- Vem? hörde jag två tjej-röster säga. Jag vände mig om och såg Selena på ena sidan och Serena på den andra.

- Ööh, Beyoncé, sa jag snabbt. Båda började skratta och jag flinade lätt för mig själv.

___________

- Vi kanske borde dra oss hemåt nu, sa pappa försiktigt. Vi hade varit ute i mer än 2 timmar, så Jaxon och Jazzy började nog bli lite trötta. - Och du

ska endå åka hem till mamma ikväll, så vi ska nog laga mat och sånt innan jag låter dig åka hem, sa pappa och skrattade.

- Det låter som en bra idé! sa jag och log. - Och du måste lova mig att du kommer och hälsar på, sa jag och vände mig mot Serena. Hon började rodna lite

lätt innan hon långsamt började nicka med huvudet.

- Vi får helt enkelt se, sa hon sen och log. Jag började automatiskt le när hon log. Att hon fortfarande kunde ha ett minsta leende på läpparna efter

allt hon varit med om. Jag skulle inte le det minsta lilla om jag hade förlorat mina föräldrar PLUS min bror i en bilolycka.

- Jag ska allt se till att du kommer, sa jag och blinkade med ögat. - Tills dess får jag helt enkelt nöja mig med en kram, sa jag och började gå

emot henne. Hon blev lite stel men tog sedan sina armar om mig.

- Hej då, sa hon tyst.

Jag fortsatte med att säga hej då till Liz och Michael, innan jag sen begav mig bort mot pappa och Selena. Pappa gick lite i förväg medan Selena saktade

in.

- Varför beter du dig sådär? sa hon helt plötsligt.

- Hur då menar du?

- Ja... Liksom... Du tittar på henne hela tiden, och ler varenda gång hon ler, började hon försiktigt. - Sen att du vill att hon ska komma till

Stratford, liksom... Gillar du henne? sa hon långsamt och tittade ner i backen.

Jag blev stum. Det är helt omöjligt att jag gillar henne, jag menar... Jag känner henne knappt. Jag vet att hon är snäll, och hon är inte som alla

andra, men... Var det kärlek vid första ögonkastet? Om jag nu gillar henne, så är jag 1000% säker på att hon inte känner lika som jag. Jag röck

till och kom sedan på att det hade varit en allt för lång tystnad.

- Det kanske är bäst att... vi tar en liten paus. Det har varit lite hektiskt nu, och det kommer bli allt värre när ditt "sommarlov" slutar.

Vi kommer aldrig kunna träffas, sa hon och suckade. Jag hade inte ens hunnit svara innan hon börjat prata. Men orden ekade inom mig. Jag

hade känslor för Selena, det hade jag verkligen. Jag älskar henne, men... Hon har rätt. Vi kommer aldrig hinna träffas.

- Du... Du har rätt, sa jag tyst. - Men det här beror inte på Serena, okej? Utan... Jag håller med dig om våra scheman i höst. Vi kommer inte hinna

träffas. Båda har världsturneér och... Förlåt, sa jag och stannade upp. Jag vände mig mot henne så att vi stod och tittade in i varandras ögon.

Hon tittade ner i backen och jag såg några tårar komma från hennes ögon. Jag flyttade upp mina fingrar till mina kinder och kände att dom var fuktiga. Nu - efter 9 månader

ska mina fans äntligen få deras högsta önskan uppfylld - "Jelena is officially over". Jag höjde mina armar och la dom försiktigt på hennes axlar.

- Förlåt, sa jag om och om igen.

- Justin, det är lugnt, det är sånt här so-

*KLICK KLICK KLIASJHSHJAJHÖWKAHSFJAKSFHAÖFASÖJHGASHG ÖASKJDKLSICKALS* (Paparazzis, hehehhehehehehhe)

- Varför gråter ni Justin?

- Vad har hänt?

- Är Jelena över?

- Varför?

- Har du träffat en annan Justin? Tjejen som vi såg dig med förra veckan?

- Är du med barn Selena?

Jag stod alldeles blixtstilla. Jag tog sen Selenas hand och sprang därifrån. Fan. Fan fan fan.

Serenas perspektiv:

När Justin och dom andra gått vände jag mig mot Michael som stod och flinade mot mig.

- Vad? sa jag och rynkade mina ögonbryn.

- Killen är såld på dig! sa han och log.

- Verkligen inte, sa jag bestämt. - Dessutom har han en tjej, yah know? Du mötte henne, sa jag och flinade.

- Du gillar honom, eller hur?! sa han och blev ännu mer... glad.

- Michael, han är min vän, inget mer. Det kommer inte hända något mer heller, sa jag och blinkade med ögat.

- Varför? Ni skulle passa jättebra med varandra!

- Nej, sa jag och log. - Han är inte min typ, sa jag och bet mig i läppen.

- Jaså, och när fick du en "typ?" sa han och började skratta.

- Ja, alldeles nyss när du hittade på något om att Justin Bieber skulle kunna vara min kille?

- Jag säger bara sanningen cousi, sa han sedan och höjde händerna som om att han gav sig.

- Sure, sa jag och slog honom på armen. - Men... vart tog Liz vägen?

Jag vände mig om och tittade runt omkring, men jag kunde inte se henne någonstans.

- Liz? ropade jag lågt. - Liiiiiiiiz, forsatte jag, denna gången högre.

- LIIIZ? hörde jag Michael skrika. Fan, nu blev jag orolig. Var kan hon ha tagit vägen?

Vi sprang åt varsitt håll - jag mot gungorna och Michael mot rutchkanorna (lol, hur fan stavas det?). Vi hade sagt att vi skulle skrika när vi hittade

henne, så att vi inte skulle ta bort varandra senare. Jag sprang på lite snabbare och precis när jag stannat framför staketet ni till gungorna ser jag

en person. En liten person som... Liz!

- Liz? Är det du? frågade jag lagom högt för att hon skulle förstå.

- Sejena? hörde jag en ljus röst säga. Jag kände hur oroligheten genast försvann och jag fylldes med glädje. Sen började jag skratta, eftersom hon

fortfarande inte kan säga r.

- Ja, det är jag, kom fram nu, sa jag och sträckte fram min hand mot henne. Men jag fick inte hennes söta lilla halvbruna hand i min - jag fick en

stor hand med långa fingrar. Jag drog genast bort handen och letade snabbt efter min pepparspray i väskan. Personen reste sig upp så jag sprutade snabbt

pepparspray i hans ögon.

- AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ.

---

- Vi kanske borde dra oss hemåt nu, sa pappa försiktigt. Vi hade varit ute i mer än 2 timmar, så Jaxon och Jazzy började nog bli lite trötta. - Och du ska endå åka hem till mamma ikväll, så vi ska nog laga mat och sånt innan jag låter dig åka hem, sa pappa och skrattade.

- Det låter som en bra idé! sa jag och log. - Och du måste lova mig att du kommer och hälsar på, sa jag och vände mig mot Serena.

Hon började rodna lite lätt innan hon långsamt började nicka med huvudet.

- Vi får helt enkelt se, sa hon sen och log. Jag började automatiskt le när hon log. Att hon fortfarande kunde ha ett minsta leende på läpparna efter allt hon varit med om. Jag skulle inte le det minsta lilla om jag hade förlorat mina föräldrar PLUS min bror i en bilolycka.

- Jag ska allt se till att du kommer, sa jag och blinkade med ögat. - Tills dess får jag helt enkelt nöja mig med en kram, sa jag och började gå emot henne. Hon blev lite stel men tog sedan sina armar om mig.

- Hej då, sa hon tyst.

Jag fortsatte med att säga hej då till Liz och Michael, innan jag sen begav mig bort mot pappa och Selena. Pappa gick lite i förväg medan Selena saktade in.

- Varför beter du dig sådär? sa hon helt plötsligt.

- Hur då menar du?

- Ja... Liksom... Du tittar på henne hela tiden, och ler varenda gång hon ler, började hon försiktigt. - Sen att du vill att hon ska komma till Stratford, liksom... Gillar du henne? sa hon långsamt och tittade ner i backen. 

Jag blev stum. Det är helt omöjligt att jag gillar henne, jag menar... Jag känner henne knappt. Jag vet att hon är snäll, och hon är inte som alla andra, men... Var det kärlek vid första ögonkastet? Om jag nu gillar henne, så är jag 1000% säker på att hon inte känner lika som jag. Jag röck till och kom sedan på att det hade varit en allt för lång tystnad. 

- Det kanske är bäst att... vi tar en liten paus. Det har varit lite hektiskt nu, och det kommer bli allt värre när ditt "sommarlov" slutar. Vi kommer aldrig kunna träffas, sa hon och suckade.

Jag hade inte ens hunnit svara innan hon börjat prata. Men orden ekade inom mig. Jag hade känslor för Selena, det hade jag verkligen. Jag älskar henne, men... Hon har rätt. Vi kommer aldrig hinna träffas.

- Du... Du har rätt, sa jag tyst. - Men det här beror inte på Serena, okej? Utan... Jag håller med dig om våra scheman i höst. Vi kommer inte hinna träffas. Båda har världsturneér och... förlåt, sa jag och stannade upp. Jag vände mig mot henne så att vi stod och tittade in i varandras ögon.

Hon tittade ner i backen och jag såg några tårar komma från hennes ögon. Jag flyttade upp mina fingrar till mina kinder och kände att dom var fuktiga. Nu - efter 9 månader ska mina fans äntligen få deras högsta önskan uppfylld - "Jelena is officially over". Jag höjde mina armar och la dom försiktigt på hennes axlar.

- Förlåt, sa jag om och om igen.

- Justin, det är lugnt, det är sånt här so-

*KLICK KLICK KLIASJHSHJAJHÖWKAHSFJAKSFHAÖFASÖJHGASHG ÖASKJDKLSICKALS* (Paparazzis, hehehhehehehehhe)

- Varför gråter ni Justin?

- Vad har hänt?

- Är Jelena över?

- Varför?

- Har du träffat en annan Justin? Tjejen som vi såg dig med förra veckan?

- Är du med barn Selena?

Jag stod alldeles blixtstilla. Jag tog sen Selenas hand och sprang därifrån. Fan. Fan fan fan.

När Justin och dom andra gått vände jag mig mot Michael som stod och flinade mot mig. 

- Vad? sa jag och rynkade mina ögonbryn.

- Killen är såld på dig! sa han och log.

- Verkligen inte, sa jag bestämt. - Dessutom har han en tjej, yah know? Du mötte henne, sa jag och flinade.

- Du gillar honom, eller hur?! sa han och blev ännu mer... glad.

- Michael, han är min vän, inget mer. Det kommer inte hända något mer heller, sa jag och blinkade med ögat.

- Varför? Ni skulle passa jättebra med varandra!

- Nej, sa jag och log. - Han är inte min typ, sa jag och bet mig i läppen.

- Jaså, och när fick du en "typ?" sa han och började skratta.

- Ja, alldeles nyss när du hittade på något om att Justin Bieber skulle kunna vara min kille?

- Jag säger bara sanningen cousi, sa han sedan och höjde händerna som om att han gav sig.

- Sure, sa jag och slog honom på armen. - Men... vart tog Liz vägen?

Jag vände mig om och tittade runt omkring, men jag kunde inte se henne någonstans.

- Liz? ropade jag lågt. - Liiiiiiiiz, forsatte jag, denna gången högre.

- LIIIZ? hörde jag Michael skrika. Fan, nu blev jag orolig. Var kan hon ha tagit vägen?

Vi sprang åt varsitt håll - jag mot gungorna och Michael mot rutchkanorna (lol, hur fan stavas det?). Vi hade sagt att vi skulle skrika när vi hittade henne, så att vi inte skulle ta bort varandra senare. Jag sprang på lite snabbare och precis när jag stannat framför staketet ni till gungorna ser jag en person. En liten person som... Liz!

- Liz? Är det du? frågade jag lagom högt för att hon skulle förstå.

- Sejena? hörde jag en ljus röst säga. Jag kände hur oroligheten genast försvann och jag fylldes med glädje. Sen började jag skratta, eftersom hon fortfarande inte kan säga r.

- Ja, det är jag, kom fram nu, sa jag och sträckte fram min hand mot henne.

Hon tog sin hand i min och jag började skrika till Michael att jag hittat henne. Han kom snabbt fram till oss och sen började vi gå hemåt.

- Så, började Michael. - Ska du åka till Justin? 
- Nej, sa jag och skrattade. 
- Varför inte?! sa han förtvivlat. - Du blir inbjuden att komma till självaste Justin Bieber och du tackar nej!? Vad är det för fasoner? fortsatte han.
- Jag känner inte honom, sa jag enkelt och ryckte på axlarna. 
- Sluta säga så, du känner honom visst och jag er på dig att du vill åka dit! sa han och stannade upp.

Jag började flina och fortsatte gå med Liz. Efter några sekunder hörde jag honom komma bakom mig igen. 
- Kom igen Serena, du kommer ångra dig annars, sa han för den här gången lugnt. 
- Vi får väl se, jag kanske inte får för Claire heller, sa jag och log mot honom.
- Skit i henne, sa han snabbt. - Kom igen nu, spring tävling Liz! sa han och Liz släppte genast min hand och började springa iväg - så snabbt hon kunde. Michael vann men Liz var lika glad ändå.

---

This one sucks.