*Pip pip pip pip* Jag slängde snabbt min hand på klockan så att den föll ner i golvet och under sängen. Tyvärr fortsatte den pipa, så jag var verkligen tvungen att gå upp och stänga av den. Jag gick långsamt upp ur sängen och ställde mig på knä och letade som en zombie efter väckarklockan. När jag väl hittat den (och stängt av den) reste jag mig sakta upp och gick till badrummet för att ta en dusch. 

När jag var klar med det gick jag till rummet och tog fram kläder. Ett par vanliga jeansshorts och ett vittlinne. Inget mer. Jag passade även på att borsta håret, så att det åtminstone skulle se någorlunda normal ut. Jag hade ingen tid på mig att föna håret, så det fick helt enkelt självtorka.

- Ska du ha juice? frågade Claire efter några minuters tystnad vid bordet.
- Nej, det är bra tack, sa jag och fortsatte äta på min macka.
- Varför är du uppe såhär tidigt? frågade hon på.
- Undersökning, svarade jag snabbt.
- Oj, jaha, vill du ha skjtus? frågade hon och log.
- Det skulle vara snällt, sa jag och fortsatte äta.   

--------------------------------------------------------------------------------

- Ring när du är klar så kommer jag och hämtar dig! sa Claire när jag gått ur bilen.
- Det är lugnt, jag ka-
- Okej, gå du, hej då! sa hon och åkte iväg. Jag drog långsamt ner handen som vilat på bilens tak och gick sedan in.

- Hej vännen, vad vill du ha hjälp med? sa sjuksköterskan i receptionen. 
- Jag ska besöka doktor Williams.
- Jasså, är det du som är Serena? frågade hon och log. 
- Yes! sa jag snabbt.
- Du kan sätta dig där och vänta, sa hon och pekade på några stolar.
- Okej, nickade jag glatt och gick till stolarna. 

Jag fick vänta i fem minuter innan dr. Williams (som förövrigt var en otroligt snygg doktor) kom ut och bad mig följa med. Han gjorde dom vanliga undersökningarna och frågade som vanligt om hur jag mår, om jag tagit medicinerna och vise vase. 

- Allt ser bra ut, sa han efter en halvtimmes undersökning. - Vill du ha en klubba? frågade han sedan och log så att dom perfekta, vita tänderna syntes.
- Är jag barnslig om jag tackar ja? sa jag och skrattade fånigt. När jag insåg hur töntigt det lät slutade jag direkt.
- Absolut inte, jag önskar att jag kunde få det om jag skulle gå till en doktor en i dag, sa han och skrattade.
- Okej... Då tar jag gärna emot en klubba, sa jag och log. - Blå helst! fortsatte jag snabbt.
- Blå? Är det din favorit? sa han och tittade på mig över axeln.
- Absolut! 
- Min med, sa han och gav mig klubban. 
- Tack, sa jag och la den i fickan. 
- Men då var vi färdiga, vi syns om en månad igen då! sa han och klappade mig på axeln.
- Ja, det gör vi. Hej då! sa jag och gick ut ur rummet.

Jag gick snabbt ut ur sjukhuset och när jag kom ut såg jag hur mulet det var. Fan om det ska börja regna... Jag började gå längs trottoaren och ångrade genast att jag inte tog någon jacka eller tröja. Helt plötsligt kände jag något i form av vatten på min nästipp. Fan. Fan fan fan. Jag började gå snabbare och hoppades på att jag skulle komma hem innan det började regna på allvar. Med min otur, som jag alltid haft, började det såklart regna. Spöregna.

Jag suckade och saktade ner farten. Jag var redan blöt, så det skulle inte göra något om jag gick saktare. Jag tog upp telefonen från fickan men stoppade genast ner den för att inte blöta ner skärmen. Jag suckade. Helt plötsligt hör jag att någon tutar bakom mig. Jag hoppade förskräckt till och tittade bakom mig. Där var det en gigantisk stor bil som såg väldigt dyr ut. Jag kunde inte se in i bilen eftersom rutorna var tonade.

Jag hade ingen aning om vem det var, så jag fortsatte gå och försökte att inte låtsas om att någon åkte bakom mig. Jag hörde hur bilen ökade i fart och snart var den bredvid mig. Rutan åkte ner och jag tvingade mig själv till att inte titta dit. Jag hade sett alldeles för många filmer när hemska saker händer mot tjejer med äckliga gamla gubbar i bilar. 

- Serena..? hörde jag en röst säga. Jag kände igen den. Jag vred långsamt på huvudet och såg Justin sitta där och le.
- Jaha, det var bara du, sa jag och andades lugnt ut. - Hej, sa jag sen och log lite samtidigt som jag drog undan håret som klibbat sig fast i mitt ansikte.

- Är det regnigt ute? sa Justin och skrattade åt sitt dåliga skämt.
- Nej, det är ju stekade hett! sa jag och tittade på honom. Han flinade lätt mot mig jag och visste att jag gjort bort mig. - Okej, det var ett dumt och tråkigt skämt, sa jag och sen och kände hur jag blev röd om kinderna.
- Nej då! sa Justin. - Vill du ha skjuts hem? frågade han sen snällt.
- Asså jag är dyngsur. Jag kommer blöta ner dina sät-
- Nej då, dom torkar. Hoppa in! sa bestämt.

Jag bet mig i läppen och tittade mig omkring. Helt plötsligt kom en man med en jättestor kamera och knäppte ett kort så att blixten bländade mig.
- Faaaaaaaaaaaaaaaaaaan, sa Justin argt och tittade på mig. - Hoppa in. Nu! sa han snabbt och öppnade passagerar dörren bredvid honom. Jag sprang till andra sidan och hoppade in och stängde dörren. 
- Bältet, sa han och tittade stressa på mig. Jag knäppte snabbt fast mig och lutade sedan bak.

Justin körde snabbt ifrån och jag andades djupa andetag. 
- Okej, sakta ner sakta ner sakta ner! skrek jag nästan. Han bromsade snabbt och tittade chockat på mig.
- Vad är det? sa han chockat.
- Jag... Jag kan inte, hej då, sa jag och knäppte loss bältet och sprang ut. Paniken steg inom mig. Minnen från kvällen då mamma, pappa och Aaron dog. Hur jag såg dom ligga där och blöda från huvudena. Jag började gråta och slängde mig ner på marken. 

Efter några sekunder kände jag några armar runt om mig.
- Vad är det som har hänt? Serena? Berätta, sa Justin lugnt och tröck mig hårdare intill sig.
- J-j-ag k-kan i-i-inte. Jag k-känner inte d-dig, sa jag och grät. 
- Shh, det är okej, sa han lugnt. Jag kände mig trygg med honom. 

Efter 10 minuter i hans famn reste jag mig sakta upp och hjälpte sedan honom upp. 
- Jag måste hem nu... sa jag tyst och tittade sedan in i hans vackra ögon.
- Säkert att du inte vill ha skjuts? Jag kan köra försiktigt om farten gjorde dig rädd, sa han och log sedan.
- Det är lugnt, jag bor bara 5 minuter till fots här i från, sa jag och bet mig i läppen.
- Då tar det bara 2 minuter med bil, kom nu, sa han och sträckte fram handen. Jag tog den tveksamt och gick efter honom till bilen. 

Han öppnade snabbt bildörren till mig och jag klev in. Innan jag ens blinkat satt han på sin plats och vred om nyckeln. Motorn startade med ett spinnande och snart rullade vi sakta iväg. Han körde i minst 30km/h och jag började skratta. Han tittade förvånat på mig.

- Du behöver inte köra såhär sakta, sa jag och fortsatte skratta.
- Men hur snabbt vill du att jag ska köra då? sa han och log.
- Ja, inte i 120 i alla fall, sa jag och flinade.
- Går 60 bra? sa han och blinkade med ögat.
- Alldeles utmärkt chauffören, sa jag och log.
- Då säger vi så!

Farten ökade och inom någon minut var min port synlig.
- Du kan stanna här, sa jag när vi var alldeles framför.
- Bor du här? sa han och tittade upp på höghuset.
- Ja, fast jag bodde i en villa förut, i andra delen av stan, sa jag och suckade.
- Varför flyttade ni? sa han och vände huvudet mot mig.
- Lång historia, sa jag och tittade ner.
- Jag har all tid i världen, sa han och lyfte upp mitt ansikte med pekfingret.
- Följ med upp då? sa jag och log lite smått.
- Gärna, sa han och knäppte loss bältet.

---

Och där kom det! Imorgon kommer ett kapitel på kvällen :)

Svar på kommentar:

Amanda om Perfect - 4 - The new guys:

Ofta ni också hade skoldatorer? :O
Vilken stad bor du i eftersom jag vill veta vilka mer städer som har 1 till 1 projektet (det heter så i min stad iallafall

---

Jag (vi) bor i en liten by som heter Österfärnebo utanför Gävle :) Men jag (Anna) kommer få dator i gymnasiet också, och då går jag i Sandviken! ;D Det heter typ... 1 till 1 här också, tror jag. :)