Dear Caroline | Part 2
Caroline
Ray
- Han kände inte igen mig! skrek jag och fick Stephen att nästa ramla av stolen. - Visst det har varigt sju år men va fan han kan väl känna igen mig lite? fortsatte jag att skrika.
- Va? sa Stephen och fattade ingenting tydligen.
- Justin, det där v-var Justin! skrek jag åt honom och han spärrade upp ögonen som han först fattade men slog sen ut med armarna.
- Vilken Justin, jag känner ingen Justin, fortsatte han med samma förvirrade ansiktuttryck.
- Justin... Stratford
- Den Justin!? Men.. det där var ju, Bieber... är det samma? Stephen var hur förvirrad som helst, det kunde man lätt se.
- Jaa! skrek jag igen och blev först glad för stephen äntligen fattade men sen arg igen för Justin inte kände igen mig. Jag skrek och sparkade till soffan så det kändes som foten blev bruten men jag höll inne skriket och haltade upp för trappan där jag slängde mig på sängen igen.
Dom sista dagarna av sommaren var över och äntligen var mitt sista år av High School här. Jag hatade inte skolan, men jag gillade den inte presis så mycket heller. Antagligen hatade jag mest att gå upp så tidigt på morgonen. Men det skulle bli hur skönt som helst att äntligen få se min bästa vän Ray igen efter ett halt sommarlov med bara smsande och skypande med henne hela dagar och nätterna. Jag vaknade en timme innan skolan skulle börja och sprang in till dushen och tog en snabb dusch. Efter torkade jag mig och tog på mig kläder. Ett par svarat skinny jeans, ett grått löst sittande linne och en brun kofta över. Som skor tog jag bara ett par låga kängor och sen hade jag på mascrara och eyeliner. Jag sprang ner för trapporna och satte mig vid bordet. Stephen hade lovat att han kunde fixa fruksot idag och vid min plats stog en tallrik med ägg och bacon bredvid en rostad macka med smör och ost. Jag åt upp äggen och baconen och kollade på klockan fort. Tvjugo minuter kvar, bästa att jag skulle gå nu om jag skulle hinna träffa Ray innan fösta lektionen.
Jag ropade hejdå åt Stephen, var inte säker på var han var men jag ropade alltid hejdå av en vana fast jag visste att ingen var där. Jag tog hissen ner och ignorerade den jobbiga musiken som alltid spelades.
Jag sprang in i skolan och fick några blickar som jag gled runt på det hala ny golvet för att komma fram till Rays skåp. Jag såg henne i slutet av korridoren och ropade hennes namn glatt.
- Ray! hon såg upp och slog ihop händerna. Hon sprang emot mig och gled in i en kram och vi hoppade upp och ner som alltid. Vi var nära att halka båda två men höll som tur var upp varandra. Vi gick till Rays skpå igen och sen gick vi mot mitt en korridor bort. vi började genast att återuppta med var vi var sist vi pratade, vilket var igår natt via skype.
- Så hur går det med Blake? frågade jag henne och hon rodnade. Blake var hennes nära inpå pojkvän som hon hade känt sen han flyttade hit några år sedan. Hon hade fått en enorm crush på honom på en gång och så hade han på henne. Men eftersom båda av dom var så himla blyga så hade inget hänt än.
Vi kom fram till mitt skåp och jag fick tänka en stund innan jag kom ihog koden igen. Skåpet var som vanligt, täckt med teckningar som antigen jag eller Ray hade gjort, ltå texter och lite små bilder på mig, Ray och Blake. Jag behövde inte nå mer vänner än Ray och Blake, dom var perfekta. På alla bilder hade något nytt hänt med Rays hår, hon hade vanan att aldrig bli nöjd med sitt hår och alltid färga det om och om igen.
Klockan rang och vi blev tvungna att skiljas år bara för att några timmar senare igen få ses vid lunch. Vi satte oss ner bredvid några andra vi kände lite i skolan. Små pratet började igen och jag drömde mig bort som alltid. Det var inte fören Ray knuffade till mig som jag forstof lunchen var över. Vi gick med våra brickor och sen gick vi tillsammans till våran Matte lektion som vi hade tillsammans. Vi satte oss vid våra platser och pratade om vad vi kunde göra efter skolan. Vi kom fram till att vi kunde gå till Gallerian och sen bowla. Just då kom våran lärare in och vi fick börja jobba istället.
Klockan rang och vi blev tvungna att skiljas år bara för att några timmar senare igen få ses vid lunch. Vi satte oss ner bredvid några andra vi kände lite i skolan. Små pratet började igen och jag drömde mig bort som alltid. Det var inte fören Ray knuffade till mig som jag forstof lunchen var över. Vi gick med våra brickor och sen gick vi tillsammans till våran Matte lektion som vi hade tillsammans. Vi satte oss vid våra platser och pratade om vad vi kunde göra efter skolan. Vi kom fram till att vi kunde gå till Gallerian och sen bowla. Just då kom våran lärare in och vi fick börja jobba istället.
*
Dagen gick snabbt till sitt slut och vi kom äntligen fram till bowlingen efter att gått runt lite i affärerna. Jag köpte ingen men Ray köpte en ny tröja, det var allt. Det var fortfarande sommar i luften men snart skulle det bli mycket kallare och jag skulle nog vara tvungen att löpa lite varmare kläder. Någon kofta eller så, det blev inte iskallt i Atlanta men inte kokhett hela året ju så shorts och linnen kan man inte ha på sig hela tiden tyvär. Hela bowlinghallen var full när vi kom dit och vi fick vänta i fem minuter innan en bana blev tom. Vi betalade för två timmar och gick för att hämta skor och klot.
vi hade kommigt en timme in i matchen och jag ledde men bara med två poäng. Vi var inte prffs men båda hade fått varsin strike men även totala missar. Vi hade mest roligt men vi belv båda tävlingsinriktade halft in i spelet. Det hade börjat bli sent nu så folk omkring på banorna försvann bana för bana. När vi hade en halv timme kvar så var vi ensamma. Vi kom fram till att vi skulle spela en till halv timme och sen åka hem. Ray gick och betalade för en till halvtimme och vi började igen.
När en till halvtimme hade gått så ledde Ray istället. Jag tog upp mitt klot och var presic på väg att skjuta iväg det när ägaren till bowling hallen fram och tog tag i oss båda.
- Tiden är slut, vi stänger, sa han och förde oss mot dörren.
- Men vi har en halvtimme kvar, ni stänger vid midnatt det är tre timmar kvar! började jag och Ray protestera.
- Ändrade planer, svarade han bara med
- Men våra skor! skrek Ray. Vi var båd i någon svag shock eftersom vi hade varit här så många gånger och det här aldrig hade hänt.
- Hämta dom fort då, sa han och släppte oss. Vi sprang bakom banorna där alla låne skorna stog, bredvid stog några skåp där man låste in sina saker som man hade. jag tog fram nyckeln och låste upp skåpet med våra jackor och skor. Jag vände mig om för att kasta Rays skor och jacka till henne men jag såg henne inte först. Hon håll på att smyga mot en dörr längre bort där jag kunde höra röster.
- Ray! viskropade jag och hon höll fram ena fingret för att tysta mig. Jag tystnade och lyssnade. Det var flera personer där hörde man. Ray vinkade mif till henne och jag smög fram till henne och lyssnade. Jag kände tydligt igen en av rösterna, men kunde inte plasera ut var jag hört den. Just då ropade ägaren på oss och vi flög båda upp och sprang till utgången där han låste dörren bakom oss och drog igen gardinerna som aldrig hade varit för innan. Vi såg på varandra och började gå mot tunnelbanan som ledde oss hem.
Så, I'm back. Har varit lite mycket i skolan senaste veckan så har inte hunnit fören nu, hoppas ni gillar det och fortsätt att kommentera, gör oss glada! :)
Så, I'm back. Har varit lite mycket i skolan senaste veckan så har inte hunnit fören nu, hoppas ni gillar det och fortsätt att kommentera, gör oss glada! :)
Kommentarer
Postat av: miranda :)
grymt bra,meeer! :)
Postat av: Olivia
Hej jag har nyss startat en egen novellblogg om bieber! Kolla gärna in!
Det var super!
Postat av: Laura
Heej, jag skrev ju på biebersmile.blogg.se förut och har börjat skriva igen fast på en ny blogg, så läs den gärna! :)
Trackback
