- Oj... Jag ber så mycket om ursä-
- Det är lugnt. Det finns en ledig tid imorgon klockan 9.30. Kan du komma då? hörde jag rösten säga igen.
- Javisst! Jag är där! sa jag och kände hur min kropp började slappna av.
- Bra, då säger vi så! Hej då! sa rösten, som jag tror var en man med tanke på tonen, och la på. 

Jag stoppade ner telefonen i fickan och reste mig upp från sängen. Jag stod och tittade i rummet och bestämde mig efter ett tag att rensa i min garderob. Jag började med jeanslådan. Jag hade hur många byxor som helst som jag aldrig använde. 

2 timmar senare hade jag 2 stora kassar fulla med kläder. Jag kavlade nöjt upp armarna samtidigt som jag tog kassarna ut i hallen.

- Serena? hörde jag Claire säga.
- Ah, du skrämde mig! sa jag chockat. - Men ja? 
- Hade inte du en undersökning i dag? frågade hon.
- Jo... Jag glömde den. Jag la mig för sent igår så jag sov över, sa jag och log ursäktande.
- Det var ju synd, det är ju svårt att få ti-
- Jag fick en ny tid imorgon klockan 9.30! avbröt jag henne snabbt.
- Jaha, men det var ju bra! sa hon och log nöjt, innan hon vände och gick tillbaka till köket igen. Jag pustade ut snabbt innan jag drog på mig mina converse.

Jag tittade till Liz innan jag ropade snabbt:
- Jag sticker till klädinsamlingen på sjukhuset och ger bort gamla kläder.
- Okej, vad bra! svarade Claire från köket.

Jag tog än en gång tag i kassarna och öppnade dörren med foten. Jag stängde den försiktigt - fortfarande med foten - innan jag med lätta steg flög ner för trapporna. Porten hade jag tur med, gamla mrs. Lara hade precis kommit in och såg mina kassar, så hon öppnade dörren åt mig. Jag sa tack och gav henne ett varmt leende. Hon besvarade leendet innan hon tillslut släppte dörren och började gå upp för trapporna.

Det tog ca 20 minuter innan jag tillslut kom fram till sjukhuset. Jag var precis påväg att öppna dörren med foten (igen) när någon slog upp dörren rakt i ansiktet på mig. Jag föll bakåt och kände smärtan i näsan. Eftersom att jag tappat kassarna var händerna nu fria, så jag kände under näsan och det var något blött där. Blod. Jag drog långsamt bak handen och såg det röda på fingrarna. Illamåendet började genast komma och jag ställde mig upp med någon tröck ner mig på marken igen.

- Förlåt så hemskt mycket! sa en kille. - Ha huvudet bakåt så går det över snabbare, fortsatte han säga. Jag blundade och gjorde som han sa, och efter några minuter kände jag hur det slutade rinna. Jag öppnade långsamt ögonen och såg 3 killar stå och titta på mig.

Jag hoppade förskräckt bakåt och reste mig sedan upp. Jag tog kassarna och gick in till väntrummet. Där stod den container-liknande lådan. Jag la ner kassarna och vände mig sedan om och gick mot receptionen.

- Ursäkta? sa jag tyst mot den stora damen. Hon vände huvudet och log. - Jag har just skänkt kläder, ska man skriva på ett papper då? fortsatte jag, eftersom hon aldrig svarade.
- Javisst! Här, sa hon och gav mig ett papper och en penna. Jag tog pappret och pennan och gick och satte mig vid en stol och skrev på det man skulle. 

Jag gick sen tillbaka till receptionen och gav henne pappret.
- Är du medveten om att du har blod under snoken? sa hon sedan och tittade på mig.
- Snoken? sa jag frågande.
- Näsan, sa hon och skrattade lite. Jag flinade lite och sa sedan:
- Jo, det vet jag. Jag ska skölja bort det nu, hej då, sa jag och gick iväg utan att vänta på svar.

När jag väl kommuit ut från toaletten gick jag mot den stora dörren som ledde ut till parken och också trottoaren. Jag öppnade dörren försiktigt och såg killarna stå där. Jag släppte dörren och gick förbi dom.

Jag gick igenom parken mot andra sidan och kom sedan ut på trottoaren som jag skulle gå på, men jag kände mig förföljd. Jag ignorerade det och fortsatte gå, men tillslut blev det så jobbigt att inte veta om det var några efter mig eller inte, så jag vände mig om och såg killarna gå där. Jag kunde inte se deras ansikten eftersom alla hade keps på sig - samtidigt som dom tittade ner.

Jag ryckte på axlarna och fortsatte gå. När jag kom till höghuset där jag bodde i hörde jag hur någon ropade på mig. Jag tittade bak och såg hur mittenkillen vinkade mot mitt håll. Jag tittade runt omkring för att se om det var någon annan i närheten, men det var inte det.

Jag kände hur jag började rysa, men stod ändå kvar. När killarna var ca 10 meter ifrån mig kunde jag se ett ansikte jag kände igen...

---

Sorry att det inte kom något igår, men jag var borta. Så, vilka är killarna, och vad är det för undersökning?
Tusen tack för alla kommentarer, fortsätt så!