The Sun Shines When Your Not Around 4
- Menar du verkligen det?
- Varför skulle jag ljuga?
- Vem vet, varför gör man det?
- Vet inte, men jag lovar, du borde sjunga mer
- Vi får se...
Vi kom tillslut fram och båda var så trötta att vi gick och la oss på en gång. Under natten så la Kyle sin arm runt mig och kramde om mig medan han sov. Jag hade fortfarande inte somnat fast jag var hur trött som helst.
Jag kurade in mitt ansikte i hans gråa T-Shirt och somnade efter kanske en halvtimme.
Jag vaknade tidigt den sista dagen vid sugan. Kyle sov fortfarande och jag kunde bara inte väcka honom, han var så söt när han sov. Jag böt om till ett blommigt linne och ett par jeans shorts. Skåpet med alla måleri grejer som mamma höll på med när hon var.. ung var kvar så jag gick dit och tog ut ett block, penslar och färg. Jag tog vatten i en gammal burk i köket och gick ut till stenkilipporna vid vattnet.
Efter två målningar hörde jag dörren öppnas oh stängas. Jag vände mig om men såg ingen.
- Kyle? sa jag osäkert och la ifrån mig alla grejer. Jag gick mor huset när någon drog mig mot sjön och höll för min mun och ögon.
- Du ska ner i vattnet! ropade Kyle och jag kände trä mot fötterna.
- Nej! skrek jag och skrattade, jag tog tag runt hans hals just som han släppte mig. Vilket gjorde så vi båda hamnade i vattnet.
Justins perspektiv
Jag, mamma och alla andra klev av flyget i Arizona sent på eftermiddagen. Vi skulle spela på någon konsert mot djurmisshandel om en vecka. Jag ville hellre stanna hemma med Selena än komma hit en hel vecka i förväg.
Vi skulle bo på något hotell där ägarna också ägde arenan som höll i det hela. Det va tydligen deras dotter som sagt att om dom skulle ha en konsert kunde pengarna gå till välgörenhet och hon hade valt djuren av alla.
Jaja, nu var vi iallafall här.
Brooks perspektiv
Jag höll på att byta om i mitt gamla rum i stugan. Vi skulle åka tillbaka nu om en halvtimme så vi skulle komma fram ikväll klockan tio, och då skulle jag gå upp på taket och kolla på stjärnorna som jag alltid gör. Det var ingen skola fören i över morgon för det var lördag idag.
Jag drog på mig ett par vanliga jeans och en grå munkjacka med luva och dragkedja. Jag tog ett svart linne under också och hade upp hårt i en vanlig enkel hästsvans.
- Kyle? Är du klar? ropade jag och Kyle kom leende utan tröja in till mig. Han log och kysste mjukt mig på pannan.
- Snart, sa han och kramade om mig. Hans hår var fortfarande lite blött sen vårat bad.
- Måste vi åka? sa jag och la mitt huvud på hans axel.
- Ja, sa han och skrattade. Jag muttrade något och Kyle lyfte upp mig "wedding style"
- Nej släpp ner mig Kyle! skrek jag men skrattade samtidigt. Han gick ut till bilen och släppte ner mig i sätet. Han sprang runt och hoppade ner i sätet och startade bilen.
*Arizona igen*
Jag sa hejdå till Kyle och gick hemåt. Jag lyssnade på All Time Low under tiden som jag gick och när jag väl kom fram så stod det en hel hög med folk utanför. Alla skrek som galningar utan dom med kamerorna och allt. Några stora killar, eller mer av "män" med gula jackor höll emot alla för att dom skulle komma in i hotellet. Jag trängde mig förbi men blev stoppad av männen i jackorna.
- Tyvär, ingen kommer förbi
- Men jag bor här!
- Namn?
- Brook St. James, sa jag och killen släppte förbi mig.
- Ursäka missförstånded, sa han och stängde ingen bariären igen. Men en forograf hade smitigt förbi.
- Ursäkta mig, sa ni att du var den Brook St. James, sa han och skrev ivrigt ner något och bändade av bixten. någon öppnade dörrarna bakom mig och drog in mig till Lobbyn.
- Aj släpp mig! ropade jag åt personen och såg att det var han, Justin Bieber. Snälla, när jag menat att mamma skulle ha någon som kunde sjunga menade jag verkligen inte honom. Han av alla i världen, jag hade menat Jason Mraz eller någon. Någon som brydde sig och inte bara gjorde det för PR och allt.
- Trevlig att träffa dig med, sa han och skrattade. jag log inte tillbaka och drog ur min hand ur hans och gick fort mot hissarna.
- Vänta! Ropade han och sprang efter mig, jag stannade vid hissarna och han stannade bredvid mig.
- Justin, sa han och log igen. Jag såg på honom och sen tillbaka på de gyllene hissdörrarna.
- Brook, sa jag tyst och något brakade till bakom oss. Vi såg båda mot ingången och såg massa fans, fotografer och vakterna komma in i lobbyn. Fansen skrek som dom blev jagad av en mördare och fotograferna knäppte så mycket kort vi blev helt blinda. Hissarna öppnades och Justin sprang in. Jag ville inte vara i samma hiss som han men jag hade inget val när jag gick in med Justins hand om min arm för han drog in mig samtidig som jag gick.
Svar på kommentar.
Anonym om The love of my life, part 23:
Om det här är en skitblogg, varför gå in här och skriva den här kommentaren, när du dessutom inte kan stava riktigt? Jag vet att jag inte skrivit på en vecka. JAG VET. Jag är ledsen över det men jag måste ju få vara ute och umgås med mina vänner + så måste jag plugga. Matilda har inte heller all tid i världen att skriva hela tiden, och vi ber om ursäkt för det. Men jag har faktiskt skrivit att jag ska uppdatera så mycket som möjligt, right? Jag ska försöka slänga in ett inlägg på The love of my life imorgon, förhoppningsvis.
Och du som skrev kommentaren, varför skriver du inte ditt namn? Moget att vara anonym. Vågar du inte stå för dina åsikter? :) Och till er andra som kommenterar positiva saker, LOVE YOU :D Hihi, nu ska jag dra ut och ha lite kul, kanske skaffa lite inspiration till tha novel. ;) Smell ya later!
nu har det ju gått en vecka du kan ju inte skriva börja skriv om du sska ha nån blogg i huvud taget hallå och snälla skriv bättre jag ber dig det här är en skit blogg
Om det här är en skitblogg, varför gå in här och skriva den här kommentaren, när du dessutom inte kan stava riktigt? Jag vet att jag inte skrivit på en vecka. JAG VET. Jag är ledsen över det men jag måste ju få vara ute och umgås med mina vänner + så måste jag plugga. Matilda har inte heller all tid i världen att skriva hela tiden, och vi ber om ursäkt för det. Men jag har faktiskt skrivit att jag ska uppdatera så mycket som möjligt, right? Jag ska försöka slänga in ett inlägg på The love of my life imorgon, förhoppningsvis.
Och du som skrev kommentaren, varför skriver du inte ditt namn? Moget att vara anonym. Vågar du inte stå för dina åsikter? :) Och till er andra som kommenterar positiva saker, LOVE YOU :D Hihi, nu ska jag dra ut och ha lite kul, kanske skaffa lite inspiration till tha novel. ;) Smell ya later!
The Sun Shines When Your Not Around 3
- En rik musik nörd... sa han tyst och såg ner i marken.
- Jag vill inte vara det
- Varför? Det är bättre än att bo i ett skithus som jag, du är ju värsta asrik och får allt du vill
- Tro mig, det är inte så bra
- Inte?
- Nej, jag vill bara sticka efter vi går ut High School och INTE plugga vidare, än
- Varför vill du sticka? Har du inte det bra med allt?
- Igen, mitt liv är ett helvete, mamma och pappa typ hatar mig
- Lägg av, dom kan inte hata dig
- Men nästan, jag gillar inte dom, dom är bara... snobbar, sa jag och suckade djupt.
Brooks perspektiv:
Jag vaknade upp som varje dag, gick in till badrummet. Sköljde mig med vattnet som jag alltid gör. Det var en ledig vecka från skolan och skulle vara med Kyle hela veckan. Vi hade bestämmt vi skulle åka bort till våran stuga vid sjön ända borta i North Carlolina. Det skulle ta en dag att bara åka dit eftersom det var flera stater bort. Jag slängde ner kläder i väskan och stängde den. Jag tog på mig ett par kängor som var bra att gå i också och tog upp håret i en slarvig knut. Jag var redo att åka.
Mamma och pappa sov fortfarande och jag skrev en liten lapp att vi åkt. Dom visste det här som tur var men dom hade inte varigt så säkra eftersom Kyle och jag bara hade varigt ihop i tre veckor. Ända sen bion och den där kyssen hade vi blivigt tillsammans. Det var tre veckor sen imorgon.
Kyle satt i bilen utanför hotellet. Jag hoppade in och kysste honom på kinden. Han log stort tillbaka och såg mot vägen. Han hade fått pengar av mig så vi kunde hyra en bil utan tak. Det skulle bli en varm vecka och vi älsakde båda vinden och solen så inget tak var perfekt. Jag tog upp min iPod och kopplade in den i radion.
*två timmar från stugan*
- Jag älskar den här låten så myyycket! ropade jag när den andra låten hade lagt av.
- Vilken är det, har inte hört den?
- Den är gammal, Still In Love (With You) med The Lantency, sa jag och sjöng med när refrängen äntligen kom.
What do I have to do?
To prove myself to you
I'm sorry, girl, for disappointing you
I'm still in love, you know, I'm still in love with you
And now we can't go back
I should have known that
I'm sorry, girl, we need another chance
I'm still in love, you know, I'm still in love with you
I'm sorry, girl, for disappointing you
I'm still in love, you know, I'm still in love with you
And now we can't go back
I should have known that
I'm sorry, girl, we need another chance
I'm still in love, you know, I'm still in love with you
Kyle nästan stirrade på mig.
- Vad nu då? frågade jag och skratatde lite. Han skakade på sitt blonda huvud och log mer.
- Du är riktigt bra på att sjunga
- Lägg av, sa jag tyst men jag rodnade faktiskt.
- Jag är seriös, du är jätte bra! fortsatte han och tog min hand.
- Menar du verkligen det?
- Varför skulle jag ljuga?
- Vem vet, vaäför gör man det?
- Vet inte, men jag lovar, du borde sjunga mer
- Vi får se...
Vi kom tillslut fram och båda var så trötta att vi gick och la oss på en gång. Under natten så la Kyle sin arm runt mig och kramde om mig medan han sov. Jag hade fortfarande inte somnat fast jag var hur trött som helst.
Jag kurade in mitt ansikte i hans gråa T-Shirt och somnade efter kanske en halvtimme.
Ja den blev kort men jag kommer nog göra lite små korta inlägg för det är lättare :)
mer ikväll för det är ju påsklov! :)
The Sun Shines When Your Not Around 2
Vi pratade i några minuter tills vi båda var tvugna att gå. Jag gick iväg till gallerian för jag kände för att köpa en ny t-shirt. Jag hade bara typ tio stycken och ville ha någon snygg. Jag gick in i min favorit affär, en där dom sålde band grjer som deras skivor, tröjor och saker dom singerat. Jag letade efter något från The Downtown Fiction. Hittade den! En röd t-shirt där det stog "Thanks For Nothing Kiss My Ass" Jag tog den och en annan vit med The Maine's logga på. Ett stort svart "M" med en cirkel runt.
Brooks perspektiv:
Vänta här nu. Jag stannade upp och såg ner på min mobil. Jag vet inte ens den här killens namn! Men jag vet hans adress. Jag tänkte fort och skrev fort in den på google och vips!
Kyle Winter, 17. Som mig alltså. Det stog inte några föräldrar med, konstigt.
Jag la ner mobilen i jeans fickan igen och gick motvilligt hem igen. Eller hem om man nu kan kalla ett hotell för det. Mamma tvingade typ pappa att flytta in hit för att dels, vi äger hotellet och dels för hon inte trivs i hemlukt. Sån tönt. Jag kan inte vänta tills jag blir 18 och bara kan göra som jag vill. Någon månad kvar bara som tur är. Det är April nu och jag fyller i Juli.
Portvakten öppnade vänlgt dörren till mig och log glatt. Jag log tillbaka och tog hissen up. Jag såg mitt hår i segeln. Det har verkligen blivigt lång under vintern. Det var en enda röra och min läppring fastnade alltid i det. Jag ska beställa en klipptid imorgon så jag kan bli av med allt jobbigt hår. Ingen fara, ska inte snagga mig. Ska bara klippa kanske en decimeter kortare. Det är längre än armbågarna. Fattar ni att det är långt då? Dörrarna öppnades och jag gick igenom korridoren till den svit längst bort vi bodde i. När jag öppnade dörrarna höll mamma och pappa på att bråka igen. Dom älskar inte varran på riktigt. Att dom gifte sig var för pengarna. Alla dessa pengar, kan alla bara lägga ner och sluta vara så girga? Aldrig så klart. Jag hängde upp min jacka och gick igenom hallen, TV-rummet och lien del av ett av vardagsrummen där mamma och pappa var. Mamma såg mig och ropade efter mig. Jag suckade och backade.
- Var har du varigt? ropade hon på mig, mer skrek.
- Ute, jag sa ju det
- Du måste lära dig att ta ansvar unga dam, annars åker du ut på gatan
- Hoppas
- Åh, ser du inte hur din dötter uppför sig? skrek mamma på pappa. Jag slängde igen dörren bakom dom och slängde mig på sängen. Jag är så trött på allt. Och ikväll ska jag ut med den där killen. Jag sprang till garderoben och tog på mig ett Roling Stones linne och en svart skinnjacka över. Jag tvekade över svarta jeans eller vanliga, slitna, blåa. Jag tog dom svarta och tog på mig ett par röda, låga converse. Klar. Jag satte upp håret i en hästsvans också och gick efter min mobil i jackfickan igen.
- Går ut igen! ropade jag till mamma och pappa och stack innan dom han säga nej eller något.
Jag stack till Kyles område, slum enligt mamma. Perfekt. Jag ricgde på hos honom och jag log stort när han öppnade. Han hade bara ett par slitna jeans shorts i knä höjd på sig. Oh my fucking god, abs! Tänkte jag och drog efter andan. Han var verkligen as het om jag kan säga så.
-Oj, hej är klockan så mycket? Jag ska bara ta på mig en tröja, sa han och log snett. Jag ville bara säga åt honom att vi kunde gå som han såg ut men... vi skulle på bio så. Awkward.
Han sprang upp för trapporna och kom sen ner med en röd T-Shirt med någon svart text på. Han tog också på sig ett par gråa skejt skor så gick vi.
*efter bion*
Vi gick hand i hand längs vägen och kollade på stjärnorna. Min mobil började ringa men jag slog snabbt av den.
- Förlåt för det där, sa jag och strök undan lite hår som bara åkte tillbaka för ögonen. Kyle tog bort sin hand ur min för att ta bort håret igen. Han la den sedan på min kind och såg rakt in i mina ögon.
- Hoppas du inte tycker jag går för fort fram men... viskade han och kysste mig mjukt på mina läppar. Jag kysste tillbaka och allt kändes bara så perfekt just då. Han drog sig bort och skrattade lite. Jag log och han la sin arm runt mina axlar och vi gick in i parken.
- Så... vill du gå ut igen någon gång? frpgade han blygt. Gud han var så söt!
- Jag skulle älska det! sa jag och kramde om honom hårt. Han strök mig över ryggen och kysste sedan mig igen.
- Jag har faktiskt sett dig i skolan förut, men du går typ alttid och lyssnar på musik eller är i bibloteket, sa han och skrattade.
- Äm ja, jag är en musik nörd
- En rik musik nörd... sa han tyst och såg ner i marken.
- Jag vill inte vara det
- Varför? Det är bättre än att bo i ett skithus som jag, du är ju värsta asrik och får allt du vill
- Tro mig, det är inte så bra
- Inte?
- Nej, jag vill bara sticka efter vi går ut High School och INTE plugga vidare, än
- Varför vill du sticka? Har du inte det bra med allt?
- Igen, mitt liv är ett helvete, mamma och pappa typ hatar mig
- Lägg av, dom kan inte hata dig
- Men nästan, jag gillar inte dom, dom är bara... snobbar, sa jag och suckade djupt.
The Sun Shines When Your Not Around 1
Brooks perspektiv
Jag öppnade ögonen men stängde dom fort igen. Snälla ge mig tillbaka min dröm! Åh, det går inte. Fuck livet!
Nu tycker ni väl jag är en depp-fall och speciellt för enligt alla andra är mitt liv helt amazing. Yeah right! Jag är sjutton år och helt less på livet. Kul, jätte jätte kul. Jag reste mig från min stora, tre meters breda säng och gick in till mitt - även det - enorma badrum.
Det var inte belamrat med skönhetsprodukter, bara ett skåp med handukar, några flaskor fortfarande blöta sen min midnatts dusch i går natt i dushen som droppade, hårbosrte och någon snodd och spännen framför den stora, nyligen rengjorda spegeln omringad av glödlampor. Jag såg på mitt trötta ansikte i spegeln och drog ur hårsnodden som jag sovigt i. Mitt ganska så raka, bruna och långa hår stog nästan rakt ut och jag tog upp borsten och kammade det. Jag fyllde handfatet med vatten och tog ett djupt andetag innan jag la ner huvudet i det iskalla vattnet. Jag försökte hålla andan så länge jag kunde, två minuter. Jag gjorde samma sak varje morgon.
Det var lördag, ingen skola som tur var. Jag hatade verkligen skolan fast jag var en av dom bästa i klassen. Ett sista fucking år kvar. Jag ska inte plugga vidare efter. Aldrig! Jag är stenrik, jag behöver inte jobba men jag kommer inte behöva så mycket pengar. Jag är ingen liten snobb som bara brydde sig om killar, pengar, mode och smink. Jag hade inte någon smink alls, jag gick bara runt i mina gammla slitna converse. Jag hade alla färger men använde mest dom svarta. Jag tog upp huvudet ur vattnet igen och flämtade efter luft. Kunde jag bara få stanna där nere någon gång?
Jag gick ut från badrummet och tog på mig en grå, V-Ringad T-Shirt med ett svart Peace märke på, ett par svarta, slitna jeans shorts som det var minnst fem hål i och sprang in till badrummet igen för att ha i ett par nit-örhängen. Nu tänkre väl ni EMO! Men kan jag få se ut som jag vill? Ja, tack. Jag tog på mina, lortiga svarta converse och gick ut från mitt stökiga rum. Mamma och pappa satt utanför deras rum och åt deras lyx frukost. Jag bor på ett hotell, fråga mig inte varför. Jag skulle vara nöjd med ett tält.
Mamma såg på min outfit och skakade på huvudet. Jag stönade högt och såg på henne.
- Vad? Vad är det nu?! sa jag surt och tog en brödbit och hade på amssa smör, allt för att göra mamma arg.
- Kan du inte ha något fint på dig? Vi är en viktigt familj i den här staden.
Åh, den här staden. En liten skit stad i Arizona varst största hus var det här hotelet och arenan vi ägde där någon kändis skulle uppträda om en vecka. Jag brydde mig inte så mycket om det så jag visste inget.
- Men bara lägg av, jag får väl klä mig som jag vill eller hur?!
- Ja men...
- Bra, jag går ut hej!
- Men...
Försent, min iPod var redan på högsta volym och jag hade mina stora svarta hörlurar på som dränkte allt ljud. Jag lyssnade på "The Downtown Fiction - Thanks For Nothing". Bästa "Fuck You" låten om ni frågar mig.
Solen var uppe som alltid här. Solbrända människor gick runt på stan, vissa hand i hand, vissa ensamma och ledsna. Jag hade inget leende på mina läppar så jag var väl en av dom deppiga. Jag gick in till det enda stället jag gillade i den här stan. Den stora parken med gräsmattorna, de stora ek träden och långa stigar. Plus en liten sjö, men lite är för stort. Mer en pöl.
Jag satte mig ner på en av de många parkbänkarna och drog upp benen till bröstet och såg på alla som gick förbi. Lika så här gick vissa glada och vissa ledsna. En kille fångade min uppmärksamhet, han var en av dom deppiga. Som mig.
- Hej, sa jag och log lite till honom. Han såg förvånat på mig och log sedan lite till mig, inte osäkert.
- Känner jag dig?
- Antagligen inte för jag känner inte dig
- Så, varför sa du hej?
- Vet inte, varför reagerade du?
- Sant, säger du bara hej till någon random person?
- Nej, men jag kan
Han satte sig ner bredvid mig och gav mig ett större leende. Jag hade åtminstone gjort honom glad.
En gammal tant med en pudel gick förbi och killen viskade fort "säg hej nu då" till mig.
- Hej hej, sa jag och gav tanten ett leende. Hon såg först chockat på mig men sa sedan hej tillbaka och gav mig ett leende. Killen och jag skrattade så fort hon hade gått ur hörhåll.
- Haha! Såg du hennes min!? sa jag och skrattade. Killen bara nickade och torkade bort några tårar lika som jag gjort någon minut sedan.
Det var lördag, ingen skola som tur var. Jag hatade verkligen skolan fast jag var en av dom bästa i klassen. Ett sista fucking år kvar. Jag ska inte plugga vidare efter. Aldrig! Jag är stenrik, jag behöver inte jobba men jag kommer inte behöva så mycket pengar. Jag är ingen liten snobb som bara brydde sig om killar, pengar, mode och smink. Jag hade inte någon smink alls, jag gick bara runt i mina gammla slitna converse. Jag hade alla färger men använde mest dom svarta. Jag tog upp huvudet ur vattnet igen och flämtade efter luft. Kunde jag bara få stanna där nere någon gång?
Jag gick ut från badrummet och tog på mig en grå, V-Ringad T-Shirt med ett svart Peace märke på, ett par svarta, slitna jeans shorts som det var minnst fem hål i och sprang in till badrummet igen för att ha i ett par nit-örhängen. Nu tänkre väl ni EMO! Men kan jag få se ut som jag vill? Ja, tack. Jag tog på mina, lortiga svarta converse och gick ut från mitt stökiga rum. Mamma och pappa satt utanför deras rum och åt deras lyx frukost. Jag bor på ett hotell, fråga mig inte varför. Jag skulle vara nöjd med ett tält.
Mamma såg på min outfit och skakade på huvudet. Jag stönade högt och såg på henne.
- Vad? Vad är det nu?! sa jag surt och tog en brödbit och hade på amssa smör, allt för att göra mamma arg.
- Kan du inte ha något fint på dig? Vi är en viktigt familj i den här staden.
Åh, den här staden. En liten skit stad i Arizona varst största hus var det här hotelet och arenan vi ägde där någon kändis skulle uppträda om en vecka. Jag brydde mig inte så mycket om det så jag visste inget.
- Men bara lägg av, jag får väl klä mig som jag vill eller hur?!
- Ja men...
- Bra, jag går ut hej!
- Men...
Försent, min iPod var redan på högsta volym och jag hade mina stora svarta hörlurar på som dränkte allt ljud. Jag lyssnade på "The Downtown Fiction - Thanks For Nothing". Bästa "Fuck You" låten om ni frågar mig.
Solen var uppe som alltid här. Solbrända människor gick runt på stan, vissa hand i hand, vissa ensamma och ledsna. Jag hade inget leende på mina läppar så jag var väl en av dom deppiga. Jag gick in till det enda stället jag gillade i den här stan. Den stora parken med gräsmattorna, de stora ek träden och långa stigar. Plus en liten sjö, men lite är för stort. Mer en pöl.
Jag satte mig ner på en av de många parkbänkarna och drog upp benen till bröstet och såg på alla som gick förbi. Lika så här gick vissa glada och vissa ledsna. En kille fångade min uppmärksamhet, han var en av dom deppiga. Som mig.
- Hej, sa jag och log lite till honom. Han såg förvånat på mig och log sedan lite till mig, inte osäkert.
- Känner jag dig?
- Antagligen inte för jag känner inte dig
- Så, varför sa du hej?
- Vet inte, varför reagerade du?
- Sant, säger du bara hej till någon random person?
- Nej, men jag kan
Han satte sig ner bredvid mig och gav mig ett större leende. Jag hade åtminstone gjort honom glad.
En gammal tant med en pudel gick förbi och killen viskade fort "säg hej nu då" till mig.
- Hej hej, sa jag och gav tanten ett leende. Hon såg först chockat på mig men sa sedan hej tillbaka och gav mig ett leende. Killen och jag skrattade så fort hon hade gått ur hörhåll.
- Haha! Såg du hennes min!? sa jag och skrattade. Killen bara nickade och torkade bort några tårar lika som jag gjort någon minut sedan.
- Du, jag vet det här kasnke låte lite väl... wow, men skulle du vilja gå på bio ikväll?
- Jag skulle älska det, var bor du?
- Jag tänkte fråga dig det men ok...
Vi pratade i några minuter tills vi båda var tvugna att gå. Jag gick iväg till gallerian för jag kände för att köpa en ny t-shirt. Jag hade bara typ tio stycken och ville ha någon snygg. Jag gick in i min favorit affär, en där dom sålde band grjer som deras skivor, tröjor och saker dom singerat. Jag letade efter något från The Downtown Fiction. Hittade den! En röd t-shirt där det stog "Thanks For Nothing Kiss My Ass" Jag tog den och en annan vit med The Maine's logga på. Ett stort svart "M" med en cirkel runt.
En ny novell! Det är nog mest Matilda som kommer skriva den här, jag kommer fortsätta så mycket som möjligt på The Love Of My Life, men ah, vi hjälps väl åt. ;)
En ny novell! Det är nog mest Matilda som kommer skriva den här, jag kommer fortsätta så mycket som möjligt på The Love Of My Life, men ah, vi hjälps väl åt. ;)
Was it love after all?
Nutid:
- Jag lovar Mel, det var inte jag! sa jag frustrerat.
- Och hur fan ska jag tro på det? Du har fan kysst henne 1 gång tidigare Justin! skrek hon tillbaka.
- Men jag lovar, det var hon som kysste mig! sa jag högre och kollade allvarligt på henne.
- Jag bryr mig inte längre, sa hon kollade ner i backen.
- Vadå, så du förlåter mig? sa jag och kände hur klumpen i magen sakta men säkert löstes upp.
- Nej... jag gör slut med dig, sa hon kollade in i mina ögon. Allt stannade till. Jag fick en flashback från allt vi gått igenom, både det roliga och det dåliga. Fan, vad har jag gjort?
24 juni, 2009:
- Men lite fart då! ropade Mel från shoppingvagnen som vi hade hittat utanför gallerian på parkeringen. Mel hade genast hoppat in och "beordrat" mig att köra. Jag hade bara glatt gjort som hon sagt... som jag alltid gör.
Plötsligt slår jag i foten i kanten och tappade greppet om vagnen samtidigt som jag ramlade. Mel skrek till och låg på marken med ett sår i pannan. Jag gick fram till henne som sågt surt på mig.
- Oj gud förlåt Mel, jag menade inte... började jag men hon avbröt fort med att surt resa sig upp och gå där ifrån. Jag hoppade upp från det sandiga och dammiga asfalten och sprang ikapp henne. Jag tog tag om hennes midja och snurrade runt henne. Jag fattade att hon försökte att inte skratta och jag släppte ner henne så hon såg in i mina ögon.
- Snälla gå inte bara, viskade jag och lutade min panna mot hennes. Hon var kortare än mig och hennes lockiga blonda hår låg spritt runt hennes solbrända axlar. Jag viskade återigen in i hennes öra något som jag bara vet hon älskar.
- Jag vet att du vill skratta.
Hon såg upp i mina ögon som alla miljoner gånger tidigare jag sagt det där och gav mig hennes leende som fick hennes ögon att lysa upp. Hon pussade fort min kind och gled ur min omfamning men höll kvar handen så länge det gick. Hon sprang iväg mot strandgången och jag sprang åter igen efter. Alla ser Mel som en liten bitchig tjej men inte jag, visst hon är bestämmande och ibland lite känslokall men jag älskar henne ändå, som en vän.
Under tiden när jag gick kollade jag ner, så jag såg inte var Mel tog vägen. Jag tittade upp men såg henne ingenstans. Var är hon? Jag tittade mig omkring och såg henne stå vid strandkanten och titta ut på vattnet. Jag stannade och kollade på henne en stund. Hon var så vacker. Jag började långsamt gå till henne. Hur ska jag kunna säga det här...
- Mel? frågade jag osäkert när jag var några få meter bakom henne.
- Ja Justin? sa hon och vände sig om och gav mig ett leende.
- Du vet att... jag kommer inte gå kvar i skolan i höst sen, sa jag och tittade på henne.
- Va? Varför då? frågade hon ledset.
- För min turné drar igång då, jag ska bort... sa jag tyst och tittade ner.
Hon svarade aldrig så efter någon minut tittade jag upp och såg henne stå och kolla på mig. Jag kunde inte tyda om det var en glad min eller en ledsen min.
- Förlåt... sa jag och gick fram till henne och kramade henne.
- Du behöver inte säga förlåt, det är ju jättecool! Jag är så stolt över dig! sa hon glatt och besvarade kramen.
- Är du? frågade jag förvånat.
- Såklart! Men... skolan kommer bli ett helvete igen Justin, sa hon ledsen och kollade ner.
- Nej då, det är bara att ringa när dom är dumma och prata med mig, du vet att jag alltid finns här för dig, sa jag och tog upp hennes ansikte och kollade in i hennes ögon.
- Tack, sa hon och kramade mig igen.
Nutid:
Efter den kvällen tillbringade jag varenda dag, kväll, allt med henne. Hon var min bästavän. Det var hon som hade funnits där för mig när jag började i skolan här i Atlanta. Hon. Den fina, vackra och världens bästa Mel. Hon försvarade mig när alla andra mobbade mig för mitt efternamn eller något annat, det var hon. Jag är evigt tacksam. Jag minns hur ledsen jag var när jag skulle åka. Vafan har jag gjort?!
15 augusti, 2009:
Hela sommaren har jag haft kul med Mel. Hon följde med mig hem till Kanada och hälsade på, som tur var gillar mina vänner henne. Nu var det bara 3 dagar kvar innan min turné drar igång. Jag är både glad och ledsen. Glad över att jag ska få göra något som jag drömt om i hela mitt liv, men ledsen över att gå lämna Mel. Hon har det inte så lätt i skolan... Folk mobbade henne och det var nog därför vi fick sån bra kontakt. Båda var utanför.
Men allt förändrades.
18 augusti, 2009:
- Mel... sa jag försiktigt.
- Mmmh, hörde jag henne mumla. Det kan jag visserligen förstå, klockan var 6.00, men jag hade lovat henne att säga hej då innan jag åkte.
- Meeeel, jag ska säga hej då! sa jag lite högre denna gång. Hon satte sig spikrakt upp i sängen och tittade sig omkring. När hon såg mig började hon genast gråta. - Shhh, gråt inte, sa jag omfamnade henne.
- Jag vill inte att du ska åka, stammade hon fram.
- Jag lovar Mel, det var inte jag! sa jag frustrerat.
- Och hur fan ska jag tro på det? Du har fan kysst henne 1 gång tidigare Justin! skrek hon tillbaka.
- Men jag lovar, det var hon som kysste mig! sa jag högre och kollade allvarligt på henne.
- Jag bryr mig inte längre, sa hon kollade ner i backen.
- Vadå, så du förlåter mig? sa jag och kände hur klumpen i magen sakta men säkert löstes upp.
- Nej... jag gör slut med dig, sa hon kollade in i mina ögon. Allt stannade till. Jag fick en flashback från allt vi gått igenom, både det roliga och det dåliga. Fan, vad har jag gjort?
24 juni, 2009:
- Men lite fart då! ropade Mel från shoppingvagnen som vi hade hittat utanför gallerian på parkeringen. Mel hade genast hoppat in och "beordrat" mig att köra. Jag hade bara glatt gjort som hon sagt... som jag alltid gör.
Plötsligt slår jag i foten i kanten och tappade greppet om vagnen samtidigt som jag ramlade. Mel skrek till och låg på marken med ett sår i pannan. Jag gick fram till henne som sågt surt på mig.
- Oj gud förlåt Mel, jag menade inte... började jag men hon avbröt fort med att surt resa sig upp och gå där ifrån. Jag hoppade upp från det sandiga och dammiga asfalten och sprang ikapp henne. Jag tog tag om hennes midja och snurrade runt henne. Jag fattade att hon försökte att inte skratta och jag släppte ner henne så hon såg in i mina ögon.
- Snälla gå inte bara, viskade jag och lutade min panna mot hennes. Hon var kortare än mig och hennes lockiga blonda hår låg spritt runt hennes solbrända axlar. Jag viskade återigen in i hennes öra något som jag bara vet hon älskar.
- Jag vet att du vill skratta.
Hon såg upp i mina ögon som alla miljoner gånger tidigare jag sagt det där och gav mig hennes leende som fick hennes ögon att lysa upp. Hon pussade fort min kind och gled ur min omfamning men höll kvar handen så länge det gick. Hon sprang iväg mot strandgången och jag sprang åter igen efter. Alla ser Mel som en liten bitchig tjej men inte jag, visst hon är bestämmande och ibland lite känslokall men jag älskar henne ändå, som en vän.
Under tiden när jag gick kollade jag ner, så jag såg inte var Mel tog vägen. Jag tittade upp men såg henne ingenstans. Var är hon? Jag tittade mig omkring och såg henne stå vid strandkanten och titta ut på vattnet. Jag stannade och kollade på henne en stund. Hon var så vacker. Jag började långsamt gå till henne. Hur ska jag kunna säga det här...
- Mel? frågade jag osäkert när jag var några få meter bakom henne.
- Ja Justin? sa hon och vände sig om och gav mig ett leende.
- Du vet att... jag kommer inte gå kvar i skolan i höst sen, sa jag och tittade på henne.
- Va? Varför då? frågade hon ledset.
- För min turné drar igång då, jag ska bort... sa jag tyst och tittade ner.
Hon svarade aldrig så efter någon minut tittade jag upp och såg henne stå och kolla på mig. Jag kunde inte tyda om det var en glad min eller en ledsen min.
- Förlåt... sa jag och gick fram till henne och kramade henne.
- Du behöver inte säga förlåt, det är ju jättecool! Jag är så stolt över dig! sa hon glatt och besvarade kramen.
- Är du? frågade jag förvånat.
- Såklart! Men... skolan kommer bli ett helvete igen Justin, sa hon ledsen och kollade ner.
- Nej då, det är bara att ringa när dom är dumma och prata med mig, du vet att jag alltid finns här för dig, sa jag och tog upp hennes ansikte och kollade in i hennes ögon.
- Tack, sa hon och kramade mig igen.
Nutid:
Efter den kvällen tillbringade jag varenda dag, kväll, allt med henne. Hon var min bästavän. Det var hon som hade funnits där för mig när jag började i skolan här i Atlanta. Hon. Den fina, vackra och världens bästa Mel. Hon försvarade mig när alla andra mobbade mig för mitt efternamn eller något annat, det var hon. Jag är evigt tacksam. Jag minns hur ledsen jag var när jag skulle åka. Vafan har jag gjort?!
15 augusti, 2009:
Hela sommaren har jag haft kul med Mel. Hon följde med mig hem till Kanada och hälsade på, som tur var gillar mina vänner henne. Nu var det bara 3 dagar kvar innan min turné drar igång. Jag är både glad och ledsen. Glad över att jag ska få göra något som jag drömt om i hela mitt liv, men ledsen över att gå lämna Mel. Hon har det inte så lätt i skolan... Folk mobbade henne och det var nog därför vi fick sån bra kontakt. Båda var utanför.
Men allt förändrades.
18 augusti, 2009:
- Mel... sa jag försiktigt.
- Mmmh, hörde jag henne mumla. Det kan jag visserligen förstå, klockan var 6.00, men jag hade lovat henne att säga hej då innan jag åkte.
- Meeeel, jag ska säga hej då! sa jag lite högre denna gång. Hon satte sig spikrakt upp i sängen och tittade sig omkring. När hon såg mig började hon genast gråta. - Shhh, gråt inte, sa jag omfamnade henne.
- Jag vill inte att du ska åka, stammade hon fram.
- Inte jag heller, men den kommer bara vara i en månad, sen har vi hela hösten... viskade jag. Hon slutade att skaka men jag kände några våta tårar falle ner på min arm. Jag tog mitt finger och la det under hennes haka och lyfte upp hennes huvud så hon såg in i mina ögon.
- Justin, jag vill inte bli ensam som förr, viskade hon och la sitt huvud i min halsgrop och började gråta igen. Jag såg mig om i hennes rum. Hennes skrivbord var fullt med pennor och teckningar, dom mesta på mig eller natur. Hon var en väldigt kreativ person, älskade att fota, måla och teckna, skriva musik och bara små korta texter och sjunga och spela gitarr eller piano. Hon hade aldrig haft pengar till lektioner utan lärt sig allt själv. Om jag hade varigt med henne då allt började hade jag kunna lära mig. Jag hade ju lärt mig av mamma och hennes vänner.
- Mel, lovar du att du inte kommer bli lika instängd som förr jag åkte? sa jag tyst så inte hennes moster skulle vakna. Hon bodde där för hennes båda föräldrar hade dött i någon bilolycka för ett halvår sen. Jag tyckte det var svårt nog när mina var skilda. Det värsta var nog att det var Mel som hade gjort det, eller inte gjort men om inte Mel hade varigt på den där festen hade dom aldrig åkt för att hämta henne. Dom hade aldrig åkt in i den där lastbilen och krossats.
Mel hade som tur inte skadats så mycket så hon var utom räddning. Men hon hade berättat hut hon bett läkarna att bara lämna henne, låte henne dö. Dom hade sagt att dom inte kunde få henne att vara nära att dö igen. Hon hade blivigt helt galen för dom hade räddat henne.
- Jag kan inte lova, men ska försöka... men kom tillbaka, utan all galenskap och kändisar, sa hon och skrattade lite. Jag kramade om henne men var tvungen att gå. Tvungen att lämna henne, jag önskade bara vi hade fått plats för Mel. Hon skulle älska att åka runt halva landet. Ja vi skulle inte hinna med hela landet på en månad bara.
Random dagar:
Jag hade kontakt med Mel hela tiden, men vi gled ifrån varandra lite mer för varje gång. Hon började träffa killar och... jag vill vara hemma och se så att hon inte umgås med fel folk. Det kan ju lätt bli så... Men...
13 september, 2010:
- GRATTIS PÅ DIN 16 ÅRS DAG! ropade jag i telefonen när Mel äntligen svarade. Hon skrattade och blev sen tyst.
- Tack, jag trodde du skulle glömma mig, sa hon och lät mer som Mel.
- Hur skulle jag kunna göra det? Du är min bästa vän och kommer aldrig glömma dig, sa jag och det var sant. Hon var min bästa vän. (Och flcikvän) Men ibland kändes det lite... pinsamt med henne. Som alla gånger hon var med killar. Jag vet inte varför men jag blev avundsjuk.
- Justin är du kvar? frågade Mel plötsligt. Jag var nära att tappa telefonen.
- Va, ja jag är här, sa jag snabbt.
- Åh, ok men jag hoppas du kan klara dig till fredag då, sa hon och skrattade.
- Va? frågade jag förvirrat.
- Du kommer väl då? frågade hon oroligt.
- Åh, ja... Mel jag kan inte komma hem då, vi blir kvar i några dagar till, sa jag ledset.
Det blev tyst och Mel sa inget, inget alls. Inget ljud alls. - Mel?
- Du lovade ju, sa hon besviket. Fan.
- Jag vet, men jag kan bara inte bestämma det här, försvarade jag mig snabbt.
- Det kan du visst! Justin du kan säga nej! skrek hon argt ut.
- Inte till mina fans... sa jag och suckade. Mel förstod inte hur mycket dom betydde för mig.
- Kul att du ens bryr dig om mig då! sa hon och jag skyndade mig med att säga något innan hon la på.
- Mel! Jag älskar dig du är ju...!
- Så kom hem! sa hon irriterat.
- Det går inte har jag sagt, sa jag och började bli en aning gråtfärdig. Jag hatade när vi bråkade.
- Fan för dig Justin, fan! Du är precis som alla andra idioter! skrek hon och en hög smäll och pipade kom efter. Hon hade slagit sönder mobilen... på grund av mig. Jag slog av mobilen och satte mig ner på scen kanten. Såg ut över min livsdröm. Skulle det inte kännas bra när man fått allt man velat sen man kunde drömma?
Så varför kändes det som skit?
Nutid:
- Snälla förlåt, du har förlåtigt mig för annat, sa jag oroligt.
- Nej, nej det har jag inte... sa hon och tog min arm om hennes axel medan hon sa det och såg upp i mina ögon åter igen. - Jag har bara fått dig tro det, ärligt finns allt du sagt eller gjort i mitt hjärta. Det går inte bort Justin, sa hon ledset.
- Mel... började jag.
- Försök inte, jag kanske har glömt vissa saker men det här glömmer jag inte, det är slut! sa hon och gick iväg.
Jag hörde hur dörren till turnébussen slogs igen och jag satte mig ner på golvet. Fan. Helvete. Jag tog upp telefonen och ringde till Kenny, min livvakt.
- It's Kenny! sa han glatt.
- Hej... mumlade jag tyst fram. - Kan du komma till bussen? sa jag tyst.
- Vad har hänt lilleman? frågade han oroligt.
- Jag berättar när du kommer... sa jag och la på.
Efter någon minut hörde jag hur dörren öppnades igen. In kom Kenny. Han kollade oroligt på mig och gick snabbt fram till mig.
- Vad har hänt? frågade han oroligt.
- Jag har sabbat det... sa jag och kände hur tårarna började rinna.
- Har hon... berättade du för henne? frågade Kenny och kollade på mig.
- Nej, hon hade sätt det i en tidning... Hon stack nyss, sa jag och kände hur mina kinder översvämmades av tårar.
- Jag vet inte vad jag ska säga... Det var faktiskt ditt fe-
Dörren öppnades och Kenny slutade prata. In kom Mel så jag reste mig snabbt upp. Hon kollade inte ens åt mitt håll utan gick in till sovrummet och hämtade något. Hon kom ut med sin resväska efter sig och när hon gick förbi mig stannade hon. Jag tittade hoppfullt åt hennes håll men hon gav mitt inte ett positivt tecken. Hon höjde sin hand till sin nacke, sen drog hon loss halsbandet jag gett henne. Halsbandet som var det första jag köpte från min första lön. Hon tog tag i min hand och la det i handen, sen stängde hon den, vände sig mot Kenny och frågade om han kunde skjutsa henne till flygplatsen. Han nickade och kollade snabbt på mig.
Jag hörde hur bildörren smälldes igen och hur motorn började låta.
- VÄNTA! skrek jag ut innan jag sprang ut ur bussen. Jag sprang fram till bilen och dunkade på rutan men hon brydde sig inte. Kenny fortsatte att åka och när grindarna öppnades gasade han på så att jag inte skulle hinna ifatt. Jag satte mig hopplöst ner på marken och grät som ett barn. Jag hörde hur det klickade till och kollade åt höger, där fanns ett gäng paparazzis, men jag orkade inte bry mig. Jag orkade inte ett skit.
Efter ett tag kom någon och lyfte upp mig. Denna någon var Kenny.
- Du kan inte ligga här, sa han vänligt.
- Hela mitt liv är förstört Kenny, sa jag och började gråta igen.
- Nej, nej, nej och åter nej! Ni är gjorda för varandra, hon kommer komma tillbaka, sa han och fortsatte gå.
- Skulle inte tro det, mumlade jag tyst.
Mel's perspektiv:
Jag gick igenom flygplatsen. En grupp tjejer gick bakom mig och knäppte kort, men jag brydde mig inte. Jag fortsatte att gå och kom tillslut fram till stället där man lämnar bagaget. Jag ställde mig i kön och kom fram till disken efter 5 minuter.
- Hej, vart ska ni åka? frågade flygvärdinnan uttråkat.
- Atlanta, men 3.20pm flyget, svarade jag trött och med en skakig röst.
- Ja, lägg upp väskorna, sa hon och jag gjorde som hon sa. Det var inte för tungt så det gick bra. Jag gick vidare till säkerhetskontrollerna och klarade allt lätt.
Jag hade alltså 2 timmar att döda här på flygplatsen. Jag gick och satte mig på ett kafé och tog upp min iPhone. Jag klickade in på bieberheiress.com av ren vana, och såg bilder på Justin ligga på backen och... gråta?
- Justin, jag vill inte bli ensam som förr, viskade hon och la sitt huvud i min halsgrop och började gråta igen. Jag såg mig om i hennes rum. Hennes skrivbord var fullt med pennor och teckningar, dom mesta på mig eller natur. Hon var en väldigt kreativ person, älskade att fota, måla och teckna, skriva musik och bara små korta texter och sjunga och spela gitarr eller piano. Hon hade aldrig haft pengar till lektioner utan lärt sig allt själv. Om jag hade varigt med henne då allt började hade jag kunna lära mig. Jag hade ju lärt mig av mamma och hennes vänner.
- Mel, lovar du att du inte kommer bli lika instängd som förr jag åkte? sa jag tyst så inte hennes moster skulle vakna. Hon bodde där för hennes båda föräldrar hade dött i någon bilolycka för ett halvår sen. Jag tyckte det var svårt nog när mina var skilda. Det värsta var nog att det var Mel som hade gjort det, eller inte gjort men om inte Mel hade varigt på den där festen hade dom aldrig åkt för att hämta henne. Dom hade aldrig åkt in i den där lastbilen och krossats.
Mel hade som tur inte skadats så mycket så hon var utom räddning. Men hon hade berättat hut hon bett läkarna att bara lämna henne, låte henne dö. Dom hade sagt att dom inte kunde få henne att vara nära att dö igen. Hon hade blivigt helt galen för dom hade räddat henne.
- Jag kan inte lova, men ska försöka... men kom tillbaka, utan all galenskap och kändisar, sa hon och skrattade lite. Jag kramade om henne men var tvungen att gå. Tvungen att lämna henne, jag önskade bara vi hade fått plats för Mel. Hon skulle älska att åka runt halva landet. Ja vi skulle inte hinna med hela landet på en månad bara.
Random dagar:
Jag hade kontakt med Mel hela tiden, men vi gled ifrån varandra lite mer för varje gång. Hon började träffa killar och... jag vill vara hemma och se så att hon inte umgås med fel folk. Det kan ju lätt bli så... Men...
13 september, 2010:
- GRATTIS PÅ DIN 16 ÅRS DAG! ropade jag i telefonen när Mel äntligen svarade. Hon skrattade och blev sen tyst.
- Tack, jag trodde du skulle glömma mig, sa hon och lät mer som Mel.
- Hur skulle jag kunna göra det? Du är min bästa vän och kommer aldrig glömma dig, sa jag och det var sant. Hon var min bästa vän. (Och flcikvän) Men ibland kändes det lite... pinsamt med henne. Som alla gånger hon var med killar. Jag vet inte varför men jag blev avundsjuk.
- Justin är du kvar? frågade Mel plötsligt. Jag var nära att tappa telefonen.
- Va, ja jag är här, sa jag snabbt.
- Åh, ok men jag hoppas du kan klara dig till fredag då, sa hon och skrattade.
- Va? frågade jag förvirrat.
- Du kommer väl då? frågade hon oroligt.
- Åh, ja... Mel jag kan inte komma hem då, vi blir kvar i några dagar till, sa jag ledset.
Det blev tyst och Mel sa inget, inget alls. Inget ljud alls. - Mel?
- Du lovade ju, sa hon besviket. Fan.
- Jag vet, men jag kan bara inte bestämma det här, försvarade jag mig snabbt.
- Det kan du visst! Justin du kan säga nej! skrek hon argt ut.
- Inte till mina fans... sa jag och suckade. Mel förstod inte hur mycket dom betydde för mig.
- Kul att du ens bryr dig om mig då! sa hon och jag skyndade mig med att säga något innan hon la på.
- Mel! Jag älskar dig du är ju...!
- Så kom hem! sa hon irriterat.
- Det går inte har jag sagt, sa jag och började bli en aning gråtfärdig. Jag hatade när vi bråkade.
- Fan för dig Justin, fan! Du är precis som alla andra idioter! skrek hon och en hög smäll och pipade kom efter. Hon hade slagit sönder mobilen... på grund av mig. Jag slog av mobilen och satte mig ner på scen kanten. Såg ut över min livsdröm. Skulle det inte kännas bra när man fått allt man velat sen man kunde drömma?
Så varför kändes det som skit?
Nutid:
- Snälla förlåt, du har förlåtigt mig för annat, sa jag oroligt.
- Nej, nej det har jag inte... sa hon och tog min arm om hennes axel medan hon sa det och såg upp i mina ögon åter igen. - Jag har bara fått dig tro det, ärligt finns allt du sagt eller gjort i mitt hjärta. Det går inte bort Justin, sa hon ledset.
- Mel... började jag.
- Försök inte, jag kanske har glömt vissa saker men det här glömmer jag inte, det är slut! sa hon och gick iväg.
Jag hörde hur dörren till turnébussen slogs igen och jag satte mig ner på golvet. Fan. Helvete. Jag tog upp telefonen och ringde till Kenny, min livvakt.
- It's Kenny! sa han glatt.
- Hej... mumlade jag tyst fram. - Kan du komma till bussen? sa jag tyst.
- Vad har hänt lilleman? frågade han oroligt.
- Jag berättar när du kommer... sa jag och la på.
Efter någon minut hörde jag hur dörren öppnades igen. In kom Kenny. Han kollade oroligt på mig och gick snabbt fram till mig.
- Vad har hänt? frågade han oroligt.
- Jag har sabbat det... sa jag och kände hur tårarna började rinna.
- Har hon... berättade du för henne? frågade Kenny och kollade på mig.
- Nej, hon hade sätt det i en tidning... Hon stack nyss, sa jag och kände hur mina kinder översvämmades av tårar.
- Jag vet inte vad jag ska säga... Det var faktiskt ditt fe-
Dörren öppnades och Kenny slutade prata. In kom Mel så jag reste mig snabbt upp. Hon kollade inte ens åt mitt håll utan gick in till sovrummet och hämtade något. Hon kom ut med sin resväska efter sig och när hon gick förbi mig stannade hon. Jag tittade hoppfullt åt hennes håll men hon gav mitt inte ett positivt tecken. Hon höjde sin hand till sin nacke, sen drog hon loss halsbandet jag gett henne. Halsbandet som var det första jag köpte från min första lön. Hon tog tag i min hand och la det i handen, sen stängde hon den, vände sig mot Kenny och frågade om han kunde skjutsa henne till flygplatsen. Han nickade och kollade snabbt på mig.
Jag hörde hur bildörren smälldes igen och hur motorn började låta.
- VÄNTA! skrek jag ut innan jag sprang ut ur bussen. Jag sprang fram till bilen och dunkade på rutan men hon brydde sig inte. Kenny fortsatte att åka och när grindarna öppnades gasade han på så att jag inte skulle hinna ifatt. Jag satte mig hopplöst ner på marken och grät som ett barn. Jag hörde hur det klickade till och kollade åt höger, där fanns ett gäng paparazzis, men jag orkade inte bry mig. Jag orkade inte ett skit.
Efter ett tag kom någon och lyfte upp mig. Denna någon var Kenny.
- Du kan inte ligga här, sa han vänligt.
- Hela mitt liv är förstört Kenny, sa jag och började gråta igen.
- Nej, nej, nej och åter nej! Ni är gjorda för varandra, hon kommer komma tillbaka, sa han och fortsatte gå.
- Skulle inte tro det, mumlade jag tyst.
Mel's perspektiv:
Jag gick igenom flygplatsen. En grupp tjejer gick bakom mig och knäppte kort, men jag brydde mig inte. Jag fortsatte att gå och kom tillslut fram till stället där man lämnar bagaget. Jag ställde mig i kön och kom fram till disken efter 5 minuter.
- Hej, vart ska ni åka? frågade flygvärdinnan uttråkat.
- Atlanta, men 3.20pm flyget, svarade jag trött och med en skakig röst.
- Ja, lägg upp väskorna, sa hon och jag gjorde som hon sa. Det var inte för tungt så det gick bra. Jag gick vidare till säkerhetskontrollerna och klarade allt lätt.
Jag hade alltså 2 timmar att döda här på flygplatsen. Jag gick och satte mig på ett kafé och tog upp min iPhone. Jag klickade in på bieberheiress.com av ren vana, och såg bilder på Justin ligga på backen och... gråta?
Jag kände hur tårarna börjde komma igen så jag tog snabbt fram en servett från ett ställ och torkade mig under ögonen. Jag scrollade ner och fortsatte läsa:
"Det verkar som att det gulliga paret Justin Bieber och Melody Santino har gjort slut, då en av våran kameraman träffade på kändisen Bieber ligga gråtandes på parkeringen där hans turnébuss är parkerad. Innan hade man skymtat ett bråk i bussen och Melody hade försvunnit ut ur bussen snabbt - men ingen Bieber efter. Bieber's livvakt sågs skjutsa Bieber's flickvän (?) till flygplatsen, men än har dom inte sagt något. Så tjejer, ni kan nog börja hoppas igen!"
Efter att jag läst texten stände jag fort ner sidan. Åh, jag blir så arg... Jag fick genast en flashback från när han hade kysst henne första gången...
5 juni, 2010:
Justin och jag hade varit tillsammans i 4 månader och det var dom bästa månaderna i mitt liv. Dock var ju Justin på turné, men allt kändes bra. Jag... jag älskade verkligen honom. Han var så söt och jag kommer aldrig glömma hans söta leenden när man möter honom på flyplatsen.
Men så, den dagen. 5 April var vi på en gala för att stödja fattiga människor i världen. Justin hade bjudit med mig som sin dejt och jag tackade genast ja. Galan hade fortsatt långt in på natten och jag satt med Pattie och Chaz vid ett bord. Justin hade försvunnit med en tjej för att dansa. Tjejen hade vunnit en sång-tävling förut, och priset var att man fick sjunga Overboard under hela Justins turné. Justin tyckte inte att det var något fel på tjejen, såklart, men jag märkte hela tiden hur hon studerade mig, hur hon pratade konstigt när hon pratade med mig.
Jag hade inget annat val än att vara tyst, ingen annan trodde på mig. Men jag kommer ihåg allt. Hur jag och Chaz pratade eftersom att han var och hälsade på Justin på turnén. Chaz sneglade bakom mig hela tiden, och tillslut fick jag nog och kollade bakåt. Där såg jag honom. Min såkallade pojkvän, stå och kyssa den där äckliga jävla tjejen. Jag kollade chockat tillbaka till Chaz och han reste sig upp och tog min arm och drog mig ut till friska luften.
Efter 10 minuter kom Justin springandes efter oss men jag hade bara ignorerat honom. Han frågade Chaz vad som stod på och Chaz hade stannat Justin så att jag kunde gå till hotellet. Jag vet inte vad han sa, men Justin var alldeles förstörd när han kom in till rummet. Han la sig tätt intill mig i sängen, men jag puttade bara bort honom. Tillslut blev han så irriterande så jag gick bort till Patties rum och frågade om jag fick sova där.
Pattie var som en mamma för mig. Det kändes skönt att ha någon att prata med när min egen mamma var död... Jag pratade med henne hela natten men tillslut blev vi så trötta så vi gick och la oss. Jag pratade inte med Justin på 3 dagar efter händelsen. Jag trodde han hade lärt sig en läxa, men tydligen inte...
20 september 2009:
Någon ringde på dörren hemma hos mig, morgon, måndag, klockan tio. Jag var sjuk och stannade hemma från skolan. Jag var ärligt sjuk. Min moster, Jenna, kan se om man fejkar eller inte hur bra som helst. Jag suckade och hasade fram till dörren. Gardinen hängde framför fönsterrutan på dörren så jag såg inget. Jag hade bara ett par smutsiga, målar shorts på mig, en ljusböå jeans skjorta och ett par gråa, alldeles för stora sockor på mig. Jag låste upp och öppnade dörren. Allt jag såg var en emorn blom buket, röda rosor. Mina favoriter... Den som höll i blomorna snurrade runt dom så jag kunde se dens ansikte. Justin!
- Mel, kan du förlåta mig nu? sa han och såg på mig med hans stora bruna ögon som han fick till den typiska "puppy dog face". Jag suckade och skakade på huvudet, inte för hårt för jag hade en jävla huvudvärk.
- Justin, du är ju inte klok... sa jag och skrattade. Han log och gav mig en kram som jag snabbt besvarade.
- Förlåt mig så grymt mycket, sa han under tiden vi kramades.
- Nej förlåt mig, jag överdrev, det är ditt liv. Inte mitt fast jag vill bestämma över det, sa jag som svar.
- Det är lungt, sa han och gick in i våran hall. Jag tog blommorna och gick in till köket för att fixa lite vatten till dom. Jusitn satte sig på barstolarna vid bardisken som satt ihop med den andra köksbänken som var en del av spisen.
- Hur visste du jag var hemma? frågade jag efter en stunds tystnad.
- Jag gjorde inte det, jag bara hoppades, svarade han och log.
- Lägg av, så du skulle suttit och väntat där med blommorna i fem timmar? frågade jag och kollade på honom med ett flin.
- Japp, för dig... svarade han och log igen.
- Verkligen? sa jag försiktigt.
- Ja, älskar dig ju, sa han och ryckte på axlarna.
- Mm, wow du har blivigt längre än mig, sa jag och ställde mig bredvid honom. Han ställde sig upp bredvid mig.
- Jag har alltid varigt det, sa han och log malligt.
- Ja men ännu längre nu, sa jag och slog honom i huvudet.
- Jag har skor inte du, sa han och kollade på mig.
- Åh, ja juste, sa jag och vi båda skrattade.
- Samma Mel, sa Justin och log mot mig.
- Samma Justin, sa jag och besvarade hans leende.
Nutid:
Jag fick sitta bredvid någon tant som alltid på planet. Men jag hade musik så det gjorde inget. Jag startade min Depp-lista på iPoden och sov snart...
- Vi ber er sätta på er era bälten och gör er redo för landning! hörde jag piloten säga. Jag ruskade lite på huvudet och satte mig upp och satte på mig bältet. Jag började även packa ner min kamera, ipod, ritblock och min mobil i min handväska. Innan jag la ner telefonen kollade jag snabbt om jag fått några meddelanden. Ja, ganska många faktiskt. 43 meddelanden och 17 missade samtal. Jag raderade alla meddelanden och sen la jag ned telefonen i väskan. Jag stoppde ner mina fötter i skorna och sen kände jag hur planet sakta åkte neråt.
Det pirrade som vanligt i magen, men jag gillade det. När jag kom ut ur planet var jag äntligen hemma. Hemma i Atlanta. Vädret var varmt och jag tog snabbt min väska och gick in till flyplatsen. Jag letade efter mina väskor och när jag hittat dom gick jag ut och letade efter Jenna. Plötsligt ser jag henne komma springandes så jag släpper mina väskor och hoppar in i hennes famn.
- Åh, vad jag har saknat dig! sa hon och kramade mig hårt.
- Jag har saknat dig också! sa jag och kramade tillbaka. Vi kramades ganska länge, men tillslut släppte vi taget och hon tog en av mina väskor.
- Så berätta nu, vad är det som har hänt? frågade hon och klappade mig på kinden.
- Han har kysst den där tjejen igen... sa jag tyst och kollade ner i marken.
Justins perspektiv:
- Gubben, borde du verkligen ha konsert när du är såhär, frågade mamma och tog sin hand på min panna.
- Ja... muttrade jag tillbaka.
- Nej, jag låter dig inte göra det... Scooter?! sa mamma bestämt.
- Ja? hörde jag Scooter säga.
- Vi ställer in konserten idag, sa mamma bestämt.
- Bra att det inte bara var jag som tyckte det, sa Scooter snabbt. - Jag ringer och säger det nu, sa Scooter och gick iväg.
- Vila nu gubben. Det kommer bli ni igen, sa mamma och pussade mig på kinden. Då började jag gråta igen.
Mamma gick iväg och jag hade inget att göra. Jag låg bara i sängen med telefonen i handen i väntan på att hon skulle ringa eller smsa. Något från henne, men inget. Absolut inget på hela dagen. Helt plötsligt vibrerade telefonen och jag satte mig snabbt upp i sängen och låste upp telefonen. Ett sms från... MEL! Jag öppnade exalterat smset men kände direkt hur gladheten dog ut.
"Jag vill inte att du tar någon kontakt med mig, någonsin mer. Jag orkar inte med dig nå mer, och om du älskar mig gör du som jag säger. Den tid jag hade med dig har varit underbar, men all kändishet har tagit dig över huvudet. Hej då."
Jag låste telefonen och slängde den i väggen. Fan för mitt liv! Jag reste mig upp igen och hämtade telefonen. Jag låste upp telefonen och svarade på smset. Jag var tvungen... "Förlåt. Det är det enda jag kan säga. Du vet att jag älskar dig och kommer alltid göra." Sen ringde jag upp Chaz.
- It's the Chazinator? hörde jag honom säga.
- Hej... svarade jag tillbaka.
- Justin? sa han förvånat.
- Ja, sa jag och var nära på att börja gråta igen.
- Man, jag såg vad som hade hänt på internet, är det sant? frågade han.
- Ja, jag råkade kyssa Pamela igen, sa jag och började nu gråta.
- Jag vet inte vad jag ska säga... Det är ju ditt fel. Men jag vet att hon älskar dig, sa han som tröst.
- Jag är inte säker på det, sa jag och suckade.
- Jo då, det kommer gå bra. Men jag måste dra till skolan nu, hörs! sa han.
- Vänta! sa jag snabbt. - Kan inte du prata med henne? fortsatte jag.
- Allt för dig bro, visst! sa han och la på. Jag tröck på den röda luren och la mig ner i sängen igen.
Samtidigt i Atlanta, Mel's perspektiv:
- Oj... sa Jenna och kramade om mig.
- Jag blir så jävla förbannad! skrek jag ut och tog mig ur. - Förlåt! Jag går upp och tar en dusch, sa jag snabbt.
- Det är okej, sa Jenna och klappade mig på kinden.
Jag gick upp för trappan in till mitt rum. Jag slängde min väska på golvet, sen gick jag in till mitt badrum och tog av mig kläderna. Jag klev in i duschen och satte på vattnet. Jag känder hur vattnet sakta rann över min kropp, och det kändes som om alla problem försvann. Tänk om det endå kunde vara som sommaren 2009...
29 juli, 2009:
- Jag är utanför nu, kommer du? hörde jag Justin säga i telefonen.
- Ja, jag kommer nuuu! sa jag och avslutade samtalet. Jag hoppade ner för trappan och kom till hallen. Jag sprang och öppnade dörren och där stod han - Justin. Jag log och kramade honom snabbt, sen gick jag ut och stängde dörren och låste efter mig. Vi skulle gå till stranden idag.
- Va fint väder det är ute, sa jag och log.
- Perfekt väder! sa Justin och log. När vi gick förbi garaget stannade jag och tänkte lite. Jag tröck sedan på knappen på min nyckelknippa och hämtade två skateboards.
- Åh, jag gillar vad du tänker! sa Justin och blinkade med ögat.
- Såklart du gör? sa jag och kollade allvarligt på honom.
- Jag skämtade... sa Justin och kollade ner.
- Jag med, sa jag och skrattade. Jag gav honom en skateboard och då slog han mig löst på armen. - Jag antar att jag förtjänade det där, sa jag och skrattade.
- Ja, sa han och gjorde samma sak som mig.
Vi ställde oss på våra skateboards och åkte iväg. Jag älskar känslan. Känslan när allt bara åker förbi. När man åker på brädan och har kontroll och bara åker. Ja, att jag åker skateboard är ännu en sak som alla mobbar mig för - förutom Justin. Vi fortsatte att åka i 10 minuter, sen var vi framme vid stranden. Vi hoppade av skateboardsen och gick och letade efter en plats att ligga vid. När vi hittat en la vi oss ner och pratade. Om allt möjligt...
Nu tid:
*DU VET ATT DU VILL SVARA! BABYYYYYYY! DET RINGER, SVARA SVARA SVARA* hörde jag från telefonen. Jag hoppade till och sprang ut ur duschen. I min hast tog jag en handduk från hyllan och la om mig. Jag sprang ut till mitt rum och hann precis svara innan personen la på.
- Hallå?! sa jag andfått.
- Oj, hej, stör jag? sa Chaz och skrattade lite. Chaz... åh...
- Öhm, jag duschade, sa jag och skrattade.
- Oj förlåt, sa han ursäktande.
- Nej det är lugnt, du påminde mig att byta ringsignal, sa jag och slutade skratta.
- Jaså, varför ska du byta den? frågade han vänligt.
- Justin... sa jag tyst.
- Oh... Det var anledningen till varför jag ringde också, sa Chaz osäkert.
Jag suckade och blundade hårt.
- Jag vill inte prata med honom, och jag vet att det är han som bett dig ringa. Låt mig va! skrek jag och la på.
Jag satte mig argt ner på sängen i några minuter, sen reste jag mig upp och hämtade kläder att ta på mig. Jag slängde fram rena underkläder, en svart tröja, svarta shorts och en jeansshorta. Jag hade bestämt mig för att gå ut och shoppa lite, jag behöver nytt. Jag torkade kroppen och slängde på mig kläderna, sen gick jag ner för trappan, tog min väska och ropade hej då till Jenna. Under tiden jag gick tog jag fram min iPhone och satte på musik - All Time Low.
"Det verkar som att det gulliga paret Justin Bieber och Melody Santino har gjort slut, då en av våran kameraman träffade på kändisen Bieber ligga gråtandes på parkeringen där hans turnébuss är parkerad. Innan hade man skymtat ett bråk i bussen och Melody hade försvunnit ut ur bussen snabbt - men ingen Bieber efter. Bieber's livvakt sågs skjutsa Bieber's flickvän (?) till flygplatsen, men än har dom inte sagt något. Så tjejer, ni kan nog börja hoppas igen!"
Efter att jag läst texten stände jag fort ner sidan. Åh, jag blir så arg... Jag fick genast en flashback från när han hade kysst henne första gången...
5 juni, 2010:
Justin och jag hade varit tillsammans i 4 månader och det var dom bästa månaderna i mitt liv. Dock var ju Justin på turné, men allt kändes bra. Jag... jag älskade verkligen honom. Han var så söt och jag kommer aldrig glömma hans söta leenden när man möter honom på flyplatsen.
Men så, den dagen. 5 April var vi på en gala för att stödja fattiga människor i världen. Justin hade bjudit med mig som sin dejt och jag tackade genast ja. Galan hade fortsatt långt in på natten och jag satt med Pattie och Chaz vid ett bord. Justin hade försvunnit med en tjej för att dansa. Tjejen hade vunnit en sång-tävling förut, och priset var att man fick sjunga Overboard under hela Justins turné. Justin tyckte inte att det var något fel på tjejen, såklart, men jag märkte hela tiden hur hon studerade mig, hur hon pratade konstigt när hon pratade med mig.
Jag hade inget annat val än att vara tyst, ingen annan trodde på mig. Men jag kommer ihåg allt. Hur jag och Chaz pratade eftersom att han var och hälsade på Justin på turnén. Chaz sneglade bakom mig hela tiden, och tillslut fick jag nog och kollade bakåt. Där såg jag honom. Min såkallade pojkvän, stå och kyssa den där äckliga jävla tjejen. Jag kollade chockat tillbaka till Chaz och han reste sig upp och tog min arm och drog mig ut till friska luften.
Efter 10 minuter kom Justin springandes efter oss men jag hade bara ignorerat honom. Han frågade Chaz vad som stod på och Chaz hade stannat Justin så att jag kunde gå till hotellet. Jag vet inte vad han sa, men Justin var alldeles förstörd när han kom in till rummet. Han la sig tätt intill mig i sängen, men jag puttade bara bort honom. Tillslut blev han så irriterande så jag gick bort till Patties rum och frågade om jag fick sova där.
Pattie var som en mamma för mig. Det kändes skönt att ha någon att prata med när min egen mamma var död... Jag pratade med henne hela natten men tillslut blev vi så trötta så vi gick och la oss. Jag pratade inte med Justin på 3 dagar efter händelsen. Jag trodde han hade lärt sig en läxa, men tydligen inte...
20 september 2009:
Någon ringde på dörren hemma hos mig, morgon, måndag, klockan tio. Jag var sjuk och stannade hemma från skolan. Jag var ärligt sjuk. Min moster, Jenna, kan se om man fejkar eller inte hur bra som helst. Jag suckade och hasade fram till dörren. Gardinen hängde framför fönsterrutan på dörren så jag såg inget. Jag hade bara ett par smutsiga, målar shorts på mig, en ljusböå jeans skjorta och ett par gråa, alldeles för stora sockor på mig. Jag låste upp och öppnade dörren. Allt jag såg var en emorn blom buket, röda rosor. Mina favoriter... Den som höll i blomorna snurrade runt dom så jag kunde se dens ansikte. Justin!
- Mel, kan du förlåta mig nu? sa han och såg på mig med hans stora bruna ögon som han fick till den typiska "puppy dog face". Jag suckade och skakade på huvudet, inte för hårt för jag hade en jävla huvudvärk.
- Justin, du är ju inte klok... sa jag och skrattade. Han log och gav mig en kram som jag snabbt besvarade.
- Förlåt mig så grymt mycket, sa han under tiden vi kramades.
- Nej förlåt mig, jag överdrev, det är ditt liv. Inte mitt fast jag vill bestämma över det, sa jag som svar.
- Det är lungt, sa han och gick in i våran hall. Jag tog blommorna och gick in till köket för att fixa lite vatten till dom. Jusitn satte sig på barstolarna vid bardisken som satt ihop med den andra köksbänken som var en del av spisen.
- Hur visste du jag var hemma? frågade jag efter en stunds tystnad.
- Jag gjorde inte det, jag bara hoppades, svarade han och log.
- Lägg av, så du skulle suttit och väntat där med blommorna i fem timmar? frågade jag och kollade på honom med ett flin.
- Japp, för dig... svarade han och log igen.
- Verkligen? sa jag försiktigt.
- Ja, älskar dig ju, sa han och ryckte på axlarna.
- Mm, wow du har blivigt längre än mig, sa jag och ställde mig bredvid honom. Han ställde sig upp bredvid mig.
- Jag har alltid varigt det, sa han och log malligt.
- Ja men ännu längre nu, sa jag och slog honom i huvudet.
- Jag har skor inte du, sa han och kollade på mig.
- Åh, ja juste, sa jag och vi båda skrattade.
- Samma Mel, sa Justin och log mot mig.
- Samma Justin, sa jag och besvarade hans leende.
Nutid:
Jag fick sitta bredvid någon tant som alltid på planet. Men jag hade musik så det gjorde inget. Jag startade min Depp-lista på iPoden och sov snart...
- Vi ber er sätta på er era bälten och gör er redo för landning! hörde jag piloten säga. Jag ruskade lite på huvudet och satte mig upp och satte på mig bältet. Jag började även packa ner min kamera, ipod, ritblock och min mobil i min handväska. Innan jag la ner telefonen kollade jag snabbt om jag fått några meddelanden. Ja, ganska många faktiskt. 43 meddelanden och 17 missade samtal. Jag raderade alla meddelanden och sen la jag ned telefonen i väskan. Jag stoppde ner mina fötter i skorna och sen kände jag hur planet sakta åkte neråt.
Det pirrade som vanligt i magen, men jag gillade det. När jag kom ut ur planet var jag äntligen hemma. Hemma i Atlanta. Vädret var varmt och jag tog snabbt min väska och gick in till flyplatsen. Jag letade efter mina väskor och när jag hittat dom gick jag ut och letade efter Jenna. Plötsligt ser jag henne komma springandes så jag släpper mina väskor och hoppar in i hennes famn.
- Åh, vad jag har saknat dig! sa hon och kramade mig hårt.
- Jag har saknat dig också! sa jag och kramade tillbaka. Vi kramades ganska länge, men tillslut släppte vi taget och hon tog en av mina väskor.
- Så berätta nu, vad är det som har hänt? frågade hon och klappade mig på kinden.
- Han har kysst den där tjejen igen... sa jag tyst och kollade ner i marken.
Justins perspektiv:
- Gubben, borde du verkligen ha konsert när du är såhär, frågade mamma och tog sin hand på min panna.
- Ja... muttrade jag tillbaka.
- Nej, jag låter dig inte göra det... Scooter?! sa mamma bestämt.
- Ja? hörde jag Scooter säga.
- Vi ställer in konserten idag, sa mamma bestämt.
- Bra att det inte bara var jag som tyckte det, sa Scooter snabbt. - Jag ringer och säger det nu, sa Scooter och gick iväg.
- Vila nu gubben. Det kommer bli ni igen, sa mamma och pussade mig på kinden. Då började jag gråta igen.
Mamma gick iväg och jag hade inget att göra. Jag låg bara i sängen med telefonen i handen i väntan på att hon skulle ringa eller smsa. Något från henne, men inget. Absolut inget på hela dagen. Helt plötsligt vibrerade telefonen och jag satte mig snabbt upp i sängen och låste upp telefonen. Ett sms från... MEL! Jag öppnade exalterat smset men kände direkt hur gladheten dog ut.
"Jag vill inte att du tar någon kontakt med mig, någonsin mer. Jag orkar inte med dig nå mer, och om du älskar mig gör du som jag säger. Den tid jag hade med dig har varit underbar, men all kändishet har tagit dig över huvudet. Hej då."
Jag låste telefonen och slängde den i väggen. Fan för mitt liv! Jag reste mig upp igen och hämtade telefonen. Jag låste upp telefonen och svarade på smset. Jag var tvungen... "Förlåt. Det är det enda jag kan säga. Du vet att jag älskar dig och kommer alltid göra." Sen ringde jag upp Chaz.
- It's the Chazinator? hörde jag honom säga.
- Hej... svarade jag tillbaka.
- Justin? sa han förvånat.
- Ja, sa jag och var nära på att börja gråta igen.
- Man, jag såg vad som hade hänt på internet, är det sant? frågade han.
- Ja, jag råkade kyssa Pamela igen, sa jag och började nu gråta.
- Jag vet inte vad jag ska säga... Det är ju ditt fel. Men jag vet att hon älskar dig, sa han som tröst.
- Jag är inte säker på det, sa jag och suckade.
- Jo då, det kommer gå bra. Men jag måste dra till skolan nu, hörs! sa han.
- Vänta! sa jag snabbt. - Kan inte du prata med henne? fortsatte jag.
- Allt för dig bro, visst! sa han och la på. Jag tröck på den röda luren och la mig ner i sängen igen.
Samtidigt i Atlanta, Mel's perspektiv:
- Oj... sa Jenna och kramade om mig.
- Jag blir så jävla förbannad! skrek jag ut och tog mig ur. - Förlåt! Jag går upp och tar en dusch, sa jag snabbt.
- Det är okej, sa Jenna och klappade mig på kinden.
Jag gick upp för trappan in till mitt rum. Jag slängde min väska på golvet, sen gick jag in till mitt badrum och tog av mig kläderna. Jag klev in i duschen och satte på vattnet. Jag känder hur vattnet sakta rann över min kropp, och det kändes som om alla problem försvann. Tänk om det endå kunde vara som sommaren 2009...
29 juli, 2009:
- Jag är utanför nu, kommer du? hörde jag Justin säga i telefonen.
- Ja, jag kommer nuuu! sa jag och avslutade samtalet. Jag hoppade ner för trappan och kom till hallen. Jag sprang och öppnade dörren och där stod han - Justin. Jag log och kramade honom snabbt, sen gick jag ut och stängde dörren och låste efter mig. Vi skulle gå till stranden idag.
- Va fint väder det är ute, sa jag och log.
- Perfekt väder! sa Justin och log. När vi gick förbi garaget stannade jag och tänkte lite. Jag tröck sedan på knappen på min nyckelknippa och hämtade två skateboards.
- Åh, jag gillar vad du tänker! sa Justin och blinkade med ögat.
- Såklart du gör? sa jag och kollade allvarligt på honom.
- Jag skämtade... sa Justin och kollade ner.
- Jag med, sa jag och skrattade. Jag gav honom en skateboard och då slog han mig löst på armen. - Jag antar att jag förtjänade det där, sa jag och skrattade.
- Ja, sa han och gjorde samma sak som mig.
Vi ställde oss på våra skateboards och åkte iväg. Jag älskar känslan. Känslan när allt bara åker förbi. När man åker på brädan och har kontroll och bara åker. Ja, att jag åker skateboard är ännu en sak som alla mobbar mig för - förutom Justin. Vi fortsatte att åka i 10 minuter, sen var vi framme vid stranden. Vi hoppade av skateboardsen och gick och letade efter en plats att ligga vid. När vi hittat en la vi oss ner och pratade. Om allt möjligt...
Nu tid:
*DU VET ATT DU VILL SVARA! BABYYYYYYY! DET RINGER, SVARA SVARA SVARA* hörde jag från telefonen. Jag hoppade till och sprang ut ur duschen. I min hast tog jag en handduk från hyllan och la om mig. Jag sprang ut till mitt rum och hann precis svara innan personen la på.
- Hallå?! sa jag andfått.
- Oj, hej, stör jag? sa Chaz och skrattade lite. Chaz... åh...
- Öhm, jag duschade, sa jag och skrattade.
- Oj förlåt, sa han ursäktande.
- Nej det är lugnt, du påminde mig att byta ringsignal, sa jag och slutade skratta.
- Jaså, varför ska du byta den? frågade han vänligt.
- Justin... sa jag tyst.
- Oh... Det var anledningen till varför jag ringde också, sa Chaz osäkert.
Jag suckade och blundade hårt.
- Jag vill inte prata med honom, och jag vet att det är han som bett dig ringa. Låt mig va! skrek jag och la på.
Jag satte mig argt ner på sängen i några minuter, sen reste jag mig upp och hämtade kläder att ta på mig. Jag slängde fram rena underkläder, en svart tröja, svarta shorts och en jeansshorta. Jag hade bestämt mig för att gå ut och shoppa lite, jag behöver nytt. Jag torkade kroppen och slängde på mig kläderna, sen gick jag ner för trappan, tog min väska och ropade hej då till Jenna. Under tiden jag gick tog jag fram min iPhone och satte på musik - All Time Low.
31 December - 1 Januari, 2009 - 2010:
Jag satt där medan alla andra drack som galningar. Justin drack lite lagom men jag rörde inte någon burk eller flaska. Aldrig, aldrig, aldrig mer i hela mitt liv!
Om ni undrar varför är det för olyckan, då mina föräldrar hade dött. Jag hade varigt på fest, som jag hade smitit ut för att komma till också. Jag hade druckigt och rökt på så mycket så jag hade varigt helt borta. Någon hade ringt mina föräldrar och dom hade kommigt och hämtat mig båda. Det var kanske två på natten då och dom hade varit helt utom sig av oro. Jag hade suttigt i bak och spytt, vilket hade fått båda att se bort från vägen och...
- Är du säker du inte vill ha? sa en killen som hade festen. Jag reste mig upp från soffan och gick ilsket ut.
Jag satt där medan alla andra drack som galningar. Justin drack lite lagom men jag rörde inte någon burk eller flaska. Aldrig, aldrig, aldrig mer i hela mitt liv!
Om ni undrar varför är det för olyckan, då mina föräldrar hade dött. Jag hade varigt på fest, som jag hade smitit ut för att komma till också. Jag hade druckigt och rökt på så mycket så jag hade varigt helt borta. Någon hade ringt mina föräldrar och dom hade kommigt och hämtat mig båda. Det var kanske två på natten då och dom hade varit helt utom sig av oro. Jag hade suttigt i bak och spytt, vilket hade fått båda att se bort från vägen och...
- Är du säker du inte vill ha? sa en killen som hade festen. Jag reste mig upp från soffan och gick ilsket ut.
-Bitch... mumlade han efter mig och jag kände tårarna komma. Bara för jag inte svarar folk på idiotiska frågor och sånt som dom redan vet svaren på som, "varför har du det på dig?" "Vem är du nu igen?" "Är du säker?" så kalla dom mig bitch. Jag hatade det för jag är inte det. Jag har bara svårt att visa mina känslor...
Jag gick ut på gräsmattan och gick ut till en paveljong som stog där ute i solnedgången. Det var nyårsafton och den sög, som alltid varje jävla år. Jag kan inte vänta tills jag fyller 18, då jag bara kan lämna allt och alla och packa ner det som jag vill ha, slänga ner väskan i bilen och köra iväg utan att säga var, utan att jag vet var. Bara låta det styra mig. Bara åka...
Jag hörde någon komma och gå mot mig, jag suckade och såg mot det stora huset. Justin. Han log stort och satte sig ner bredvid mig på räcket.
- Vad är det nu då? frågade han vänligt.
- Inget! sa jag surt och såg bort.
- Du vet att jag också vet, vem? sa han.
- Jason, han är bara så... ugh! svarade jag och kollade på honom.
- Okeeej, snart nytt år! sa Justin och log, jag log svagt tillbaka och drog bak en hårslinga bakom örat.
Vi satt och pratade i kanske en timme tills vi båda blev tysta. Vi hade kommigt in på ett ganska känsligt ämne... våra ex.
- Mel? sa Justin efter någon minut.
- Ja? svarade jag.
- Äh, det var inget, sa han och kollade ner.
- Jo, vad är det? frågade jag nyfiket.
- Nej jag... du är fin ikväll... sa han och tittade bort, rodnade fattade jag. Och så gjorde jag, som fan!
Jag såg tillbaka precis när Justin gjorde det, våra blickar möttes och båda stirrade in i den andras ögon. Dom var så djupa, vackra, bruna... Gud, han var verkligen snygg. Jag såg hans underläpp som han bet löst i. Vi lutade oss båda mot varandra, vänta, vänta! Skulle vi kyssas nu? Nu av alla tillfällen? Visst jag hade tänkt på det men, ska jag göra det bara så här nu?
BANG! Fyrvererierna avfyrades och båda röck till och flög upp, jag så mycket så jag ramlade framåt och ner på marken nedanför den två meter höga paveljongen. Den var kankse fem meter hela men från räcket ner till marken var det två meter. Justin satt chockat och såg ner på mig. Jag kände hela bakhuvudet värka och jag satte mig snurrigt upp.
- Aj som FAN! skrek jag och skrattade lite sedan. Jag var lite glad att vi inte hade kysst, snacka obekvämt mellan oss sen då!
5 februari, 2010:
- Du... Mel? frågade Justin försiktigt under tiden vi lagade mat.
- Ja? frågade jag glatt samtidigt som jag studsade och hämtade glas.
- Du vet på nyårsafton? Innan du ramlade ner, sa han och kollade ner i stekpannan.
- Öhm, ja, sa jag och började rodna.
- Anledningen till varför jag gjorde så var för att... sa han och gjorde en paus. En lång paus.
- För att... sa jag och drygt.
- För att jag gillar dig. Mer än som en vän, sa han och kollade upp. Jag stod och log som ett fån och gick fram till honom.
- Oh gud... Förl-
Jag avbröt hans babbel med att kyssa honom. Han slappnade av efter ett tag och la sina armar runt om mig.
- ... Hej, hörde jag någon säga bakom oss. Vi släppte varandra snabbt och kollade bak - Pattie.
- Hej, sa jag och försökte låta så normal som möjligt.
- Vad händer här? sa hon och flinade mot oss.
- Öhm, vi.. Liksom... Vi gi- började Justin.
- Det är lugnt, ni förstår inte hur länge jag har väntat på den här stunden! sa hon och kom fram och kramade oss.
Vi stod chockat kvar och sen bad oss Pattie gå upp på Justins rum, hon kunde göra klart maten.
Nutid:
Första kyssen. Jag kände genast hur tårarna föll ner från mina kinder. Jag torkade bort dom snabbt så att ingen paparazzi eller Bieber-fan skulle se mig gråta. Jag bytte låt till Six Feets Under The Stars. Jag nynnade lite smått och fortsatte gå.
När jag kom fram till köpcentret gick jag in på Forever21 och kikade lite. Hittade några t-shirtar och linnen, och ett par jeans. Jag var inte den sorts tjej som shoppade hela tiden och jättemycket, jag var mer tjejen som shoppade när jag behövde saker - som nu. Jag gick till kassan och betalade, sen gick jag ut ur köpcentret till parken. Där fanns en glasskiosk, så jag beställde en glass som jag sedan åt på en parkbänk.
Precis när jag skulle ta en tugga pickar någon på min axel. Jag vänder mig snabbt om och ser en tjej stå där.
- Hej! sa hon glatt.
- Hej, sa jag lite efterblivet.
- Är inte du Justin Bieber's flickvän? frågade hon vänligt. När hon sa hans namn högg det till i hjärtan.
- Nej, inte längre, sa jag kort och kollade ner.
- Är det sant att han kyssten henne? frågade hon sorgset.
- Ja, sa jag och suckade. - Men jag måste gå nu, hej då, sa jag och log.
2 månader senare, 2011:
Jag har inte pratat med Justin på 2 månader. Ignorerat hans samtal, hans sms - allt. Visst saknar jag honom, varenda dag, minut, sekund, men jag kan inte vara med honom. Han gjorde fel och han hade lovat mig att aldrig göra om det - men han gjorde det. Om Justin hade varit en vanlig kille så hade jag kunnat glömma honom mycket lättare. Men nu är han ju inte det, så varenda dag ser jag honom. Affischer, i affärer - överallt.
Allt blir så mycket svårare då. Och inte nog med att alla vill bli min vän pga. att jag varit tillsammans med honom. Jag ignorerar dom bara. Samma känsla varenda dag jag ska till skolan. Jag öppnade skolporten och alla beliebers kommer som skott och frågar saker. Jag säger ingenting, utan går bara. Rykterna sprids och alla tittar på mig.
Ja, livet är svårt utan Justin. Även om han har sårat mig så är han alltid den jag kommer älska. My one life for sure. Idag är det bal i skolan, eftersom vi slutar skolan om 4 dagar. Då går jag ut skolan och tänker inte plugga vidare än på ett tag. Jag tänker resa i världen och skita i resten. Sååå... Jag tänker gå på balen, det tänker jag. Men jag har ingen dejt.
Jag kollade mig själv i spegeln. Ja, klänningen satt ganska bra. Jag hade sytt den helt själv och var väldigt nöjd över bilden. Jag tog fram kameran och knäppte ett kort där jag höll i masken. Perfekt. Jag la kameran på skrivbordet och gick ner till Jenna som satt i köket.
- Jenna, kan du skjutsa mig nu? frågade jag vänligt.
Jag hörde hur stolen drogs ut från bordet och hon kom ut i hallen. Hon stannade fort och kollade på mig med stora ögon.
- Vad fin du är! sa Jenna och gick genast fram och kollade på klänningen. - Du har verkligen gjort ett bra jobb på klänningen! sa hon och gick runt mig.
- Tack, sa jag och log.
- Jaja, kom nu! sa hon vänligt och tog på sig sin jacka och tog bilnycklarna.
Vi gick ut till bilen och hon skjutsade mig till skolan. Hon sa hej då och jag började gå in till skolan. Here it goes...
Jag gick ut på gräsmattan och gick ut till en paveljong som stog där ute i solnedgången. Det var nyårsafton och den sög, som alltid varje jävla år. Jag kan inte vänta tills jag fyller 18, då jag bara kan lämna allt och alla och packa ner det som jag vill ha, slänga ner väskan i bilen och köra iväg utan att säga var, utan att jag vet var. Bara låta det styra mig. Bara åka...
Jag hörde någon komma och gå mot mig, jag suckade och såg mot det stora huset. Justin. Han log stort och satte sig ner bredvid mig på räcket.
- Vad är det nu då? frågade han vänligt.
- Inget! sa jag surt och såg bort.
- Du vet att jag också vet, vem? sa han.
- Jason, han är bara så... ugh! svarade jag och kollade på honom.
- Okeeej, snart nytt år! sa Justin och log, jag log svagt tillbaka och drog bak en hårslinga bakom örat.
Vi satt och pratade i kanske en timme tills vi båda blev tysta. Vi hade kommigt in på ett ganska känsligt ämne... våra ex.
- Mel? sa Justin efter någon minut.
- Ja? svarade jag.
- Äh, det var inget, sa han och kollade ner.
- Jo, vad är det? frågade jag nyfiket.
- Nej jag... du är fin ikväll... sa han och tittade bort, rodnade fattade jag. Och så gjorde jag, som fan!
Jag såg tillbaka precis när Justin gjorde det, våra blickar möttes och båda stirrade in i den andras ögon. Dom var så djupa, vackra, bruna... Gud, han var verkligen snygg. Jag såg hans underläpp som han bet löst i. Vi lutade oss båda mot varandra, vänta, vänta! Skulle vi kyssas nu? Nu av alla tillfällen? Visst jag hade tänkt på det men, ska jag göra det bara så här nu?
BANG! Fyrvererierna avfyrades och båda röck till och flög upp, jag så mycket så jag ramlade framåt och ner på marken nedanför den två meter höga paveljongen. Den var kankse fem meter hela men från räcket ner till marken var det två meter. Justin satt chockat och såg ner på mig. Jag kände hela bakhuvudet värka och jag satte mig snurrigt upp.
- Aj som FAN! skrek jag och skrattade lite sedan. Jag var lite glad att vi inte hade kysst, snacka obekvämt mellan oss sen då!
5 februari, 2010:
- Du... Mel? frågade Justin försiktigt under tiden vi lagade mat.
- Ja? frågade jag glatt samtidigt som jag studsade och hämtade glas.
- Du vet på nyårsafton? Innan du ramlade ner, sa han och kollade ner i stekpannan.
- Öhm, ja, sa jag och började rodna.
- Anledningen till varför jag gjorde så var för att... sa han och gjorde en paus. En lång paus.
- För att... sa jag och drygt.
- För att jag gillar dig. Mer än som en vän, sa han och kollade upp. Jag stod och log som ett fån och gick fram till honom.
- Oh gud... Förl-
Jag avbröt hans babbel med att kyssa honom. Han slappnade av efter ett tag och la sina armar runt om mig.
- ... Hej, hörde jag någon säga bakom oss. Vi släppte varandra snabbt och kollade bak - Pattie.
- Hej, sa jag och försökte låta så normal som möjligt.
- Vad händer här? sa hon och flinade mot oss.
- Öhm, vi.. Liksom... Vi gi- började Justin.
- Det är lugnt, ni förstår inte hur länge jag har väntat på den här stunden! sa hon och kom fram och kramade oss.
Vi stod chockat kvar och sen bad oss Pattie gå upp på Justins rum, hon kunde göra klart maten.
Nutid:
Första kyssen. Jag kände genast hur tårarna föll ner från mina kinder. Jag torkade bort dom snabbt så att ingen paparazzi eller Bieber-fan skulle se mig gråta. Jag bytte låt till Six Feets Under The Stars. Jag nynnade lite smått och fortsatte gå.
När jag kom fram till köpcentret gick jag in på Forever21 och kikade lite. Hittade några t-shirtar och linnen, och ett par jeans. Jag var inte den sorts tjej som shoppade hela tiden och jättemycket, jag var mer tjejen som shoppade när jag behövde saker - som nu. Jag gick till kassan och betalade, sen gick jag ut ur köpcentret till parken. Där fanns en glasskiosk, så jag beställde en glass som jag sedan åt på en parkbänk.
Precis när jag skulle ta en tugga pickar någon på min axel. Jag vänder mig snabbt om och ser en tjej stå där.
- Hej! sa hon glatt.
- Hej, sa jag lite efterblivet.
- Är inte du Justin Bieber's flickvän? frågade hon vänligt. När hon sa hans namn högg det till i hjärtan.
- Nej, inte längre, sa jag kort och kollade ner.
- Är det sant att han kyssten henne? frågade hon sorgset.
- Ja, sa jag och suckade. - Men jag måste gå nu, hej då, sa jag och log.
2 månader senare, 2011:
Jag har inte pratat med Justin på 2 månader. Ignorerat hans samtal, hans sms - allt. Visst saknar jag honom, varenda dag, minut, sekund, men jag kan inte vara med honom. Han gjorde fel och han hade lovat mig att aldrig göra om det - men han gjorde det. Om Justin hade varit en vanlig kille så hade jag kunnat glömma honom mycket lättare. Men nu är han ju inte det, så varenda dag ser jag honom. Affischer, i affärer - överallt.
Allt blir så mycket svårare då. Och inte nog med att alla vill bli min vän pga. att jag varit tillsammans med honom. Jag ignorerar dom bara. Samma känsla varenda dag jag ska till skolan. Jag öppnade skolporten och alla beliebers kommer som skott och frågar saker. Jag säger ingenting, utan går bara. Rykterna sprids och alla tittar på mig.
Ja, livet är svårt utan Justin. Även om han har sårat mig så är han alltid den jag kommer älska. My one life for sure. Idag är det bal i skolan, eftersom vi slutar skolan om 4 dagar. Då går jag ut skolan och tänker inte plugga vidare än på ett tag. Jag tänker resa i världen och skita i resten. Sååå... Jag tänker gå på balen, det tänker jag. Men jag har ingen dejt.
Jag kollade mig själv i spegeln. Ja, klänningen satt ganska bra. Jag hade sytt den helt själv och var väldigt nöjd över bilden. Jag tog fram kameran och knäppte ett kort där jag höll i masken. Perfekt. Jag la kameran på skrivbordet och gick ner till Jenna som satt i köket.
- Jenna, kan du skjutsa mig nu? frågade jag vänligt.
Jag hörde hur stolen drogs ut från bordet och hon kom ut i hallen. Hon stannade fort och kollade på mig med stora ögon.
- Vad fin du är! sa Jenna och gick genast fram och kollade på klänningen. - Du har verkligen gjort ett bra jobb på klänningen! sa hon och gick runt mig.
- Tack, sa jag och log.
- Jaja, kom nu! sa hon vänligt och tog på sig sin jacka och tog bilnycklarna.
Vi gick ut till bilen och hon skjutsade mig till skolan. Hon sa hej då och jag började gå in till skolan. Here it goes...
Jag öppnade dörren till idrottshallen och några få människor vände sig om. Dom stod och kollade på mig bra länge innan jag gjorde en vink så att dom vände sig igen. Score, tänkte jag för mig själv. Jag spatserade runt lite innan jag hörde hur någon ropade på mig. Jag vände mig om och såg Jake stå där... Jake är en kille i min klass som luuuugnt är en av dom snyggaste och, såklart, populäraste.
Han gick fram till mig och kollade på mig ett tag. Jag kollade generat bort men kände sedan hur han vände tillbaka mitt ansikte.
- Får jag lov? frågade han och log gulligt.
- Visst, sa jag och han tog min hand i hans och sen la han sin ena hand på min höft. Musiken började spela och vi rörde oss i takt. Vi dansade och pratade och jag hade faktiskt väldigt trevligt - enda tills skriken kom. Vi släppte varandra och vände oss om. Där stod personen jag trodde - Justin. Han kollade på mig med sorgsna ögon och jag visste inte vad jag skulle göra.
I 2 månader har jag väntat på att han ska komma och göra något dumt, och just idag. Precis idag när jag för en gångs skull inte tänker på honom, då kommer han. Jag kollade upp mot Jake som log emot mig.
- Gå du, jag vet att du älskar honom, sa han och puttade fram mig lite.
Musiken hade stannat och jag började gå mot Justin. Människor backade undan så att det blev som en gång. Jag gick sakta framåt, men efter ett tag började även Justin gå framåt. Jag stannade 1 meter ifrån honom, och kollade på honom. Hans ögon... hans ansikte. Han... Han hade förändrats. Han kollade på mig och log ett osäkert leende.
Han tog 4 steg framåt och var nu 1 dm ifrån mig.
- Jag har saknat dig, viskade han lågt.
Jag stod fortfarande och bara stirrade på honom.
- Säg något, sa han otåligt.
Jag höjde handen och slog till honom på kinden, ganska hårt. Folk hoppade till och tog händerna för deras munnar.
- Hon slog Justin Bieber, hörde jag flera tjejer säga.
- Jag antar att jag förtjänar det där, sa han och kollade in i mina ögon.
Han gick fram till mig och kollade på mig ett tag. Jag kollade generat bort men kände sedan hur han vände tillbaka mitt ansikte.
- Får jag lov? frågade han och log gulligt.
- Visst, sa jag och han tog min hand i hans och sen la han sin ena hand på min höft. Musiken började spela och vi rörde oss i takt. Vi dansade och pratade och jag hade faktiskt väldigt trevligt - enda tills skriken kom. Vi släppte varandra och vände oss om. Där stod personen jag trodde - Justin. Han kollade på mig med sorgsna ögon och jag visste inte vad jag skulle göra.
I 2 månader har jag väntat på att han ska komma och göra något dumt, och just idag. Precis idag när jag för en gångs skull inte tänker på honom, då kommer han. Jag kollade upp mot Jake som log emot mig.
- Gå du, jag vet att du älskar honom, sa han och puttade fram mig lite.
Musiken hade stannat och jag började gå mot Justin. Människor backade undan så att det blev som en gång. Jag gick sakta framåt, men efter ett tag började även Justin gå framåt. Jag stannade 1 meter ifrån honom, och kollade på honom. Hans ögon... hans ansikte. Han... Han hade förändrats. Han kollade på mig och log ett osäkert leende.
Han tog 4 steg framåt och var nu 1 dm ifrån mig.
- Jag har saknat dig, viskade han lågt.
Jag stod fortfarande och bara stirrade på honom.
- Säg något, sa han otåligt.
Jag höjde handen och slog till honom på kinden, ganska hårt. Folk hoppade till och tog händerna för deras munnar.
- Hon slog Justin Bieber, hörde jag flera tjejer säga.
- Jag antar att jag förtjänar det där, sa han och kollade in i mina ögon.
- Det menar du inte, sa jag kallt tillbaka.
Han var tyst ett tag. Förmodligen tänkte han säga något.
- Du vet att jag älskar dig, och... jag vill inte ha det såhär, sa han och kollade sorgset på mig.
- Och vems fel var det? frågade jag och kollade irriterat på honom.
- Mitt, och det vet jag. Men kan du inte snälla ge mig en till chans? frågade han igen.
Jag tänkte efter lite. Always regret, but never forget. Han är personen jag älskar, och han kommer alltid vara den personen. Utan honom, fungerar jag inte. Minutrarna gick och han började stampa otåligt med foten, som han alltid gör när han är nervös.
- Sluta, sa jag bestämt.
- Förlåt, sa han och ställde ner foten. Han tittade ner på sina fötter och jag hade bestämt mig. Jag tog mitt pekfinger och lyfte upp hans huvud. Han kollade hoppfullt på mig. Jag tog ett litet steg så att det inte fanns något mellanrum mellan oss, sedan blundade jag och kysste honom.
Efter någon minut tog jag bort mitt huvud och kollade generat in i hans ögon.
- Är det vi igen? frågade han och smekte min kind.
- Forever and always, sa jag och kramade honom.
Han var tyst ett tag. Förmodligen tänkte han säga något.
- Du vet att jag älskar dig, och... jag vill inte ha det såhär, sa han och kollade sorgset på mig.
- Och vems fel var det? frågade jag och kollade irriterat på honom.
- Mitt, och det vet jag. Men kan du inte snälla ge mig en till chans? frågade han igen.
Jag tänkte efter lite. Always regret, but never forget. Han är personen jag älskar, och han kommer alltid vara den personen. Utan honom, fungerar jag inte. Minutrarna gick och han började stampa otåligt med foten, som han alltid gör när han är nervös.
- Sluta, sa jag bestämt.
- Förlåt, sa han och ställde ner foten. Han tittade ner på sina fötter och jag hade bestämt mig. Jag tog mitt pekfinger och lyfte upp hans huvud. Han kollade hoppfullt på mig. Jag tog ett litet steg så att det inte fanns något mellanrum mellan oss, sedan blundade jag och kysste honom.
Efter någon minut tog jag bort mitt huvud och kollade generat in i hans ögon.
- Är det vi igen? frågade han och smekte min kind.
- Forever and always, sa jag och kramade honom.
Det här var alltså en enda novell och det var aaaaaaasjobbigt att skriva den -_- Hoppas ni tycker den är bra! Och btw, glöm inte att sprida bloggen så att läsarna kommer tillbaka! Försvann typ 60 st när jag skrev det där förut. xd Så, kommentera, sprid vidare och ja... Kom tillbaka! :)
