eftersom hon fortfarande inte kan säga r.
- Ja, det är jag, kom fram nu, sa jag och sträckte fram min hand mot henne.
Hon tog sin hand i min och jag började skrika till Michael att jag hittat henne. Han kom snabbt fram till oss och sen började vi gå hemåt.
- Så, började Michael. - Ska du åka till Justin?
- Nej, sa jag och skrattade.
- Varför inte?! sa han förtvivlat. - Du blir inbjuden att komma till självaste Justin Bieber och du tackar nej!? Vad är det för fasoner? fortsatte han.
- Jag känner inte honom, sa jag enkelt och ryckte på axlarna.
- Sluta säga så, du känner honom visst och jag er på dig att du vill åka dit! sa han och stannade upp.
Jag började flina och fortsatte gå med Liz. Efter några sekunder hörde jag honom komma bakom mig igen.
- Kom igen Serena, du kommer ångra dig annars, sa han för den här gången lugnt.
- Vi får väl se, jag kanske inte får för Claire heller, sa jag och log mot honom.
- Skit i henne, sa han snabbt. - Kom igen nu, spring tävling Liz! sa han och Liz släppte genast min hand och började springa iväg - så snabbt hon kunde. Michael vann men Liz var lika glad ändå.
This one sucks.
- Så, började Michael. - Ska du åka till Justin?
- Nej, sa jag och skrattade.
- Varför inte?! sa han förtvivlat. - Du blir inbjuden att komma till självaste Justin Bieber och du tackar nej!? Vad är det för fasoner? fortsatte han.
- Jag känner inte honom, sa jag enkelt och ryckte på axlarna.
- Sluta säga så, du känner honom visst och jag er på dig att du vill åka dit! sa han och stannade upp.
Jag började flina och fortsatte gå med Liz. Efter några sekunder hörde jag honom komma bakom mig igen.
- Kom igen Serena, du kommer ångra dig annars, sa han för den här gången lugnt.
- Vi får väl se, jag kanske inte får för Claire heller, sa jag och log mot honom.
- Skit i henne, sa han snabbt. - Kom igen nu, spring tävling Liz! sa han och Liz släppte genast min hand och började springa iväg - så snabbt hon kunde. Michael vann men Liz var lika glad ändå.
This one sucks.
Right Girl | Part 13 | Nothing
- Wow, mycket. Men okej, snälla säg vad du mena med inte vara här, sa han och såg djupt in i mina ögon.
- Okej, men döm inte för... ja, döm bara inte
- Lovar, sa han och jag började berätta allt.
- Okej, jag har haft en tid tidigare i mitt liv, typ två år sen, då jag var verkligt nere. Det var som jag inte kunde komma ur sängen vissa dagar. Folk märkte tillslut det och det gick inte så långt som, jag hostade och såg sen på Justin. Han hade en alvarlig blivk i ögonen och värgrade släppa min blick. - Jag kom över det i alla fall, dom skickade mig till någon som jag kunde prata med och saker blev bättre. Det var ingen stor grej igentligen så jag vet inte varför jag ens drog upp det nu, sa jag och såg bort mot andra sidan stranden. Justin la sin hand ovanpåmin och jag såg tillbaka in i hans ögon.
- Jag är i alla fall glad att du är okej nu, sa han och log svagt. Jag lät ett litet skratt komma och såg sen bort igen. Allt det här var bara så.. cheesy. Så fejkat kändes det som, men endå var det inte det. Jag vet inte hur jag ska känna mig runt Justin, jag vill båda vara med honom på liksom flickväns sättet men också vänn sättet. Ugh, kompliserat.
- Asså det är ganska sent så jag måste hem, men vi kan väl ses snart igen? frågade jag menas jag klev upp och gick baklängest bort från Justin. Han hade rest sig upp nu också och vinkade bara lite med ett gulligt leened.
- Ses väl, kanske ska hem också snart... öm, kan du bara vänta lite? sa han blygt och gick sakta fram några steg och lutade sig fram och kysste min kind lätt. Jag rodnade och snurrade runt för att sen säfa hejdå igen. Jag hade alltid problem med att säga hej så det slutade minst med att jag säger hejdå två gånger.
* Nyårs afton *
Jag drog på en lite tjockare tjöra över det lila linnet som jag hade på mig och ett par svarta skinny jeans med ljusgrått skärp.
Chaz dök upp i min dörr och frågade om jag var redo att åka. Jag tog på mig ett par svarta skor med vit snörning och gav honom tummen upp. Vi klev ner för trapporna, sa hejdå till Brian och klev sen in i Chaz bil. Justin skulle tydligen ha någon liten fest för bara hans vänner där vi kunde antagligen spela spel, kolla filemr och sen fyrverkerier på stranden. Det lät mycket bättre än dom andra fester som skulle vara inatt.
Vi kom fram tillslut och vi klev ur bilen och blev mötna av Ryan, Justion och någon tjej med blont hår. Ryan som jag nästan aldrig träffat mer än då i köket och några andra gånger med Chaz eller Justin, sa att tjejen var hans flickvän och vi gjorde dom vanliga 'hej kul att träffas' sakerna. Medans vi gick in viskade Chaz något om Ryan säkert snart skulle byta flickvän till mig och sen var vi nere i Justins källare där skålar med chips, ostkrokar och annat stog redo. Vi gick igenom alla filmer och det slutade med Hajen. En film alla utom jag verkade hata. Jag vet inte varför men jag älskar hajar. Dom är så, låter töntigt nu men, häftiga djur.
Fyra timmar sen så gick alla ut och vi satte oss på samma gång ute i vattnet som jag suttigt vid då när, ja dom från skolan kom. Allt det här låter så konstigt i mitt huvud, konstigt, töntigt och bara onödigt.
Jag satt bredvid Chaz och Justin, Ryan och Olivia som tjejen hette satt och sidaokramades och kysstes kanske någon gång. Fyrverkerierna började och alla höll för öronen utom jag och Justin som satt och apploderade och ropade i glädje. Visade sig båda gillade fyrverkerier också.
__________________________________________________________
Har skrivigt 13 delarn nu, alla typ askorta och jag hatar den här novellen! Hatar, hatar, hatar den så mycket. Men jag kommer inte sluta den men jag hatar den. Den kommer nog dock bli kort och ganska konstig verkar det som. Jag har ideer till nya så det komemr väl en ny efter den här tar slut.
Jag är slö så jag orkar inte kolla igenom stavning för 1, jag är latast i Sverige. Och 2 jag är trött och måste sova nu
- Okej, men döm inte för... ja, döm bara inte
- Lovar, sa han och jag började berätta allt.
- Okej, jag har haft en tid tidigare i mitt liv, typ två år sen, då jag var verkligt nere. Det var som jag inte kunde komma ur sängen vissa dagar. Folk märkte tillslut det och det gick inte så långt som, jag hostade och såg sen på Justin. Han hade en alvarlig blivk i ögonen och värgrade släppa min blick. - Jag kom över det i alla fall, dom skickade mig till någon som jag kunde prata med och saker blev bättre. Det var ingen stor grej igentligen så jag vet inte varför jag ens drog upp det nu, sa jag och såg bort mot andra sidan stranden. Justin la sin hand ovanpåmin och jag såg tillbaka in i hans ögon.
- Jag är i alla fall glad att du är okej nu, sa han och log svagt. Jag lät ett litet skratt komma och såg sen bort igen. Allt det här var bara så.. cheesy. Så fejkat kändes det som, men endå var det inte det. Jag vet inte hur jag ska känna mig runt Justin, jag vill båda vara med honom på liksom flickväns sättet men också vänn sättet. Ugh, kompliserat.
- Asså det är ganska sent så jag måste hem, men vi kan väl ses snart igen? frågade jag menas jag klev upp och gick baklängest bort från Justin. Han hade rest sig upp nu också och vinkade bara lite med ett gulligt leened.
- Ses väl, kanske ska hem också snart... öm, kan du bara vänta lite? sa han blygt och gick sakta fram några steg och lutade sig fram och kysste min kind lätt. Jag rodnade och snurrade runt för att sen säfa hejdå igen. Jag hade alltid problem med att säga hej så det slutade minst med att jag säger hejdå två gånger.
* Nyårs afton *
Jag drog på en lite tjockare tjöra över det lila linnet som jag hade på mig och ett par svarta skinny jeans med ljusgrått skärp.
Chaz dök upp i min dörr och frågade om jag var redo att åka. Jag tog på mig ett par svarta skor med vit snörning och gav honom tummen upp. Vi klev ner för trapporna, sa hejdå till Brian och klev sen in i Chaz bil. Justin skulle tydligen ha någon liten fest för bara hans vänner där vi kunde antagligen spela spel, kolla filemr och sen fyrverkerier på stranden. Det lät mycket bättre än dom andra fester som skulle vara inatt.
Vi kom fram tillslut och vi klev ur bilen och blev mötna av Ryan, Justion och någon tjej med blont hår. Ryan som jag nästan aldrig träffat mer än då i köket och några andra gånger med Chaz eller Justin, sa att tjejen var hans flickvän och vi gjorde dom vanliga 'hej kul att träffas' sakerna. Medans vi gick in viskade Chaz något om Ryan säkert snart skulle byta flickvän till mig och sen var vi nere i Justins källare där skålar med chips, ostkrokar och annat stog redo. Vi gick igenom alla filmer och det slutade med Hajen. En film alla utom jag verkade hata. Jag vet inte varför men jag älskar hajar. Dom är så, låter töntigt nu men, häftiga djur.
Fyra timmar sen så gick alla ut och vi satte oss på samma gång ute i vattnet som jag suttigt vid då när, ja dom från skolan kom. Allt det här låter så konstigt i mitt huvud, konstigt, töntigt och bara onödigt.
Jag satt bredvid Chaz och Justin, Ryan och Olivia som tjejen hette satt och sidaokramades och kysstes kanske någon gång. Fyrverkerierna började och alla höll för öronen utom jag och Justin som satt och apploderade och ropade i glädje. Visade sig båda gillade fyrverkerier också.
__________________________________________________________
Har skrivigt 13 delarn nu, alla typ askorta och jag hatar den här novellen! Hatar, hatar, hatar den så mycket. Men jag kommer inte sluta den men jag hatar den. Den kommer nog dock bli kort och ganska konstig verkar det som. Jag har ideer till nya så det komemr väl en ny efter den här tar slut.
Jag är slö så jag orkar inte kolla igenom stavning för 1, jag är latast i Sverige. Och 2 jag är trött och måste sova nu
Perfect - 8 - She's just so beautiful
- Serena! skrek jag glatt innan jag satte ner Jaxon på marken och sprang mot henne, men jag saktade genast ner farten när jag såg att hon hade en kille med sig. Jag gick fram den sista biten och log falskt. Vem var han?
- Hej Justin, sa Serena blygt. - Det här är min kustin Michael, sa hon och pekade på killen. Alltså var det en släkting, härligt, tänkte jag snabbt innan jag återgick till att le på riktigt.
-Jag låter er prata själv, sa Michael och gick iväg med Liz. Jag tittade efter dom innan jag vände blicken mot Serena.
- Jag åker hem idag, sa jag ledset.
- Jag vet, sa hon och tittade ner i marken. - Jag kommer sakna dig, sa hon tittade upp från marken, på mina ögon.
- Kan du inte följa med då? sa jag och flinade.
- Jag har träffat dig 3 gånger, jag känner inte dig, sa hon och log.
- Jag är ingen mördare, jag lovar! Plus att Selena ska åka till Florida idag, så då kan vi hänga mycket, sa jag igen.
- Jag skulle inte tro det Justin, sa hon sen.
- Varför? sa jag snabbt.
- För Michael kom idag, och jag har inte träffat honom på jättelänge, och jag vill spendera så mycket tid som möjligt med honom innan han åker, sa hon.
Jag suckade och tittade bak mot pappa och Selena. Selena satt med Jazzy i knät och skrattade, medan pappa stod och tittade mot vårat håll och log. När han såg att jag tittade på honom vinkade han och satte sig sedan ner på marken med Jaxon i knät.
- Kan du inte komma när han har åkt hem då? Jag kan komma och hämta dig, sa jag och log.
- Ska du åka 2 timmar i en bil, enbart för att hämta mig, och sen åka tillbaka? Nej Justin, sa hon bestämt.
- Varför inte?! Jag vill ju lära känna dig! sa jag och log.
- Men varför? Varför mig? Det finns massor av andra tjejer som skulle kunna döda för att få vara din vän, varför mig?
- Just för att du inte skulle döda någon för att vara med mig, sa jag och slutade le. - Du är dig själv och har en så länge inte utnyttjat min status.
Hon öppnade munnen och var påväg att säga något, men stängde den lika snabbt.
- Vi får väl se helt enkelt, men jag ska gå till Michael nu, sa hon och gick förbi mig. Jag vände mig om och sprang snabbt ifatt henne.
- Ni kan väl komma och vara med oss? sa jag och log.
- Visst, sa hon och fortsatte och gå. Jag slutade att springa, och gick sen tillbaka mot pappa. Selena hade gått iväg en bit och pratade i telefon.
- Du kanske inte ska flörta så mycket när din tjej är nära, sa pappa och kollade allvarligt på mig, innan han brast ut i skratt.
- Ha-ha-ha, sa jag irriterat.
- Gillar du henne? sa han sen intresserat.
- Pappa, jag har flickvän, sa jag och kollade på honom. - Dessutom har jag bara träffat henne 3 gånger, sa jag och ryckte på axlarna.
- Hm, det ser ut som att du gillar henne, sa han.
- Hon är vacker i alla fall, riktigt vacker, sa jag och började le.
- Vem? hörde jag två tjej-röster säga. Jag vände mig om och såg Selena på ena sidan och Serena på den andra.
- Ööh, Beyoncé, sa jag snabbt. Båda började skratta och jag flinade lätt för mig själv.
Kommer inte på nå mer..
- Hej Justin, sa Serena blygt. - Det här är min kustin Michael, sa hon och pekade på killen. Alltså var det en släkting, härligt, tänkte jag snabbt innan jag återgick till att le på riktigt.
-Jag låter er prata själv, sa Michael och gick iväg med Liz. Jag tittade efter dom innan jag vände blicken mot Serena.
- Jag åker hem idag, sa jag ledset.
- Jag vet, sa hon och tittade ner i marken. - Jag kommer sakna dig, sa hon tittade upp från marken, på mina ögon.
- Kan du inte följa med då? sa jag och flinade.
- Jag har träffat dig 3 gånger, jag känner inte dig, sa hon och log.
- Jag är ingen mördare, jag lovar! Plus att Selena ska åka till Florida idag, så då kan vi hänga mycket, sa jag igen.
- Jag skulle inte tro det Justin, sa hon sen.
- Varför? sa jag snabbt.
- För Michael kom idag, och jag har inte träffat honom på jättelänge, och jag vill spendera så mycket tid som möjligt med honom innan han åker, sa hon.
Jag suckade och tittade bak mot pappa och Selena. Selena satt med Jazzy i knät och skrattade, medan pappa stod och tittade mot vårat håll och log. När han såg att jag tittade på honom vinkade han och satte sig sedan ner på marken med Jaxon i knät.
- Kan du inte komma när han har åkt hem då? Jag kan komma och hämta dig, sa jag och log.
- Ska du åka 2 timmar i en bil, enbart för att hämta mig, och sen åka tillbaka? Nej Justin, sa hon bestämt.
- Varför inte?! Jag vill ju lära känna dig! sa jag och log.
- Men varför? Varför mig? Det finns massor av andra tjejer som skulle kunna döda för att få vara din vän, varför mig?
- Just för att du inte skulle döda någon för att vara med mig, sa jag och slutade le. - Du är dig själv och har en så länge inte utnyttjat min status.
Hon öppnade munnen och var påväg att säga något, men stängde den lika snabbt.
- Vi får väl se helt enkelt, men jag ska gå till Michael nu, sa hon och gick förbi mig. Jag vände mig om och sprang snabbt ifatt henne.
- Ni kan väl komma och vara med oss? sa jag och log.
- Visst, sa hon och fortsatte och gå. Jag slutade att springa, och gick sen tillbaka mot pappa. Selena hade gått iväg en bit och pratade i telefon.
- Du kanske inte ska flörta så mycket när din tjej är nära, sa pappa och kollade allvarligt på mig, innan han brast ut i skratt.
- Ha-ha-ha, sa jag irriterat.
- Gillar du henne? sa han sen intresserat.
- Pappa, jag har flickvän, sa jag och kollade på honom. - Dessutom har jag bara träffat henne 3 gånger, sa jag och ryckte på axlarna.
- Hm, det ser ut som att du gillar henne, sa han.
- Hon är vacker i alla fall, riktigt vacker, sa jag och började le.
- Vem? hörde jag två tjej-röster säga. Jag vände mig om och såg Selena på ena sidan och Serena på den andra.
- Ööh, Beyoncé, sa jag snabbt. Båda började skratta och jag flinade lätt för mig själv.
Kommer inte på nå mer..
