Farten ökade och inom någon minut var min port synlig.
- Du kan stanna här, sa jag när vi var alldeles framför.
- Bor du här? sa han och tittade upp på höghuset.
- Ja, fast jag bodde i en villa förut, i andra delen av stan, sa jag och suckade.
- Varför flyttade ni? sa han och vände huvudet mot mig.
- Lång historia, sa jag och tittade ner.
- Jag har all tid i världen, sa han och lyfte upp mitt ansikte med pekfingret.
- Följ med upp då? sa jag och log lite smått.
- Gärna, sa han och knäppte loss bältet.

---

- Här bor jag, sa jag och klev in i mitt rum. - Om du väntar här ska jag bara gå och ta på mig torra kläder, sa jag snabbt innan jag öppnade garderobsdörren och tog ut en grå mjukis tröja och ett par svarta korta shorts. För att piffa till det lite tog jag fram några halsband.

Jag tog med mig kläderna in till badrummet, där jag snabbt bytte om innan jag hängde upp dom blöta kläderna på torkräcket. Jag tog fram två handdukar - en till mig och en till Justin. Jag drog snabbt handduken i håret i hopp om att det skulle torka snabbt - vilket det gjorde. En av fördelarna med mitt hår. Jag hängde sen upp handduken tillsammans med kläderna och gick sedan till mitt rum.

När jag öppnade dörren såg jag att Justin stod och tittade på bilderna som satt på min vägg. Han tittade på ett foto. Det som betyder mest för mig. Det senaste familjefotot. Där alla log och var glada. Hela famliljen hade spenderat dagen tillsammans då, lekt, tittat på film, badat och sen lagat mat tillsammans. Jag hade fått en idé om att fota oss, så vi ställde upp oss mot min vägg och gjorde roliga minen. Jag kommer ihåg dagen som om den var igår, och jag kände hur mina ögon började fuktas. Jag blinkade för att inte tårarna skulle falla, men det var försent. Jag grät.

När jag snyftade till vände sig Justin om och tittade oroligt på mig. Jag skakade på huvudet och slängde handduken mot honom. 
- Jag ska berätta, sa jag. - Torka dig lite först, fortsatte jag innan han sa något. Han nickade och log lite.

När han var klar tog jag handduken och hängde upp den på min dörr.
- Vill du ha varm choklad? sa jag och log. 
- Gärna! sa han och besvarade mitt leende. - Marsmallows? sa han sedan.
- Såklart, vad är varm choklad utan det? sa jag och skrattade.
- Ingenting, sa han och log och tittade på mig och log. Jag slutade skratta och tittade in i hans ögon. När det gått ett tag avbröt jag ögonkontakten och harklade mig. - Förlåt, sa jag.
- Vad ska du säga förlåt för? Du har otroligt vackra ögon, sa han och log.
- Du med, sa jag innan jag gick ut från rummet bort mot köket.

Han följde tyst efter mig. När vi kom ut till köket tog jag fram mjölk, kakao, socker, grädde och marshmallows. 
- Är det inte bäst att vi gör chokladen på o'boy istället? sa han osäkert.
- Ta det lugnt, jag är mästare på det här! sa jag självsäkert och tog fram en kastrull. 

------------------------------------------------------------------

- Okej, det var verkligen gott, sa Justin och klappade sig på magen samtidigt som han lutade sig bakåt mot soffan. 
- Sa ju det, sa jag belåtet och flinade.
- Men Serena, berätta nu, sa han. Hans ansikte blev genast allvarligt. Jag suckade högt och tog ett djupt andetag.
- Min... asså... Min familj är död. Min mamma, min pappa och min bror. Liz är den enda jag har kvar, sa jag och kände en klump i halsen.
- Oj... Hur dog dom? sa han försiktigt.
- Bilolycka... sa jag och blundade. - För några månader sen. Jag och Liz var också med, och vi var dom enda som överlevde, sa jag och torkade tårarna som börjat rinna ner från mina kinder. 

Jag hörde hur stolen mittemot mig skjutes ut, och efter några sekunder kände jag hans armar runt mig - igen. 
- Jag är ledsen, sa han och la sitt huvud mot mitt. Vi satt så en stund, innan jag ryckte till och gick ur hans famn.
- Du... Jag känner inte dig, sa jag och satte mig på andra sidan soffan. - Och har inte du flickvän? fortsatte jag.
- Jo, men bara för det får jag väl trösta andra människor som behöver en? sa han och log lite.
- Jo, i och för sig, sa jag och bet mig i läppen. - Men jag känner ändå inte dig, och du kommer säkert åka snart, sa jag och tittade ut genom fönstret. Regnet öste ner. 

- Jag ska vara kvar i en vecka till, sa han. - Sen ska jag hem till Stratford igen, sa han. Jag tittade upp och möttes av hans ögon. 
- Stratford? Bor du där? sa jag och log sen.
- Ja, svarade han och log. - Älskar att vara där, så jag måste passa på när jag väl är ledig, sa han och log.
- Hur länge är du ledig då? sa jag sen. - Och vad gör du här egentligen? 
- Jag är ledig tills september, då ska jag ha några konserter, började han. - Min pappa bor här, fortsatte han sedan.

Jag nickade och vände sedan huvudet mot fönstret igen. 
- Vad hände med dina kompisar? frågade jag utan att släppa blicken från regndroppen som hamnat precis vid mina ögon på rutan.
- Dom åkte hem igårkväll. Dom hälsade bara på snabbt, och sen var dom med på min konsert här, sa han. Återigen nickade jag. 

Vi satt tysta ett tag, innan jag öppnade munnen. 
- Inte för att verka otrevlig, men du kanske ska gå hem nu. Min fostermamma och lillasyster kommer nog hem snart, sa jag och bet mig i läppen. Jag var tvungen att sluta med det! Det ser bara tönti- Justin avbröt mina tankar.

- Du har nog rätt, sa han och log. - Jag gillar när du biter dig i läppen, fortsatte han sen och skrattade. Jag flinade och reste mig sedan upp. - Det var trevligt att träffa dig i alla fall, sa jag och hjälpte honom upp. - Du var inte som jag trodde du skulle vara, sa jag sen.
- Jasså? sa han och log. - Hur trodde du jag skulle vara då? 
- Snobbig, töntig, larvig, allt det, sa jag och ryckte på axlarna. - Men det var en positiv överrasskning! sa jag och log.
- Tur det, sa han och skrattade. 

Vi gick in till mitt rum, eftersom att han lämnat sin tjocktröja där. Vi gick in i rummet och hörde ett tyst kurrande - Picko låg och sov i min säng, på Justins tröja.
- Oj, förlåt, jag ska flytta honom, sa jag snabbt och gick framt till sängen. 
- Nej vänta! sa Justin snabbt och sprang fram och hoppade till min säng. Han satt och kollade på Picko som sött sov vidare utan några vidare störningar från oss. Han la sen huvudet på hans magen och skrattade. - Jag älskar ljudet dom gör när dom spinner, även fast jag inte gillar katter så mycket, sa han och fortsatte skratta. 

Jag log lite och satte mig sedan i sängen och kliade honom under hakan. Katten alltså, inte Justin. Efter några minuter satte sig Justin upp och tittade sig runt om i rummet. 

- Jag gillar ditt rum, sa han efter ett tag. - Det är så... dig liksom, fortsatte han. - Mysigt och personligt, sånt som jag älskar, sa han och tittade på mig och log. Jag började genast rodna och tittade bort. Sen reste han sig upp och tittade än en gång på fotot på väggen. 
- Ni ser väldigt glada ut på den här fotot, sa han.
- Det var det sista familjefotot, sa jag och ställde mig bredvid honom. - Den näst sista dagen vi spenderade tillsammans, sa jag och drog min hand över mamma och pappas ansikten. 
- Kom här, sa han och öppande sin famn. Jag "kröp in" och la min händer på hans axlar. - Ibland måste man krama någin, även fast man inte känner personen så bra, sa han. Jag log lite. Han var verkligen snäll.

Jag backade sen ut och log lite. 
- Tack. Tack för att du skjutsade hem mig, hjälpte mig och tröstade mig. Det var längesen jag kände att någon åtminstone brydde sig lite om mig, sa jag och suckade.
- Har du inga vänner? sa han chockat.
- Tyvärr, sa jag och bet mig i läppen. - Dom få jag hade slutade prata med mig när jag flyttade hit.
- Då var dom inte riktiga vänner, sa han och surt. - Förlåt, men jag hatar sånt, sa han sen. - Du kommer få riktiga vänner sen, jag lovar, sa han och log. 
- Förhoppningsvis, sa jag. 

Vi skrattade lite och gick sen ut till hallen. Han tog på sig sina skor och gick sedan mot dörren. 
- Hej då då, sa han sen. - Det var otroligt roligt att lära känna dig! sa han sen. - Och bara så du vet, så har du mig som vän, och det är bara att ringa om du vill prata, sa han och gav mig en lapp. Jag tog tveksamt emot den men log sedan och tittade upp.
- Tack, sa jag och log. Jag kramade sedan om honom innan han slank ut genom dörren. Inom beloppet på 4 minuter var han nere vid sin bil och åkte sedan iväg. Det kändes tomt...

Justins perspektiv:

Jag ville inte åka hem. Hon var så snäll och rolig. Jag stängde dörren, startade bilen och åkte snabbt därifrån, utifall någon paparazzi skulle se mig och sedan sprida ut allt över internet, var hon bor och allt. 

När jag väl kom hem öppnade jag dörren och möttes av Jazmyn. 
- Hey sweeeetie! sa jag och lyfte upp henne i min famn.
- Bieber, Bieber Bieber Bieber! sa hon och skrattade. Jag flinade och satte ner henne på golvet. Hon sprang snabbt iväg in till köket.
- Hej Justin, var har du varit idag? sa pappa när jag kom till vardagsrummet.
- Hängde med en kompis, sa jag kort.
- Jaså, vem då? sa han av ren nyfikenhet. - Jag visste inte att du kände någon här? fortsatte han sen förvånat. 
- Du vet tjejen vi träffade i parken? Det är hon, sa jag och log slängde mig i soffan.
- Jaså, tjejen. Hon var ju riktigt söt! sa pappa och flinade åt mig. Jag lipade som svar och reste mig sedan upp. - Öh, du Justin? sa pappa sen. 
- Ah? 
- Selena är uppe på ditt rum, sa han kort. Där rök intresset att vara med Serena resten av veckan...

---

Kommentera! :) 5:an hittar ni under Matildas kapitel :)