- Jag hade jobb, jag har ju ringt dom flera gånger i sommar... och ja jag ska och hälsa tillbaka, sa han och himlade med ögonen.

- Bra, då kan du lägga till att jag kom hem säkert och inte blev rånad som morfar tjatade om jag skulle bli, jag suckade och Stephen skrattade skadeglatt. När han startade bilen igen så började Jimmy Eat World spela och vi sjöng båda med i dom åh så överspelade låtarna medan vi körde hemmåt.

- Fan va brun du är, kommenterade Stephen när vi kom till höghuset där vi bodde. Bara vi två och våran andra bror John, mamma bor i Australien med hennes man och pappa jobbar i flottan så han är bara hemma drygt en gång på fem år. Men jag är snart arton och Stephen tjugoen och John nitton så vi är inte helt hjälplösa. Vi klarar oss lätt med pengarna som pappa har tjänat tidigare innan flottan som vi andvänder till hyran, mat, och annat viktigt. Lägenheterna är inte så små utan två våningare. Vi bor så högt upp man kan komma och då ingår vinden i priset till lägenheten. Så det har vi gjort till mitt rum och jag väldigt nöjd med det.
- Jag har varit i Mexico i två månader, va tror du?
Stephen tog väskan som jag hade som handbagage underflyget och jag fick ta den stora gym väskan och så gick vi in och blev glatt välkomnade av dörrvakten som alltid finns där om det skulle vara något problem i lägenheten. Vi fick vänta på hissen i någon minut och när den ätligen kom så tröck Stephen på 14 knappen och vi lutade oss mot hiss väggen. Jag blundade för någon sekund och röck till när det plingade till. Det hade gått kanske två minuter i hissen och jag hade somnat. Jag hade inte sovigt under plan resan och var Jetlagged så det kan ju vara fårståeligt. Vi klev ur hissen in i våran koridor som bara hade två dörrar. Den mitt emot var en tom lägenhet och ingen hade hyrt den över fem år.
Stephen och jag har inte alltid bott i Atlanta, faktiskt inte alltid i USA. Vi kommer från Kanada men flyttade hit när jag var omkring tio tror jag, Det tråkigaste var att jag var tvungen att lämmna min bästa vän där, Justin. Det otroliga var att den lilla killen som hade varigt min bästa vän sen vi var ett halv år var nu en av världens mest kända personer. Stephen låste upp dörren och jag stapplade in med väskan och andades in hemma lukten blandat med stor stad frå ett öppet fönster. Jag hade bara blivigt tröttare av den minimala sömnen i hissen och började gäspa ljudligt nu.

- Var är John? frågade jag efter att ha konstaterat att ingen John var i lägenheten

- Campar, kommer hem i övermorgon, svarade Stephen och gick till kylskåpet, så klart. Alla vi tre syskon äter mycket.  
- Jag är jet-lagged så jag går upp och lägger mig, go natt eller vad fan jag nu ska säga, sa jag och släpade mig upp för trä trapporna som irriterat alltid knarrade fast dom var av tjocka stammar och som inte skulle gå sönder om en elefant klev på dom. Jag slängde mig på sängen och struntade i att byta om oc somnade innan jag ens tänk på vad jag först skulle göra när jag var hemma.
*
Jag vaknade upp mitt i natten, sju timmar sen jag somnade. Jag kände mig irriterat nog inte ett dugg trött längre och släpade mig till väskan och drog upp min dator och laddare som jag pluggade in i väggen och sen i datorn. Jag tog ett par stora hörlurar och hade in dom så jag kunde lyssna på musik utan att väcka Stephen. Jag hade igång iTunes och startade The Prayer med Kid Kudi, en låt jag alltid lyssnar på om jag är vaken sent, orsak okänd. Det är bara en skön chill låt antar jag.
Efter en timmes, Tumblande, Twittrande och lite YouTube up checkning så hörde jag min mage ljudligt kurra så jag gled ner från sängen och smög ner för trappan och in i köket som också var vardags rummet. Medans jag värmde en skål nudlar med wokkade grönsaker hörde jag buller och skrapande utanför dörren. Jag sprang tyst fram till dörren och tittade ut igenom kikhålet. Allt jag kunde se var en lila fram sida av en keps, vilket betydde att killen som hade på sig den hade den bakofram. Jag såg neråt så gott jag kunde. Killen hade jeans, svart tjock tröja på sig och höll i två stora väskor. Han tog upp en nyckel och låste faktiskt upp lägenheten mitt emot. Jag såg aldrig hans ansikte men det var något om honom som jag tycktest känna igen. Pipet från micron skrämde livet ur mig när den helt plögsligt sa att nudlarna var klara. Jag sprang tillbaka och smög tillbaka upp till mitt rum med ett par matpinnar och började äta och gick sen och tog en dush. Jag böt om till mina sov kläder vilket var ett par korta, svarta mjukis shorts och en stor, MGMT T-Shirt som Stephen hade gett mig när jag senast fyllde. Vilket var snart ett år sedan. Jag såg på klockan, 0:35. Vem flyttar in klockan 0:35 på natten... eller morgonen. Jag kan aldrig avgöra det heller. Jag kände mig trött igen efter dushen och gled ner under täcket. Jag somnade ovanligt fort nu också och vaknade inte fören tio senare samma dag.

Stephen sov under tiden jag gjorde frukost med kom upp med hans onormalt, ruffsiga hår som han får varje gång han sover länge.

- Hörde du också något utanför igår natt? frågade han after att ha hämtat en skål och flingor. Jag nickade medan jag tuggade ivrigt på mina Cheerios för att kunna svara med ord.

- Mm, en kille i min ålder tror jag, sa jag och stephen höjde frågande ett ögonbryn. - Jag fixade något att äta för jag vaknade och kollade ut

Stephen höll kvar sitt ögonbryn uppe och jag kunffade till honom och han skrattade. - Varför bryr du dig så mycket, jag är arton, jag kan skaffa pojkvän om det är det du tänker på

- Du är inte arton, svarade han och började hälla i mjölk och dränkte sedan flingorna i socker.

- Hur kan du äta det där, så äcklig... och jag är arton om en måndad så ha! Staphen hostade till och började slå sig i bröstkorgen för att få det att sluta - Hade du glömt min födelsedag! nästan skrek jag och Stephen började hosta mer och mer. Tillslut slutade han och med tårar i ögonen skakade han på huvudet och hostade en sista gång.

- Nej, nej jag satte ärligt bara i halsen, sa han och torkade tårarna och började sen äta igen med enorma tuggor. - Och det är inte äckligt med socker bara för du överdosade på godis när du var liten

- Öh, om du har så mycket är det inte ens flingor längre, det är dödligt ju

- Men lägg av är du mamma eller? Vårat lilla frukost bråk fick ett plötsligt slut när det knackade på dörren. Båda flög upp för det brukar inte presic vara vanligt med "besök" hos oss. Jag lipade åt Stephen och sprang fram till dörren. Jag öppnade utan och kolla och blev stånde öga mot öga mot någon jag aldrig trott jag skulle se i verkliga livet någonsin mer.

- Öm, hej jag skulle bara... hans blick fångade min och det var som han sett ett spöke, men det försvann fort och han undvek min blick men log endå. - Ja, jag skulel väl bara säga hej och säga att jag är er nya granne, sa han och jag kunde höra Stephen muttra något om "vi hörde det" bakom mig vid bar disken som vi hade som bord i den stora och ljusa lägenheten.

- Öhh, visste välkomen... antar jag

- Ja, vi ses väl senare kanske då, hej. Jag sa inte hej tillbaka utan stängde bara dörren. Jag väntade tills jag hörde hiss dörrarna stängas och började gapa.

- Han kände inte igen mig! skrek jag och fick Stephen att nästa ramla av stolen. - Visst det har varigt sju år men va fan han kan väl känna igen mig lite? fortsatte jag att skrika.

- Va? sa Stephen och fattade ingenting tydligen.

- Justin, det där v-var Justin! skrek jag åt honom och han spärrade upp ögonen som han först fattade men slog sen ut med armarna.

- Vilken Justin, jag känner ingen Justin, fortsatte han med samma förvirrade ansiktuttryck.

- Justin... Stratford

- Den Justin!? Men.. det där var ju, Bieber... är det samma? Stephen var hur förvirrad som helst, det kunde man lätt se.

- Jaa! skrek jag igen och blev först glad för stephen äntligen fattade men sen arg igen för Justin inte kände igen mig. Jag skrek och sparkade till soffan så det kändes som foten blev bruten men jag höll inne skriket och haltade upp för trappan där jag slängde mig på sängen igen. 

Plötsligt började min telefon ringa, jag muttrade och sträckte mig till huvudgaveln som jag använde till sängbord. Nummret var okänt för mig men jag tröck endå på den gröna luren och hörde John.

- Hej, är du hemma eller? frågade han.

- Nej, jag hamnade i Bahamas, ja jag är hemma!

- Åh, jaha men bra. Öm, kan du säga till Stephen att jag inte kommer hem på några dagar. Tack Carloline!

- Vänta va? Varför kommer inte du hem på några dagar? frågade jag honom innan han la på.

- Men vad du är sur då, svarade han men bara och jag gnislade tänder, fanns några orsaker.

- Fuck off John, varför?

- Ja, för jag är i Vegas

- VEGAS? nästan skrek jag och John tystnade mig.

- Men käften, vill du att Stephen ska höra eller?
- Nej men, va i helvete gör du där?
- Det hinner jag inte förklara till, pengarna håller på och ta slut nu och...
- Var är din mobil John? 
- Öm, skulle du tro mig om jag sa hemma i mitt rum?
- Tappa du den?
- Nej! sen tystnade han lite och sa nästan ohörbart fram - Någon vann den från mig...
- VANN! JOHN ÄR DU HELT JÄVLA DUM I, han avbröt mig mitt i utbrottet och jag räknade tyst till tio för att inte börja skrika ännu mer på honom. Utan våra föräldrar omkring oss och med et faktumet att mina två bröder är praktiskt taget totalt pantade så har jag blivigt som en mamma för dom, fats jag är yngst.

- TYST! Ja vet jag är en idiot! Sa han och suckade högt.

- Inte lite heller! Muttrade jag fast jag var tvungen att känna lite sympati för honom. Han har väl inte haft det så lätt på den senaste tiden. Hans flickvän på tre år gjorde slut med honom. jag hatade henne så mcyket för det skulle igentligen ha varigt John som gjorde slut med henne förra året när han kom på henna med att vara otrogen. Men han hade gett henne en andra chans, något jag inte skulle gjort. Jag hade inte litat en sekund på henne efter det och när än hon var här hemma ignorerade jag henne och gav henne inte ens en blick när hon sa något till mig. Jag blev kallad bitch så många gånger av henne när det igentligen var hon som var det. 
- När kommer du hem igen? frågade jag honom tyst. Han suckade igen och jag hörde folk gå förbi var han än var. 
- Vet inte, måste skaffa ett jobb eller något så jag kan ta bussen tillbaka, svarade jag. Jag räknade till tio igen och suckade. 
- Gör det bara snabbt så

- Försöker redan

- Älskar dig

- Älskar dig med, hej

- Hej, vi la på och jag la telefonen på huvudgaveln igen. Jag blundade och knuffade undan det faktum mig storebror var fast i vegas och att jag för allt i livet inte fick nämna det för Stephen. Varför måste det alltid vara så att John får mig att gömma saker från Stephen. Om jag är mamman, är Stephen pappan som kanske festar lite för hårt ibland och John är den oresonliga barnet som alrid lyckas få reda på något.